Svenskt bergsbruk under medeltiden och Vasatiden

Lästid 3 minuter

Bergsbruket i Sverige inleddes på 1000-talet med koppar- (Falun, Åtvidaberg) och järnbrytning (Utö, Bergslagen). Järnbrytningen fick sitt verkliga genombrott under 1100- och 1200-talen. Den tredje stora metallen, silver, blev en viktig produkt först mot medeltidens slut (Sala). Dessförinnan hade alltsedan tidig järnålder malm hämtats ur myrar, och myrmalmsutvinningen fortsatte parallellt med gruvdriften under hela medeltiden.

Artikel

Bild: Okänd

Malmupptagning vid en gruva. Snitt från Georgius Agricolas De re metallica (1556).

En viktig svensk näringsgren

Hur den storskaliga gruvdriften kom till Sverige är inte känt. Det är troligt att den nya tekniken kom från Tyskland som var ett föregångsland inom den dåtida bergshanteringen. Det var också Hansan som förmedlade tillträdet till den internationella marknaden och som från 1200-talet gjorde malm till en viktig svensk exportvara.

Det äldsta omnämnandet av gruvbrytning i bolagsform är från 1288 och gäller Stora Kopparberg. År 1347 fick kopparberget även kungligt privilegiebrev. Det äldsta privilegiebrevet för järnmalmsbrytning gäller Norberg (1354).

ANNONS

Bergsmännen

Bergsmän var bönder som vid sidan av jordbruket hade rätt att syssla med bergshantering. Produktionen skedde under kooperativa former och var i allmänhet begränsad till vissa perioder under året. Bergsmännen fick betala sitt tionde och sin skatt i form av järn för att inte alltför mycket jordbruksprodukter skulle föras ut ur Bergslagsområdet och minska tillgången på livsmedel där. Koppar- och silverproducerande bergsmän betalade högre skatt men behövde inte skatta för sin jord. De beskrivs därför också som "bergsfrälse".

Bergsmännen utgjorde en förmögen och självmedveten elit inom den svenska allmogen. De var vana att bestämma över sina egna angelägenheter och kom från Engelbrektsupproret och framåt att spela en viktig roll i rikspolitiken.

Eftersom bergsbruket krävde tillgång både på malm och skog medförde det att tidigare ödemarker blev befolkade. Vid sidan av de jordägande bergsmännen (se faktaruta) sysselsattes också stora grupper drängar, smeder och kuskar inom produktionen. Förutom sina skatteprivilegier åtnjöt bergssamhällena en betydande självstyrelse, och den kunglige bergsfogden hade vid sin sida ett bergsmannaråd. Till vissa "berg" kunde också brottslingar - dock inte mördare, förrädare och kvinnoskändare - fly och få asyl.

Ökad produktion under Vasatiden

Bergshanteringen upplevde under Vasatiden en expansionsperiod. Redan under senare hälften av 1400-talet hade införandet av masugnar inneburit att järntillverkningen börjat läggas om från den traditionella utvinningen av osmundjärn (uthuggna järnstycken) till stångjärn (utsmidda järnstänger). Det lättbearbetade stångjärnet betingade ett dubbelt så högt pris på världsmarknaden, varför utvecklingen uppmuntrades av kronan som anlade storskaliga hammarsmedjor och inkallade tyska experter. Det gick dock långsamt. I slutet av 1540-talet utgjorde andelen stångjärn bara 5 procent av den totala järnexporten och ännu 1604 endast 40 procent. Exporten hade under samma period dock nästan fördubblats.

Stångjärnets verkliga genombrott kom under Johan III och Willem van Wijk (se faktaruta nedan). Då expanderade också koppartillverkningen. Den gynnades genom att ny teknik införts och nya stora fyndigheter upptäckts i Falun På 1570-talet. Dessutom steg världsmarknadspriserna sedan Spanien övergått till kopparmyntfot på 1580-talet.

För att stärka statsfinanserna lades järn- och kopparexporten under statligt monopol 1580.

LÄS MER: Järnet och Bergslagen under medeltiden

LÄS MER: Svensk koppar under stormaktstiden

LÄS MER: Falu koppargruva - den svenska stormaktens hjärta

LÄS MER: Järnhantering

LÄS MER: Vallonernas betydelse för svensk järnindustri

LÄS MER: Vasatidens statsfinanser och näringspolitik

ANNONS

Willem van Wijk fick fart på den svenska järntillverkningen

Willem van Wijk (död 1597) var en nederländsk köpman, uppsyningsman över järntillverkning och myntning. Wijk var en av de driftiga utlänningar som gjorde karriär i Sverige under Vasakungarna. År 1572 trädde han i tjänst hos hertig Karl (IX) och fick bl.a. ansvaret för järntillverkningen i Värmland. Efter en tvist 1580 övergick han emellertid i kung Johans tjänst och utsågs att leda "alle våre och kronones järnbergsbruk över hele riket".

Han lyckades höja produktionen avsevärt, bl.a. genom att kalla in kompetenta utlänningar. Viktiga bruksorter i det van Wijkska imperiet var Finspång i Östergötland och Dannemora, Forsmark och Österby i Uppland. Dessutom gjordes van Wijk 1589-1590 till föreståndare för det kungliga myntet.

Willem van Wijks son med samma namn övertog efter faderns död driften av Finspång men avrättades 1598 av hertig Karl för sitt stöd till Sigismund, varefter släktens gods drogs in till kronan.

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Redogör kortfattat för när bergsbruket inleddes i Sverige och för vilka metaller som stod i fokus under olika tidsperioder.
Hur tros den storskaliga gruvdriften ha introducerats i Sverige?
Vad kännetecknar "bergsmän", och vilken betydelse hade de inom det svenska samhället både ekonomiskt och politiskt?
Hur förändrades bergsbruket under Vasatiden, och vilken teknisk innovation bidrog till förändringen i järntillverkningen?
Vilka faktorer bidrog till koppartillverkningens expansion under Johan III:s tid?

FÖRFATTARE

Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).

Senast uppdaterad: 24 december 2024

Publicerad: 27 juli 2021

Spara som favorit