Voltaire – upplysningens vassa penna

För Voltaire hade förmögenheten också en viktig fördel. Den gjorde honom ekonomiskt oberoende, vilket var särskilt värdefullt för honom som författare eftersom han ofta kritiserade både politiska och religiösa makthavare. Tack vare sina pengar behövde han inte vara lika beroende av deras stöd och kunde friare kritisera sådant som han ansåg vara orättvist eller oförnuftigt.

Men var Voltaire fåfäng som en påfågel? Han var åtminstone mycket mån om sitt rykte och om att bli erkänd som en betydande författare. Ett tecken på detta var hans starka önskan att bli invald i den prestigefyllda Franska Akademien, vilket han till slut blev 1746.

Och apan då? Även den har senare tolkats som ett skämt om Voltaire, som var liten och mycket mager och hade ett livligt sätt. Men även här bör man komma ihåg att det är en tolkning av rummets dekorationer, inte något vi säkert vet att Fredrik den store avsåg.

Gud och vita lögner

Att Voltaire trodde på förnuftet innebar inte att han var ateist (gudsförnekare). Han var deist och menade att människan med hjälp av förnuftet kunde förstå att det måste finnas en skapare. Han jämförde världen med ett ur: precis som ett ur måste ha en urmakare, måste världen ha en skapare. Däremot var han mycket kritisk till kyrkans lära och menade att människan inte kunde veta särskilt mycket om Gud.

Mot slutet av sitt liv blev frågan om religion särskilt viktig för Voltaire. I mars 1778, några månader före sin död, skrev han under en förklaring där han uppgav att han ville dö i den katolska tron. Det är svårt att veta hur uppriktig han var. Voltaire hade under större delen av sitt liv kritiserat den katolska kyrkan, och det är möjligt att förklaringen åtminstone delvis handlade om att försäkra sig om en kyrklig begravning. När en präst kom till honom på själva dödsdagen den 30 maj var Voltaire så sjuk att prästen inte kunde höra hans bikt.

Frågan om begravningen blev ändå besvärlig. Kyrkliga myndigheter i Paris ville inte ge Voltaire en vanlig katolsk begravning, och hans familj förde därför snabbt bort kroppen från staden. Några dagar senare begravdes han i klosterkyrkan i Scellières. På 1700-talet var en kyrklig begravning mycket viktig, och att vägras en sådan kunde uppfattas som en allvarlig skam både för den döde och för familjen.

Var Voltaires trosförklaring en "vit lögn"? Det går inte att veta säkert. Men han hade under sitt liv ofta varit försiktig när hans texter riskerade att leda till förföljelse. Han publicerade många skrifter anonymt eller under påhittade namn och kunde ibland ta avstånd från kontroversiella verk. Han hade redan suttit i Bastiljen och tvingats lämna Frankrike, så han visste vad öppen trots mot makthavarna kunde kosta. För Voltaire var det viktigare att kunna fortsätta skriva och påverka samhället än att bli martyr för sina idéer. Sokrates och Jesus var båda aktningsvärda gestalter som dog för sin övertygelse, men är de därför också efterföljansvärda?

Världens dumhet

Ett av Voltaires mest kända verk är Candide, som gavs ut 1759. Boken handlar om den unge Candide, som reser genom en värld fylld av krig, katastrofer, förtryck och mänsklig grymhet. Gång på gång ställs han inför verkligheten samtidigt som han får höra att allt ändå är ordnat på bästa möjliga sätt. Genom berättelsen driver Voltaire med den filosofiska tanken att människan lever i "den bästa av alla tänkbara världar".

Trots det mörka innehållet är Candide skriven med högt tempo, humor och absurda överdrifter. Det gör att hemska händelser ibland skildras nästan som om de vore komiska. Kontrasten är medveten och hjälper Voltaire att visa hur orimlig och grym världen kan vara.

I slutet av berättelsen kommer Candide fram till att människan måste "odla sin trädgård". Det handlar inte bara om att arbeta med en verklig trädgård. Tanken kan också förstås som att det är bättre att göra något konkret och nyttigt med sitt liv än att ägna all sin tid åt stora teorier om varför världen ser ut som den gör.

Voltaire kunde i sina böcker verka kylig när han skämtade om lidande och katastrofer. Men hans ironi betydde inte att han saknade medkänsla. Under sina senare år engagerade han sig aktivt för människor som hade blivit förföljda eller dömda på tveksamma grunder, bland annat Jean Calas och familjen Sirven. Han nöjde sig alltså inte med att skriva om förnuft och tolerans – han försökte också använda sina idéer för att hjälpa människor i verkligheten.