Storbritannien stod ensamt kvar i kampen mot Nazityskland. Man kan säga att den brittiska patriotismen eller nationalismen nu inför faran stod på sin höjdpunkt. Det vardagligt engelska blev nationalism, ett uttryck för den brittiska själen. Den brittiska nationen spände sig till det yttersta. Alla britter berördes. Kvinnor och män rycktes från sina vanliga jobb. Det totala kriget hade kommit till Storbritannien. Murar av sandsäckar växte upp överallt. Spärrballonger syntes på himlen.
Barnen evakuerades från London. Hemmafronten saknade moderna vapen. De vapen som togs fram såg ut att vara från första världskrigets eller boerkrigets dagar. Alla var engagerade, men många hade inte annat än sin entusiasm att bidra med. Klassgränserna planades ut. Man kan här tala om nationell samling.
Hitler hade världens starkaste flygvapen - Luftwaffe. För att förbereda invasionen av Storbritannien beordrade han Luftwaffe att slå ut Royal Air Force (RAF) som det brittiska flygvapnet hette. Det brittiska flygvapnet bet dock ifrån sig. Det var männen och kvinnorna i Royal Air Force som under den torra och varma sommaren 1940 mot alla odds räddade England under slaget om Storbritannien. Premiärminister Winston Churchill sa om de brittiska flygarna att "aldrig hade så många haft så få att tacka för så mycket".
Kvinnorna var framförallt placerade inom luftförsvaret. Flickorna stannade på sina poster trots kraftigt bombardemang och fruktansvärda bloddrypande händelser. De fasansfulla erfarenheterna skapade en känsla av kamratskap och gemenskap, berättade en av dem efteråt.
Brittiska flygare hade bombat Berlin. Hitler rasade över att britterna vågat angripa tyska städer. Vi ska radera bort deras städer från kartan, förklarade han. Hermann Göring, Luftwaffes chef, kommenderade 600 jaktplan och 300 bombare mot London - det brittiska imperiets hjärta. Detta kom att kallas "Blitzen". London stod i brand. En av dem som tjänstgjorde bland räddningspersonalen under Blitzen berättade att de sov fullt klädda påklädda. Ett ögonvittne berättar om en av de otaliga händelserna från Blitzens London: "Jag stötte på en ung kvinna som låg i en blodpöl på trottoaren. Hon rörde obetydligt ena handen, när jag vidrörde henne. Hon var döende."
Varenda tunnelbanestation i London var under den värsta tiden fullpackad med sovande människor. Men londonborna lät sig inte knäckas. "London can take it" var parollen. Samma orubbliga segervisshet präglade hela det brittiska folket, från slummen i East End till krigskabinettet.
Churchill gav i sina stora tal från denna tid uttryck för vad hela det brittiska folket kände. Så har det i alla fall framställts i historieskrivningen. Det var tal och beskrivningar av motståndsandan, där man verkligen kan tala om patriotism och stolthet över den brittiska nationen. Det var det brittiska folkets stoltaste ögonblick, sa Churchill: if the British Empire and its Commonwealth last for thousand years, men will say: "This was their finest hour."
Samväldet efter andra världskriget
Winston Churchills hela karriär var sammanbunden med det brittiska imperiet. Han var en viktorian formad av idéerna om imperiets storhet. Även Churchill hade viktorianens rasfördomar. Han hade vuxit upp i den gamla imperietraditionen.
Efter kriget hyllades Churchill som Englands krigsledare i kampen mot nazityskland. Men han och hans konservativa parti förlorade valet till labour.
Labour var medvetna om att britterna inte var speciellt populära i Afrika och Asien. De började också avveckla imperiet. Först självständigt blev det väldiga indiska riket "juvelen i det brittiska samväldet".
Många av de konservativa ville länge återvända till de gamla dagarna när de färgade folken "förstod sin plats". Till dem hörde Churchill. Det sista utslaget av denna gammalmodiga inställning till tredje världen kom till uttryck under Suezkrisen 1956. Men redan då var den hopplöst föråldrad. Egypten hade fått en ny ledare i Gaman Nasser. Han var omåttligt populär inte bara i Egypten utan i arabvärlden överhuvudtaget. Hans ambition var att förena de arabiska staterna. Men Storbritannien hade stora intressen i arabvärlden. Egypten var också en gammal brittisk koloni. Och Storbritannien kontrollerade Suezkanalen. Då Nasser nationaliserade Suezkanalen 1956 anföll Storbritannien tillsammans med Frankrike och Israel Egypten. Det var den konservativa regeringen Eden som genomförde denna äventyrliga politik. Labour protesterade kraftfullt. USA och Sovjet stoppade tillsammans Suezäventyret.
Även det konservativa partiet accepterade nu helt en avveckling av imperiet. De afrikanska staterna erhöll under 1960-talet snabbt självständighet. Apartheidstaten Sydafrika fördömdes även av de konservativa. Den konservative premiärministern Macmillan talade om förändringarnas vind över Afrika. Det brittiska samhället underkastades under 1960-talet snabba förändringar. The Beatles, långt hår, kort-korta kjolar, studentrörelser och antiimperialistiska slagord formade alltmer vardagen. Långt borta var det som förknippades med brittisk imperialism.
Litteratur:
Robert A. Huttenbach, The British Imperial Experience, Harper & Row, 1966
Lawrence James, The Rise and Fall of the British Empire, Abacus, 1997
Winston Churchill, Min ungdom, LT, 1955
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om
