Den 4 000 år gamla skulpturen av en självsäker skrivare visar att skrivaryrket var viktigt och hade hög status.
Rättskrivning
I det gamla Egypten utbildades skrivarna oftast i templen där det fanns speciella skrivarskolor. För 3 200 år sedan låg en sådan skola i staden Tebe. Där har man hittat skrivövningar som skolans elever kämpade med.
Man kan än idag se hur eleverna börjat öva på de enklaste tecknen. Lärarens rättelser finns också kvar i de gamla övningarna. Ibland syns det att hettan i Egypten blivit för mycket för både lärare och elever. Eleverna gjorde en massa fel, och läraren orkade inte rätta allt. Ibland har läraren rättat sådant som redan var rätt.
ANNONS
ANNONS
En del elever blev så duktiga att de fick skriva lärlingsprovet. Den som klarade provet fick utbilda sig till riktig skrivare. Lärlingsprovet var ett ganska långt stycke ur någon känd gammal text. Redan då fanns det tusen år gamla egyptiska texter som blivit klassiska. Läraren läste texten och eleverna skrev ner den, precis som man gör idag vid övningar i rättskrivning.
Uppåt på samhällsstegen
Det var hårt arbete att utbilda sig till skrivare och utbildningen tog många år. Den pojke som klarade skolan fick en fin utbildning. Han lärde sig inte bara att skriva de svåra klassiska texterna rätt. Han fick också lära sig matematik och bokföring och många andra saker. Den egyptiska staten behövde skrivare som var kunniga i många ämnen.
Att bli skrivare var en chans att ta sig uppåt i samhället och sådana chanser var sällsynta. I Egypten var samhället indelat i olika klasser. Det liknade en pyramid med farao överst. Oftast föddes man in i en klass och blev kvar där hela livet.
När en skrivare var klar med sin utbildning, fick han ett bra arbete. Han slapp arbeta utomhus under den brännande solen. Han behövde heller inte betala skatt och många skrivare nådde mycket höga poster i samhället. Därför sökte många till skrivarskolorna.
Papper av vass
De egyptiska skrivarna skrev på ark som framställts av papyrusplantan. Den kallas också papperssäv och påminner om vass. Papyrus växer i Nildalen. Stjälkarna kan bli lika tjocka som armen på en vuxen man och bli upp till tre meter höga.
De gamla egyptierna hittade på ett sätt att använda papyrusstjälkarna till att framställa en sorts papper. Från ordet "papyros", som är grekernas namn på växten, har vi fått vårt ord "papper".
Egyptierna använde papyrusplantan till allt möjligt annat också. Roten gick att äta och den serverades ofta i de egyptiska hemmen. Stjälkarnas hårda skal kunde skäras i remsor som gick att fläta till korgar och sandaler eller tvinna till rep. Man kunde också väva segel av remsorna. Genom att bunta ihop de tjocka stjälkarna och binda samman buntarna kunde egyptierna tillverka bra båtar.
Hur gjorde man papyrus?
För att tillverka papyrusark skar man av växtens stjälkar i längder på 40-50 cm. Det hårda ytterskalet togs bort. Märgen, som fanns innanför, delades i tunna remsor. Därefter lade man ut remsorna intill varandra i rader på en fuktad bräda. Sedan lade man ett nytt lager remsor ovanpå, vinkelrätt mot remsorna i det första skiktet.
Det hela fuktades med vatten. Lagren pressades ihop och man bankade på dem med en klubba. Då smälte de båda lagren samman till något som liknade ett ark papper. Man slätade till ytan genom att putsa med en mussla eller en bit elfenben.
Sidan ströks till sist med en sorts kuster. Det gjorde ytan glatt och slät så att den gick lätt att skriva på. De gamla papyrusarken är så välgjorda att en del fortfarande har kvar det mesta av sin glans. De flera tusen år gamla arken har så slät yta att det går att skriva på dem med kulspetspenna.
ANNONS
ANNONS
De ark av papyrus som tillverkades var ungefär 40 cm långa och 20 cm breda. Man satte inte ihop arken till böcker som vi gör. Istället klistrade man ihop flera ark till en rulle. För det mesta fanns det omkring 20 ark i varje rulle och en sådan rulle blev alltså ungefär 8 meter lång. Ibland klistrade man ihop flera rullar, om det behövdes för en särskilt lång text. På British Museum i London finns en papyrusrulle som är 40 meter lång.
Bild: Jeff Dahl Världens äldsta bevarade dokument om kirurgi, skrivet i hieratisk skrift omkring 1600 f.Kr. Texten ger en detaljerad beskrivning av anatomiska observationer och undersökningar, diagnoser, behandling och prognoser av 48 olika slags medicinska problem.
Ett dyrbart skrivmaterial
Den som behövde något att skriva på gjorde inte själv jordning sina papyrusark. Papyrus tillverkades i speciella verkstäder. Den egyptiska papyrusen var berömd och exporten gav landet stora inkomster.
Papyrus var dyrt. Det finns texter från det antika Grekland där man klagar över de höga priserna på egyptisk papyrus. Det var antagligen likadant tusen år tidigare. Det bevisas av att man ofta har hittat papyrus som använts flera gånger. Under texten ser man spår av äldre text som tvättats bort. Tvättad papyrus var fin nog för att användas till att skriva brev och ansökningshandlingar också till mycket högt uppsatta personer. En handskrift på tvättad papyrus kallas palimpsest.
Den som inte hade råd att skriva på papyrus fick nöja sig med bitar av våt lera eller flata stenar. I den våta leran ritade man med en vass pinne och sedan fick leran torka. På en flat sten kunde man rista in enkla tecken.
ANNONS
ANNONS
Ett vassrör att skriva med
En skrivare satt på marken med korslagda ben och med papyrusrullen i vänster hand. Han bredde ut första delen av papyrusrullen över knäna som fick tjänstgöra som arbetsbord. I höger hand hade han ett tunt vassrör. Det tuggade han till så att det blev som en liten pensel. Senare använde man snett avskurna och spetsiga vassrör som man kunde skriva tunnare linjer med.
Bläcket som man skrev med låg i små gropar på en skrivpalett, som var en platt skiva av sten. Det svarta bläcket var troligen någon sorts sot eller kimrök upplöst i limvatten. Bläcket blöttes alltså upp med vatten, precis som när vi målar med vattenfärg. Senare kom egyptierna på att man kunde ha bläcket färdigt i flytande form.
Till rubriker använde skrivarna rött bläck. Därifrån har vi fått vårt ord "rubrik". Ordet kommer av latinets "rubrum" som betyder "det röda".
Egyptierna ansåg att hieroglyferna var heliga. Det var inte många som kunde tolka skriften, och så småningom dog kunskapen ut på 300-talet e. Kr. Först på 1800-talet lyckades en fransk forskare på nytt tolka tecknen.
Till en början skrev man texten lodrätt uppifrån och ner. Först skrev man en rad och sedan nästa till vänster om den första. Den gamla egyptiska skriften lästes vanligen från höger till vänster. Senare började skrivarna skriva i spalter med kortare rader under varandra. Det såg alltså ut ungefär som en tidningssida gör idag.
När skrivaren var färdig, skar han av rullen. Den del som inte var använd sparades till nästa gång. Om rullen inte räckte, fortsatte skrivaren ofta på baksidan.
Tre olika alfabet
När man tänker på egyptisk skrift föreställer man sig ofta hieroglyfer. Det är den teckenskrift som möter oss i gravar och tempel. "Hieroglyf" är grekernas namn på den egyptiska skriften. Exakt översatt betyder hieroglyf "helig ristning".
Egyptierna trodde att hieroglyferna uppfunnits av vishetens gud Thoth. Hieroglyferna var heliga och egyptierna trodde att tecknen hade ett eget liv. Den som läste hieroglyferna måste därför vara försiktig. Man måste gå mot tecknen försiktigt och läsa dem framifrån. Annars kunde tecknen bli överraskade och en avbildad orm eller hund kunde hugga eller bita den som läste.
ANNONS
ANNONS
Det fanns omkring 800 olika tecken. Genom att kombinera dem kunde man skriva vad man ville. Men tecknen var för komplicerade att använda i daglig skrift. Det tar lång tid att skriva hieroglyfer.
Skrivarna behövde ett alfabet som gick snabbare att skriva. Från början använde de en skrift som kallas hieratisk. Men det visade sig att den var rätt svår att skriva den också. Så småningom använde skrivarna istället den demotiska skriften.
Bild: SO-rummet.se Så här kan det ha sett ut när forskare studerade bokrullarna i biblioteket i Alexandria. Under de första århundradena efter Kristus förstördes boksamlingarna i Alexandria.
Forntidens bibliotek
De färdigskrivna papyrusrullarna förvarade man till en början ofta i lerkrukor. Det var alltså den första motsvarigheten till våra bokhyllor. För att man skulle kunna hitta rätt rulle fanns en lista till varje kruka där det stod vad krukan innehöll. Efter hand började man förvara rullarna i skåp med fack.
På 200-talet f.Kr var biblioteket i staden Alexandria i Egypten forntidens största bibliotek. Det bestod av två byggnader. I den ena fanns upp till 400 000 bokrullar. I den andra fanns omkring 43 000 stycken.
Papyrusen berättar Egyptens historia
Det beror mycket på skrivarna att vi vet så mycket som vi gör om det egyptiska samhället. Om inte så många skrivare hade utbildats, hade inte så många texter blivit skrivna. En annan anledning till att vi vet så mycket om egyptiernas liv är det torra och heta klimatet. Värmen och torkan har gjort att mängder av de papyrusrullar som skrivarna använde inte ruttnat bort utan istället bevarats till våra dagar.
Många statliga dokument finns bevarade. Det finns också affärshandlingar, exempelvis kontrakt som skrivits när varor köpts och sålts. Bland papyrusarken finns också delar av kända klassiska texter från Grekland. En del texter av forskaren Aristoteles och poeten Sapfo finns bara bevarade på egyptiska papyrusark. Om inte texterna bevarats där, hade vi inte känt till dem.
ANNONS
Många texter är skrivna på grekiska. Andra är skrivna på latin, arameiska, syriska, persiska och arabiska. Att så många språk finns representerade beror på att Egyptens historia sträcker sig över många tusen år. Därför är det inte konstigt att det finns spår av en rad olika folk i historien.
Först på 800-talet e.Kr slutade egyptierna att skriva på papyrus. Då gick de istället över till papper som införts av araberna.
