”Utan denna totala brist på förtroende går det inte att förklara den tyska valutans snabba och totala sammanbrott under 1923”, skriver Holtfrerich. Så gott som alla utländska kreditgivare försvann från den tyska kapitalmarknaden.
Men det fanns också andra faktorer som påskyndade katastrofen, när penningvärdet väl börjat rasa. Ett exempel är den lag som tvingade Tysklands affärsinnehavare att sätta ut priserna i skyltfönstret. För att inte bli förbisprungna av den skenande inflationen tog de varje morgon höjd för den framtida utvecklingen (dollarkursen offentliggjordes varje dag klockan tolv), vilket påskyndade prishöjningarna ytterligare.
Med utländsk valuta kunde man fynda!
Paradoxalt nog fanns det gott om varor. Vad som saknades var en stabil valuta att köpa för. ”Tyskland riskerar att svälta ihjäl med ett proppfullt skafferi”, noterade finansminister Hans Luther. Den som hade ”riktiga” pengar att betala med kunde alltså göra fynd. Detta gällde de investerare som under hyperinflationen lade grunden till framtida förmögenheter genom att billigt köpa upp tyska företag. Och det gällde de konsumenter som hade exempelvis svenska kronor att köpa för.
Det hade folkskolläraren Olof Bengtsson från Stoby, som i augusti 1923 begav sig till kontinenten för att gå på lärarkongress i sydtyska Herrenalb. Eftersom han var min morfar har jag kvar de brev där han dag för dag rapporterade om en tysk köpfest som inleddes genast efter landstigningen i Sassnitz.
”Köpte en liter körsbär för åtta öre i svenska mynt. Röda vackra bigarråer. De tog en och sjuttiofem litern i Hässleholm i lördags.”
Framme i Berlin gick Bengtsson till en herrekipering och köpte en kostym i kamgarn för 2 476 936 mark, det vill säga tjugoåtta svenska kronor. Redan nästa dag grämde han sig, för då var priset nere i en tia. När han ett par veckor senare reste hem igen skulle kostymen bara ha kostat honom tjugo öre. När morfar återkom till familjen var han överlastad med varor. Många år senare återfann jag den överblivna reskassan i hans skrivbordslåda: 162 miljarder riksmark. Så stor var den tyska statsskulden i november 1918.
Av detta kan vi lätt räkna ut, att den som hade skulder i tyska mark tjänade mycket på hyperinflationen. De som hade pengar på banken eller i pensionskassor gjorde motsvarande förlust.
Många tyskar förlorade förtroendet för demokratin
Med starka regeringar, ekonomisk förutsägbarhet och fransk förståelse hade katastrofen kunnat undvikas, resonerar Carl-Ludwig Holtfrerich. Vad Tyskland fick var motsatsen.
Det kvarvarande resultatet på lång sikt är den djupt rotade skräck för inflation som har präglat tysk politik under hela tiden efter andra världskriget.
Det sistnämnda kriget var en ännu större katastrof – vars rötter kan följas till det faktum, att så många tyskar förlorade förtroendet för sitt eget politiska system under några ofattbara höstveckor 1923.
LÄS MER: Politiken i Weimarrepubliken, del 3: Inflationen och Ruhrockupationen 1923
LÄS MER: Mellankrigstiden
LÄS MER: Lätta fakta om inflation