Idag är vi vana att ha massor med kläder. I våra garderober och lådor finns strumpor, underkläder, byxor, tröjor, skjortor och blusar. Vi har ofta långt mer kläder än vi egentligen behöver. Det är inte många som kommer till skolan i samma kläder hela veckan. Detta är nytt för vår tid. Långt in på 1900-talet var kläderna en dyrbarhet, som man vårdade väl och var rädd om. De kläder man hade skulle räcka i flera år, och det fanns ofta ingen möjlighet att skaffa nya om de gamla gick sönder. Det blev att lappa och laga.
Spinnrocken var en vidareutveckling av sländan. När den sätts sätts i snurrning, vrider sig de ullfibrer som matas fram till en jämn tråd. "Spinnerskor", målning av Lilly Segerdahl (1874–1946).
Det var ett enormt arbete att framställa gamla tiders kläder. Därför var det inte så konstigt att vuxna och barn var rädda om dem på ett sätt som är nästan ofattbart idag. Kvinnor vek upp kjolarna när de satt för att inte slita på tyget. På hemväg från kyrkan vände de sina sjalar för att skona den finaste sidan. Strumpor och skor användes inte om det var möjligt att gå barfota.
Den dyrbara fårullen
Det viktigaste materialet för att göra tyg till kläder var fårens ull. Fårull var en värdefull vara, men det var lång väg från ull till färdigt plagg.
Först skulle fåren klippas. Det gjorde man två gånger om året, vår och höst. Sedan skulle ullen sorteras. Den fina ullen från lamm lades för sig och den grova från baggarna för sig. Ull från svarta och vita får skildes åt. Ullen från lår och buk var kort och tovig och lades för sig. Den bästa ullen kom från fårens rygg.
ANNONS
När sorteringen var klar var det dags att bestämma vad ullen skulle användas till. En del skulle bli tyg, en del raggsockor och så vidare. Ullen plockades ren från stickor och skräp och lades undan tills vidare.
Lång väg från ull till tyg
Det mörka vinterhalvåret, när nästan inget arbete kunde göras på åkrar och ängar, användes till stor del för arbete med ull och tyg. När mörkret föll samlades gårdens folk runt spisen och höll ibland på ända fram till midnatt.
Barnen och de gamla hade till uppgift att noppa ullen, det vill säga plocka isär den. Sedan blandades ullen så att kvaliteten inom varje hög blev så jämn som möjligt. För att få grå ull blandades vit och svart.
Därefter skulle ullen skrubbas. Ullen lades på spisen så att ullfettet mjuknade. Efter det skrubbades eller grovkardades ullen i en skrubb-bänk. En skrubb-bänk har två kardor, en fast och en lös. En karda är en platta på vilken det sitter en massa små pinnar med en krok i ändan som drar ullfibrerna åt samma håll. Skrubbning var ett tungt arbete, så tungt att männen ibland måste hjälpa till.
Ullen grovkardades till ett glest lager, nästan som en tunn filt. Den rullades ihop till en rulle. Sedan skulle ullen noppas på nytt. Ulltottar revs ut ur den grovkardade ullen och lades i en speciell korg.
Nu var det till sist dags för handkardningen. Handkardor är två plattor med handtag. Varje platta har små krokar fästade på ena sidan. Ullen läggs mellan plattorna, och så drar man kardorna mot varandra så att ullen på nytt dras ut till en tunn filt.
Från kardorna lyfte man på nytt en tunn ullplatta, och den rullades till 4-6 fina ullrullar. Dessa fick inte innehålla några som helst knutor eller ojämnheter.
Så skulle själva tråden spinnas. Fram till 1700-talet användes enbart sländor till detta.
Getragg till raggsockor
Sländan består av en rak stav som har en liten trissa som tyngd. Upptill har staven en liten krok för att fästa tråden. Den som ska spinna sätter fart på sländan och matar fram ullfibrerna i en jämn ström. Sländans rotation får fibrerna att vrida sig om varandra till en stark tråd.
Skulle man sedan ha garn med flera trådar, nödvändigt för att exempelvis sticka raggsockor, måste flera trådar tvinnas samman. Nu kan garnet tvättas. Efter allt detta arbete har man inte ens börjat att väva tyget eller sticka raggsockorna!
Andra fibrer kunde blandas in i ullen innan den kardades för att ge speciella egenskaper. För att få starka och varma sockor som stötte bort vatten passade det bra att blanda in getragg. Därifrån kommer namnet raggsockor. Så heter sockorna än idag, trots att moderna raggsockor ytterst sällan innehåller getragg.
ANNONS
Kvinnornas tunga arbete
Även vävandet tog lång tid. En meter vadmalsväv tog ungefär tre timmar att väva. Nästan allt arbete vi räknat upp ovan var kvinnornas arbete. Det skulle göras tillsammans med allt annat i hushållet. "Allt annat" innebar att hålla eld i spisen, laga mat, mjölka, passa barn, hämta och bära in vatten, kärna smör och, ysta ost, tvätta, hjälpa till i skörden och så vidare...
Det fanns så mycket att göra att händerna aldrig fick vara overksamma. Kvinnan skulle alltid ha något för händerna, ett handarbete eller en stickning av något slag. Uttröttade bondkvinnor kunde ibland sova lutade mot en vägg, men med ett handarbete i knät så att ingen skulle kunna anklaga henne för att slöa på arbetstid. Ett foto från 1902 visar hur en kvinna som vaktar boskap samtidigt spinner tråd på slända.
Klädd i ärvda kläder
Folk var rädda om sina kläder. Den som fick en kostym måste räkna med att den skulle hålla i årtionden. Plagg gick i arv från far till son och från syskon till syskon och lagades gång på gång. Till slut kunde man knappt se hur plagget sett ut från början. En del barn fick aldrig några nya kläder under hela sin uppväxt utan måste alltid gå i ärvda plagg.
När plagget till sist ändå inte kunde lagas mer, klipptes det i småbitar och repades upp. Sedan lade man bitarna i en urholkad stock med hett vatten och bankade med en stör på tygstyckena tills dess att fibrerna lossnat från varandra. Därefter kunde det gamla yllet blandas med ny ull och åter komma till nytta. Detta förklarar varför det inte finns ett enda plagg som burits av vanligt folk bevarat från äldre tider.
Kläder var högt värderade. När folk dog gjordes, precis som idag, en bouppteckning där värdet av det efterlämnade skrevs ned. I början av 1800-talet värderades en gammal vadmalsrock till lika mycket som två plogar och en harv eller 25 kilo ost.
Inte mycket kläder
Vanligt folk hade inte mycket kläder. På vissa håll gifte kvinnan sig i en svart klänning. Den blev sedan finklänning resten av livet. Brudgumsskjortan användes ibland som svepning när det blev dags för brudgummens begravning.
År 1844 efterlämnade en 40-årig kvinna som levt i Jämtland 2 särkar av lärft, 2 par strumpor, 2 kjolar, 2 livstycken. 3 förkläden, 1 tröja, 1 gammal vadmals-kapprock, 6 halsdukar, 3 mössor; 1 par skor; 1 handduk och 1 bordduk. Jämför detta med vad du själv, eller dina föräldrar, har i garderoben!
Hade du kunnat besöka ett bondehem i början av 1800-talet eller tidigare, hade du förvånats över hur kalt det sett ut. Inga dukar; mattor eller andra tyger. Sådana textilier var liksom kläder värdefulla, och de som hade råd att ha sådana förvarade dem inlåsta i kistor och skåp. De plockades bara fram när det var fest, och då lystes de annars så mörka stugorna upp av färggranna dukar och bonader.
ANNONS
Tungt arbete med lin
Lika arbetskrävande som ull var framställningen av linnetyg. Först skulle linet sås. Det skulle ske en lugn och vindstilla morgon. Det fick inte blåsa så att fröna for ihop i drivor. Efter sådden, som skedde för hand, skulle åkern plattas till med en liten trävält.
Linet skördades på hösten, innan frosten kom. Då drogs hela plantan upp med roten. Sedan togs plantorna till strykning. Då drogs de utblommade blommorna bort med hjälp av en stor kam. Sedan lades linknippena på stegar och drogs iväg för rötning. Det innebar att linet lades i vatten, vilket tog flera veckor.
Rötningen löste upp växtlim så att linets fibrer skulle kunna avskiljas från växtens vedartade delar.
Efter det skäktades linet. Då krossades stjälkarna exempelvis med en liten träklubba. Man kunde också använda ett speciellt skäkteträ.
Därefter häcklades linet. Då skildes de korta och långa fibrerna från varandra i olika kammar. Först efter allt detta kunde man göra tråd av linfibrerna.
Sedan fibrerna spunnits till tråd vävde man linnetyg som sedan skulle blekas.
Linet användes inte bara till kläder. Man gjorde handdukar och dukar av linne. Sådana används än idag när det ska vara extra fint.
Årtusendens arbete
Så här höll man på och arbetade med ull och lin på landsbygden i årtusenden. Tamfår har funnits i Sverige i omkring 4 000 år. I danska bronsåldersgravar från 1800 f.Kr finns yllevävnader. I Sverige finns det fynd av rötat lin från 200-talet e.Kr.
En kvinna från bronsåldern som flyttats till en svensk by på 1600-talet skulle direkt ha kunnat börja arbeta med lin eller ull. Utomlands har samma mödosamma arbete pågått ännu längre. Ulltyger har framställts sedan 3 000 år f.Kr.
Sländdelar från 6 000 år f.Kr har hittats i Catal Huyuk i nuvarande Turkiet. Egyptiska gravmålningar visar framställning av linne. I Egypten har man hittat lindor på mumier, tyg som framställts år 5000 f.Kr.
I mitten av 1700-talet kom det första tecknet på en ny tid. Då började spinnrockarna allmänt tas i bruk. Därmed kunde man spinna fortare än på det gamla sättet med slända. Men det dröjde länge innan sländan försvann helt i Sverige.
ANNONS
ANNONS
Bild: Wellcome Collection gallery Spinning Jenny var en av de uppfinningar som gjorde att tyg, till sist, kunde framställas i stora mängder. Det var första steget mot det överflöd av kläder som människorna i den rika delen av världen har idag.
På 1700-talet började tyger av bomull långsamt bli allt populärare i norra Europa. Tygerna kom framför allt från Storbritannien.
Den industriella revolutionen
I Storbritannien började den industriella revolutionen. En rad uppfinningar som den flygande skytteln, spinnmaskinen Spinning Jenny och ångdrivna vävstolar gjorde att tyg kunde framställas i mycket större mängder än tidigare. Istället för att tråd och tyg tillverkades i hemmen tillverkades de nu i fabriker.
Det innebar en väldig omställning. Istället för att arbetet utfördes i hemmen flyttades det till speciella lokaler, fabriker. Arbetarna måste komma till arbetet istället för att ha det hemma. Att så stora mängder tyg framställdes i fabriker fick en rad effekter, stora och små. Läs mer >
I de tidigare kala hemmen blev det högsta mode att ha dukar och annan textil som täckte nästan varje kal yta.
När tygerna massproducerades blev det efter hand onödigt för kvinnorna på landsbygden att göra allt själva. Trots detta fortsatte kvinnorna långt in på 1900-talet att sticka och väva. Dels var det många som inte hade råd att köpa allt tyg som behövdes i ett hushåll. Dels satt de gamla vanorna i. Det gamla budet att händerna aldrig fick vara sysslolösa levde kvar till efter andra världskriget.
En större och viktigare effekt var att massproduktionen av tyg till sist ledde till ett överflöd av kläder i västvärlden, det överflöd vi lever i nu.
Efter hand har det tillverkats så mycket att modeindustrin måste uppfinna nya moden varje år för att kunna sälja sina kläder. Tidigare århundraden hade vanligt folk på landsbygden gått klädda ungefär likadant i årtionde efter årtionde.
ANNONS
ANNONS
Kläderna idag
Idag ingår en rad ämnen som framställts på kemisk väg i kläderna. Sådana ämnen kallas konstfiber. Polyester är ett av de mest kända. Efter andra världskriget gjordes kläder helt i konstfibrer som nylon och dralon. De var lättvättade kläder men inte speciellt sköna att ha på sig i längden. Idag blandas ofta bomull med exempelvis polyester för att få ett skönt och slitstarkt plagg.
Fortfarande är fårull en viktig exportvara. Australien är världens ledande land för fåruppfödning. Bomull odlas bland annat i USA, Egypten och Centralasien.
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.
