Charlotte Corday – mordet som skulle rädda revolutionen

Åren i klostret

När Charlotte var 13 år dog hennes mor. År 1782 kom Charlotte och hennes yngre syster till Abbaye aux Dames, ett kloster i staden Caen där även flickor från fattigare adelsfamiljer kunde få utbildning. Charlotte blev kvar där i omkring åtta år.

Den "fattiga" adelsflickan fick en god utbildning. Hon hade tillgång till klostrets bibliotek och läste både antik och fransk litteratur. Bland författarna fanns Plutarchos, Rousseau och Voltaire. På så sätt kom hon i kontakt med både antikens berättelser om plikt och hjältemod och upplysningens nya tankar om frihet, förnuft och hur ett samhälle borde styras. Särskilt starkt tycks hon ha påverkats av berättelser från antikens Grekland och Rom om människor som satte fosterlandet och sina politiska ideal framför sitt eget liv.

Charlotte trivdes med livet i klostret. Där kunde hon läsa, studera och leva ett förhållandevis självständigt liv. För en ung adelskvinna i hennes ställning var äktenskap, hem och barn annars den vanligaste framtiden.

Men revolutionen förändrade också klosterlivet. Kyrkans egendomar drogs in till staten, prästerskapets ställning förändrades och klosterordnarna upplöstes. År 1791 lämnade Charlotte Abbaye aux Dames. Det hem där hon hade tillbringat en stor del av sin ungdom fanns inte längre kvar på samma sätt.

När revolutionen blev våldsammare

Charlotte övergav ändå inte revolutionens idéer. Tvärtom såg hon sig som anhängare av den nya samhällsordningen och senare som republikan. Här skilde hon sig från delar av sin egen familj. Två av hennes bröder lämnade Frankrike och anslöt sig till de kungatrogna emigranterna, medan Charlotte stannade kvar och fortsatte att stödja tankarna om frihet och republik.

Efter tiden i klostret bosatte hon sig i Caen hos en äldre kvinnlig släkting. Där fick hon på nära håll följa hur revolutionen utvecklades. Förändringarna var enorma. Kungen störtades, republiken utropades och i januari 1793 avrättades Ludvig XVI. Samtidigt befann sig Frankrike i krig med flera europeiska stater och på olika håll i landet bröt uppror och våldsamma konflikter ut.

Det var framförallt revolutionens allt större våld som oroade Charlotte. Hon var fortfarande anhängare av republikens idéer, men hon ville inte att Frankrike skulle styras genom hot, blodiga utrensningar och politiskt våld. Hon hade också tagit starkt intryck av massakrerna i Paris i september 1792, då över tusen fångar dödades av folkmassor som fruktade att revolutionens fiender skulle släppas fria. Charlotte kom att se Marat som en av de män som hade uppmuntrat det politiska våldet.

Det är därför missvisande att beskriva Charlotte som en motrevolutionär som ville återställa det gamla kungliga samhället. Hon vände sig inte mot revolutionen i sig, utan mot den riktning hon ansåg att den hade tagit. I hennes ögon höll frihetens revolution på att förvandlas till något helt annat.

Beslutet att döda Marat

Under våren 1793 blev striden mellan revolutionens olika grupper allt bittrare. På ena sidan stod girondisterna, en grupp republikanska politiker som bland annat var kritiska till Paris radikala revolutionärer och ville begränsa huvudstadens inflytande över resten av landet. På den andra sidan stod de mer radikala montagnarderna, som hade starkt stöd bland jakobinerna och Paris sans-culotter. Marat hörde till girondisternas häftigaste fiender.

I slutet av maj och början av juni 1793 tvingades många ledande girondister bort från nationalkonventet, den revolutionära riksdagen. Flera av dem flydde till Caen, där de försökte samla motstånd mot de radikala makthavarna i Paris. Charlotte kunde nu höra deras tal och följa den politiska striden på nära håll. Hon började alltmer sympatisera med deras sak.

Hennes motvilja mot Marat växte till hat. Hon såg honom som en man som spred våld och hetsade fransmän mot varandra. I hennes ögon hade fransmännen inte kämpat i fyra år för att byta en kunglig tyrann mot nya tyranner som styrde genom skräck.

I Caen försökte girondisterna samtidigt samla en styrka som skulle marschera mot Paris. Men uppslutningen blev betydligt mindre än de hade hoppats. I ett brev som Charlotte skrev efter mordet berättade hon att de frivilligas mod hade stärkt hennes beslut. Varför skulle så många män riskera livet för att bekämpa en enda man? Marat, resonerade hon, behövde inte så mycket ära. Det räckte med "en kvinnas hand".

Charlotte hade nu bestämt sig. Hon trodde att om Marat försvann skulle våldet minska och ett hotande inbördeskrig skulle kunna förhindras. I ett politiskt upprop med titeln Till fransmännen, lagarnas och fredens vänner förklarade Charlotte varför hon tänkte döda Marat. Hon framställde mordet som en handling för att rädda republiken och fosterlandet och var beredd att offra sitt eget liv för detta mål.

Den 9 juli lämnade Charlotte Caen med diligens. Ingen av girondisterna tycks ha känt till hennes verkliga plan. Hon kom till Paris två dagar senare. Hon hade rest dit med ett bestämt mål: Jean-Paul Marat skulle dö.

Att offra sig för sitt land

Efter mordet på Marat den 13 juli greps Charlotte omedelbart. Fyra dagar senare, den 17 juli, ställdes hon inför revolutionsdomstolen i Paris. Intresset var enormt. Charlotte förnekade aldrig att hon hade dödat Marat. Tvärtom försökte hon förklara varför hon ansåg att mordet hade varit nödvändigt. Hon betonade också gång på gång att hon hade planerat och utfört attentatet ensam.

"Jag dödade en man för att rädda hundratusen", förklarade hon inför domstolen. Med det menade hon att Marats död enligt hennes egen övertygelse skulle kunna förhindra fortsatt våld och inbördeskrig.

Charlotte sa också att hon aldrig hade saknat styrka.

"Vad menar ni med styrka?" frågade domaren.

"De som sätter sina privata intressen åt sidan och vet att offra sig för sitt land", svarade hon.

Svaret säger mycket om hur Charlotte såg på sin egen handling. Hon betraktade inte sig själv som en vanlig mördare utan som en människa som offrade både sitt liv och sin framtid för Frankrike. Det var ett sätt att tänka som tydligt påminde om de antika hjältar hon hade läst om sedan ungdomen.

Utgången av rättegången var given. Charlotte dömdes till döden.

Den sista färden

Efter domen bad Charlotte om att få sitt porträtt målat innan hon dog. Nationalgardisten och konstnären Jean-Jacques Hauer, som redan hade börjat teckna henne under rättegången, fick slutföra porträttet i fängelset (se bild högst upp i artikeln). Det är en av de få avbildningar av Charlotte som gjordes medan hon fortfarande levde.

Senare samma dag klipptes hennes hår och hon kläddes i rött innan hon fördes genom Paris i en öppen kärra mot Place de la Révolution, dagens Place de la Concorde. Ett stort antal människor hade samlats längs vägen. En del ropade förolämpningar, medan andra följde henne under tystnad. Samtida och senare skildringar beskriver henne som anmärkningsvärt lugn under färden, trots folkmassorna och det kraftiga sommarregnet.

Place de la Révolution var vid den här tiden en av Paris viktigaste avrättningsplatser. Ludvig XVI hade giljotinerats där i januari samma år, och under 1793 och 1794 avrättades mer än tusen människor på torget. Senare skulle bland andra Marie Antoinette och Danton möta samma öde där.

När kärran närmade sig avrättningsplatsen på kvällen den 17 juli 1793 hade regnet börjat avta. Charlotte Corday hade nått sin sista anhalt. Där, inför den samlade folkmassan, fördes hon upp till giljotinen och avrättades. Hon var 24 år och skulle ha fyllt 25 tio dagar senare.

Charlotte hade trott att mordet på Marat skulle minska våldet och kanske rädda republiken från inbördeskrig. Resultatet blev snarast det motsatta. Marat förvandlades efter sin död till en martyr för de radikala revolutionärerna, medan girondisterna inte återfick makten. Under de följande månaderna blev revolutionen ännu våldsammare när skräckväldet tog fart. Charlotte hade dödat mannen hon såg som en symbol för våldet, men hon hade inte lyckats stoppa det.