Franska revolutionen – en borgerlig revolution?

Borgarnas revolution?

De som enligt gängse uppfattning gick i spetsen för revolutionärerna var sansculotterna som till största delen var borgare.

Sansculotterna bar långbyxor till skillnad från de högre stånden som bar knäbyxor (fr. sans-culottes, av sans ”utan” och culottes ”knäbyxor”).

Historikerna har dock tvistat om vilka som verkligen låg bakom revolutionen, och mot den äldre allmänt accepterade tolkningen att den franska revolutionen var borgarnas revolution, har det rests kritik av historiker som exempelvis Alfred Cobban och George V Taylor.

Dessa menar att att adeln och borgarna i Frankrike var en mycket homogen grupp. Borgarna ville efterlikna adeln och investera sina tillgångar och förtjänster i jord och egendomar, adliga attribut, medan många ur adeln tog till sig borgerliga seder och bruk. Enligt den här teorin skulle borgarna inte haft någon större anledning att störta adeln, eftersom de själva ville tillägna sig adelns levnadsmönster.

Ett faktum är att åtskilliga ur adeln tagit till sig upplysningstidens frihetsideal, och faktiskt var beredda att offra vissa av sina privilegier för ett mer solidariskt samhälle.

Enligt Alfred Cobban var det fritänkande adelspersoner som tillsammans med medlemmar ur den högre borgarklassen, läkare och advokater, som gick i spetsen för revolutionen. Om det nu var som Cobban påstår, alltså att vissa delar av adeln skulle ha varit delaktiga i att dra igång den franska revolutionen, så måste man fråga sig varför stora delar av den franska adeln flydde landet i panik?

Ett möjligt svar på denna fråga skulle enligt teorin kunna vara att man helt enkelt tappade kontrollen över revolutionen, den gled dem ur händerna. De lägre stånden och grupperna i samhället kom att bli revolutionens pådrivande kraft, och adeln – i deras ögon en homogen grupp vilket den som sagt inte var – sågs som det stora hotet.

Frankrike i krig

År 1791 fick Frankrike en ny författning och folket skulle hädanefter betala skatt efter inkomst och förmögenhet. Ståndsprivilegierna såsom skattefrihet för adel och präster avskaffades redan i augusti 1789. Kungen satt kvar som regent men den bestämmande makten hade nu övergått till den lagstiftande församlingen, Nationalkonventet. Denna församling utsågs av den manliga befolkningen genom allmänna val.

Girondisterna kallades den grupp politiker som först och främst företrädda landsorten, och det var dessa som till en början var tongivande inom Nationalkonventet. Girondisterna var starkt negativa till kungen men i en sak var man överens med honom – Frankrike skulle förklara krig mot Österrike. Ludvig XVI hade som baktanke att Frankrike skulle förlora kriget och att revolutionen därmed skulle vara över. Girondisternas plan var å andra sidan att sätta stopp för de franska adelspersoner som flytt till Österrike och försökt påverka den Österrikiska adeln att ställa upp i ett krig mot Frankrike.

Frankrike förklarade våren 1792 Österrike krig och bara några månader senare gick en österrikisk-preussisk armé över den franska gränsen med mål att inta Paris.

Skräckväldet

I Paris växte oron över vad som höll på att hända, och i augusti 1792 avsattes och fängslades kungafamiljen, efter en stormning av Tuilerierna, kungens slott i Paris. Det var Pariskommunen och Jakobinerna, en radikal politisk grupp som ledde stormningen av slottet.

Runt om i Frankrike följde blodiga aktioner mot monarkister och medlemmar ur adeln. I Paris stormades fängelserna i jakten på ”aristokratiska fiender” och tusentals människor fick sätta livet till i dessa blodbad, som fick namnet septembermorden.

Otroligt nog kom den franska revolutionsarmén att besegra den samlade österrikisk-preussiska armén den 20 september 1792 utanför orten Valmy.