Stadsliv i 1700-talets Frankrike

Städernas självstyre passade inte särskilt väl ihop med de enväldiga kungarnas försök att stärka centralmakten. Under Ludvig XIV försökte kronan därför skaffa sig större kontroll över städerna. Samtidigt behövde kungen ständigt pengar till staten och de många krigen.

Ett sätt att få in pengar var att skapa offentliga ämbeten och sälja dem till förmögna personer. Även tjänster inom städernas styre kunde säljas, till exempel poster som borgmästare, rådman och andra ämbeten inom stadens förvaltning. I slutet av 1600-talet började kronan sälja sådana kommunala ämbeten, alltså tjänster som hade med stadens styre och skötsel att göra. Den som hade råd kunde därmed köpa sig en viktig position och det inflytande som följde med den.

För städer som tidigare hade valt sina egna ledare var detta ett hot mot självstyret. Många valde därför att betala stora summor till kronan för att själva köpa de nya ämbetena. På så sätt kunde städerna hindra utomstående från att köpa posterna och fortsätta att utse sina egna företrädare enligt äldre traditioner. Kungen fick sina pengar, medan staden kunde behålla en stor del av sitt gamla självstyre.

Det utvecklades till en återkommande dragkamp. När staten behövde mer pengar kunde den skapa nya tjänster som städerna sedan fick betala för att få kontroll över. Kostnaderna hamnade i slutändan på stadens ekonomi och bidrog till högre skatter och avgifter för invånarna. Skillnaden mellan skattetrycket i städerna och på landsbygden minskade därför.

Privilegier

Borgmästaren, åldermännen och andra ämbetsmän kunde ha särskilda förmåner, så kallade privilegier, utöver sin lön. I vissa städer fick de exempelvis bidrag till kläder och kunde slippa militärtjänst. Ett annat viktigt privilegium var att de kunde befrias från skyldigheten att ta emot och inkvartera soldater i sina hem.

Inkvartering av soldater var annars ett stort problem för både stadsbor och bönder. Frankrike hade en stor armé, men det fanns långtifrån alltid kaserner där soldaterna kunde bo. När trupper marscherade genom landet fick invånarna därför ofta upplåta rum i sina hus och ibland även stå för mat och andra förnödenheter. Särskilt hårt drabbades städer nära gränserna och längs de vägar där arméerna ofta passerade.

Bördan fördelades inte heller alltid rättvist. Förmögna och inflytelserika stadsbor kunde genom olika privilegier eller kontakter slippa inkvarteringen, medan fattigare familjer fick ta emot soldaterna och bära en större del av kostnaderna. Det förekom dessutom att soldater stal, hotade eller på andra sätt behandlade värdfamiljerna illa. Inkvarteringen kunde bli så betungande att det finns berättelser om invånare som tillfälligt lämnade sina hem för att slippa ta emot de ovälkomna trupperna.

Kommunalt arbete

Stadsstyrelsen hade många uppgifter. Den skulle bland annat se till att sjukhus, skolor, renhållning, gator och vägar fungerade och ansvara för delar av polisväsendet och den lokala rättskipningen. Mycket känns igen från dagens kommuner, även om exempelvis sjukvård och polis numera sköts på regional eller statlig nivå.

De flesta större städer hade sjukhus eller andra inrättningar för sjuka och fattiga. Ett sjukhus på 1700-talet fungerade inte riktigt som ett modernt sjukhus. Det var ofta både en plats för vård och ett slags fattighus där sjuka, gamla och andra behövande kunde få hjälp. Verksamheten finansierades på olika sätt, bland annat genom lokala inkomster, donationer och välgörenhet.

Stadsmyndigheterna ansvarade också för att hålla ordning och se till att olika bestämmelser följdes. Polisen övervakade exempelvis marknader, slaktare och försäljningen av mat. Uppgiften handlade både om att förhindra fusk och dålig mat och om att kontrollera att stadens regler följdes.

På den här tiden kunde även religiösa regler vara en polisiär fråga. Under fastetiden före påsk skulle katoliker avstå från kött under vissa dagar och äta enklare. Fastan syftade framförallt till att påminna om Jesus 40 dagar i öknen, då han enligt Nya testamentet fastade och utsattes för frestelser. Under fastan före påsk skulle de troende inte svälta, utan avstå från vissa typer av mat och äta enklare. I 1700-talets katolska Frankrike innebar det bland annat begränsningar av när kött fick ätas. Restauranger, och värdshus kontrollerades därför så att de inte sålde eller serverade kött i strid med kyrkans och myndigheternas regler.

Kontrollerna kunde vara stränga och omfattade inte bara offentliga matställen utan även slaktare och andra som sålde livsmedel. Den som bröt mot reglerna riskerade böter eller andra straff. Kött som beslagtogs kunde i vissa fall lämnas till sjukhus, där det fick användas till personer som av hälsoskäl var undantagna från fastan.

Inte ens klostren stod alltid utanför kontrollen. Ett känt exempel från Paris 1658 berättar hur myndigheterna ertappade tolv munkar med att i hemlighet festa på bland annat rapphöns, skinka och vin under fastetiden. Munkarna fick snabbt avsluta den läckra måltiden och kastades i fängelse. Episoden visar hur långt myndigheternas kontroll av religion, mat och vardagsliv kunde sträcka sig i det gamla Frankrike