- för att slippa ta ansvaret för en vanhedrande fred. Militären skulle kunna skylla förlusten på politikerna och påstå att det var hemmafronten som svikit. Medan den tappra armén, som fortfarande vid krigsslutet stod på fransk mark, ville och skulle kunnat vinna kriget.
Det sistnämnda var precis vad som hände när Adolf Hitler senare i sin propaganda påstod att politikerna hade förrått landet i och med accepterandet av villkoren för vapenstilleståndet. Armén, menade han och andra militärer och nationalister på högerkanten, hade fått en dolk i ryggen av politikerna i den regering som bildades den 9 november under krigets sista dagar. Kriget förlorades, sades det vidare, på grund av socialistisk och defaitistisk propaganda och inte därför att armén besegrats.
Den nya regeringen - som var socialdemokratisk - fick den otacksamma uppgiften att inte bara underteckna vapenstilleståndet utan också klara upp de svåra problemen med att demobilisera soldater, ordna livsmedelsförsörjningen och dessutom slå ner uppror som ägde rum runt om i Tyskland (bl.a. det s.k. Spartakistupproret i januari 1919).
Upproren handlade om en revolution nerifrån som inte hade kunnat förhindras även om den gamla militärregimen hade suttit kvar vid makten och fört kriget vidare. De startade för övrigt redan innan kriget hade avslutats. I början på november gjorde den tyska högsjöflottan tillsammans med 20 000 garnisonssoldater i Kiel myteri. Det blev inledningen till en revolution nerifrån och den drev på utvecklingen och omöjliggjorde ett fortsatt tyskt deltagande i kriget.
Under hösten 1918 och vintern-våren 1919 fortsatte denna revolution nerifrån med en våg av uppror från vänster som dock alla slogs ner.
Den så kallade dolkstötslegenden är alltså en ren historieförfalskning. Inte bara därför att militären självmant lämnade ifrån sig makten, med all sannolikhet för att slippa ansvaret för freden, utan framförallt därför att krigsledningen med Ludendorff i spetsen redan i september ansåg kriget förlorat och begärde att regeringen skulle avsluta kriget. (En annan sak var att Ludendorff under krigets sista dagar ansåg att de allierades krav var för hårda och manade till fortsatt strid. Men då var det inte längre militärledningen som bestämde utvecklingen. Ansvaret hade överlämnats till den civila regeringen. Av skäl som framgått ovan.)
Under månaderna som följde - vintern och våren 1919 - utbröt flera uppror i Tyskland som alla slogs ner av den styrande regeringen och regeringstrogna trupper. Revolutionen avslutades formellt den 11 augusti 1919 då en ny tysk författning undertecknades och Weimarrepubliken utropades.
