Varför blev det revolution i Frankrike?

Ludvig XVI försökte samtidigt minska statens och hovets utgifter. Under Turgot skars de offentliga utgifterna ner och flera onödiga tjänster och kostnader drogs in. För en tid minskade också statens underskott. Men besparingarna räckte inte för att lösa Frankrikes djupa ekonomiska problem.

Drottningen Marie Antoinette kom med tiden att få ett politiskt inflytande över sin make. Hon var dotter till den österrikiska kejsarinnan Maria Teresia och hade kommit till Frankrike som 14-åring för att gifta sig med den blivande Ludvig XVI. Frankrike och Österrike hade länge varit fiender men var sedan sjuårskriget 1756 allierade. Ändå gjorde Marie Antoinettes österrikiska ursprung henne misstänkt i många fransmäns ögon. Med åren blev hon alltmer impopulär och anklagades för lyxliv, slöseri och politiska intriger. En del av kritiken hade verklig grund, men mycket byggde också på rykten och grova överdrifter.

Det mest berömda exemplet är berättelsen om att Marie Antoinette, när hon fick höra att folket saknade bröd, skulle ha sagt: "Varför äter de inte bakelser?" Men hon sa nästan säkert aldrig något sådant. Historien fanns nedskriven redan när Marie Antoinette var ett barn i Österrike. Att orden senare kopplades till henne säger därför mer om hur illa omtyckt kungafamiljen hade blivit än om vad drottningen faktiskt sa.

Upplopp? – Nej, revolution!

När Ludvig XVI fick höra att en folkmassa hade stormat Bastiljen den 14 juli 1789 ska han enligt en berömd berättelse ha frågat hertigen av La Rochefoucauld-Liancourt: "Är det ett uppror?" Hovmannen svarade: "Nej, Ers Majestät. Det är en revolution!"

Kungen var inte dum, men han hade svårt att förstå hur snabbt situationen i landet hade förändrats och hur allvarlig krisen hade blivit. När Bastiljen föll befann sig Frankrike redan mitt i ett politiskt uppror som snart skulle förändra hela samhället. Några år senare kostade revolutionen Ludvig XVI både kronan och livet.

Kungen var naturligtvis inte ovetande om de växande problemen i landet och det stora missnöjet bland bönder och stadsbefolkning. Sådana oroligheter hade förekommit långt före hans egen regeringstid. Bönder protesterade bland annat mot skatter, gamla feodala avgifter och andra skyldigheter till godsägarna. När livsmedelspriserna steg kunde protesterna övergå i brödupplopp och andra våldsamma oroligheter.

En annan orsak till missnöjet var att priserna steg betydligt snabbare än många människors löner. Från omkring 1730 till 1789 ökade spannmålspriserna med ungefär 60 procent, medan lönerna steg med drygt 20 procent. För människor som redan använde en stor del av inkomsten till bröd och annan mat blev följderna kännbara. Vid protester kunde folkmassor tvinga mjölnare, köpmän och bagare att tillfälligt sälja spannmål, mjöl och bröd till lägre priser.

Det förekom också konflikter och strejker bland arbetare och hantverkare i städerna. I Lyon gjorde sidenvävare uppror 1786 efter en lång konflikt om bland annat löner och arbetsvillkor. Även i Paris förekom protester bland arbetare inom flera olika yrken. Missnöjet fanns med andra ord både på landsbygden och i städerna.

Men landets ledning, kungen och hans regering, hade svårt att omvandla insikten om problemen till varaktiga reformer. Försök gjordes, men gång på gång mötte de starkt motstånd från grupper som ville behålla sina gamla rättigheter och privilegier.

Till missnöjet kom det orättvisa skattesystemet. Många inom adeln och prästerskapet hade fördelar som vanliga bönder, arbetare och borgare saknade. Högadeln, särskilt den aristokrati som levde nära hovet i Versailles, hade dessutom tillgång till många av samhällets mest eftertraktade ämbeten och ägde stora jordegendomar.

Skråbestämmelserna skapade också hinder. I städerna bestämde skråna vem som fick utöva många hantverksyrken, hur arbetet skulle organiseras och vem som kunde bli mästare och starta egen verksamhet. Systemet skyddade yrkesskicklighet och etablerade hantverkare, men gjorde det samtidigt svårare för andra att ta sig in i yrkena och förbättra sin ställning.

Adelns starka grepp om höga ämbeten väckte också vrede, framförallt bland den växande och välutbildade medelklassen. En kunglig bestämmelse från 1781 krävde att den som ville bli officer i stora delar av armén skulle kunna visa att familjen varit adlig i fyra generationer, med vissa undantag. Det gjorde vägen till officersyrket betydligt svårare för ofrälse och även för många familjer som nyligen hade adlats. Inom kyrkan var skillnaderna lika tydliga. År 1789 kom samtliga franska biskopar från adeln, medan vanliga församlingspräster ofta hade betydligt enklare bakgrund.

Sådana begränsningar skapade särskilt stor irritation bland borgare och andra välutbildade personer som hade pengar och kunskaper men ändå kunde stängas ute från höga poster på grund av sin börd.

Samtidigt spreds upplysningsförfattarnas kritik mot förtryck, privilegier och gamla sanningar till alltfler människor. De kritiska budskapen spreds inte bara genom böcker utan också genom pamfletter, tidskrifter och tidningar. Den första franska dagstidningen, Journal de Paris, började ges ut 1777. Dagspressen växte snabbt under upplysningstiden och fick ett kraftigt uppsving när revolutionen började. Under 1789 ökade antalet dagstidningar i Paris från två till 33.

Ändå sköt Ludvig XVI gång på gång de svåraste frågorna framför sig. Problemen försvann inte. Tvärtom växte de, tills det inte längre räckte med mindre reformer för att lugna missnöjet.

"Kungakrona ledig"

Mot slutet av 1780-talet hade Frankrikes olika problem börjat förstärka varandra. Staten var svårt skuldsatt och behövde mer pengar, men försök att förändra skattesystemet mötte hårt motstånd. Samtidigt växte missnöjet med privilegierna, de höga matpriserna och människors olika möjligheter att påverka sina egna liv.

Det är omöjligt att veta om revolutionen hade kunnat undvikas. Om Ludvig XVI hade lyckats genomföra omfattande reformer i tid kunde utvecklingen kanske ha tagit en annan väg. Men kungen tvekade, de privilegierade grupperna försvarade sina förmåner och motsättningarna blev allt djupare.

Under större delen av 1700-talet hade de flesta fransmän fortfarande betraktat monarkin som självklar. Nu började även respekten för själva kungamakten att brytas ner. Hånfulla texter, visor och pamfletter om hovet och kungafamiljen spreds, och den vördnad som tidigare omgivit monarkin blev allt svagare.

När statens ekonomiska kris blev akut tvingades Ludvig XVI till slut kalla samman riksständerna, som inte hade mötts sedan 1614. Mötet öppnades i Versailles i maj 1789. Kungen hoppades att riksständerna skulle hjälpa honom att lösa statens ekonomiska problem. Istället blev sammankomsten startpunkten för en politisk konflikt om vem som egentligen hade rätt att bestämma i Frankrike.

Revolutionen var fortfarande inte oundviklig. Men sommaren 1789 hade den ekonomiska krisen, de sociala motsättningarna, missnöjet med privilegierna och upplysningens nya idéer förenats till en situation som kungamakten inte längre kunde kontrollera.