Andra världskriget i Afrika, Asien, Oceanien och Latinamerika
Det finns otaliga böcker och filmer om det som hände i vår del av världen. Men andra världskriget rasade också i norra och östra Afrika, Mellanöstern, Kina, Indien, Sydostasien och många ögrupper i Stilla havet - med miljontals offer och stor förstörelse som följd.
Under de två-tre senaste decennierna har den konventionella "stora" historien, med de gigantiska aktörerna Hitler, Churchill, Roosevelt och Stalin, alltmer kompletterats med den "lilla" där enskilda soldater och civilisters upplevelser uppmärksammas, framförallt i form av muntliga berättelser. Denna plötsliga memory boom gäller även första världskriget, vilket återspeglades i de populärhistoriska skildringar som bland annat serverades under hundraårsjubileet (2014) av krigets början.
Men det geografiska fokuset med dess inriktning på den industrialiserade världen och Ryssland/Sovjet har inte vidgats nämnvärt. De konventionella historikerna drar inte många strån till stacken för att skildra världskrigen som en global företeelse, vilket ju är motsägelsefullt. Det gör att en stor del av världens befolkning faktiskt inte känner igen sig i den sortens historieskrivning.
ANNONS
ANNONS
Begreppet tredje världen, den koloniserade världen eller vad man numera kallar det globala syd, omfattar i här världsdelarna Latinamerika, Afrika, Asien och Oceanien. Begreppet myntades i Frankrike under det kalla kriget och betecknade då enbart alliansfria länder på nämnda kontinenter, som inte ingick i de rivaliserande försvarspakterna Nato (första världen) och Warszawapakten (andra världen). I den här texten tas inte hänsyn till ländernas industriella utvecklingsgrad idag, så tredje världen betyder här inte enbart detsamma som så kallade utvecklingsländer, utan inkluderar bland annat också asiatiska "tigerekonomier".
Enligt den kamerunske historikern Kum'a Ndumbe är andra världskrigets historia "liksom varje historia, segrarnas, men också de besuttnas och välbärgades".
Käll- och forskningsmässiga problem
Allt fler historiker har börjat inse världskrigens betydelse för den "tredje världens" sociala, politiska, ekonomiska och kulturella historia. Det måste ju ha någon betydelse att exempelvis miljontals soldater faktiskt rekryterades direkt därifrån under världskrigen, framförallt under det senare. Här finns ett stort obearbetat forskningsfält.
De källmässiga problem man då emellertid stöter på är att de flesta rekryterna från Indien, Afrika och Mellanöstern var analfabeter med lantlig bakgrund. Att den muntliga historien under de senaste åren måste berättas av allt äldre veteraner, gör inte uppgiften lättare.
Som professor Kum'a Ndumbe påpekar borde denna forskning ligga i de emanciperade (frigjorda) ländernas intresse. Men även här märks de rika västländernas ekonomiska övermakt: av finansiella orsaker är det inte alltid möjligt för forskarna i den tredje världen att klara av det. Deras egna röster blir följaktligen inte tillräckligt hörda, utan vad som mest hörs är ställföreträdande språkrör. Risken för välvillig paternalisering (förmyndarmentalitet) är därmed uppenbar.
Kolonialismens betydelse för världskrigens omfattning
Men vad gjorde världskrigen till världskrig? En stor del av svaret ligger i imperialismens och kolonialismens natur. Under första delen av förra seklet kontrollerade och exploaterade ett litet antal imperier enorma områden i världen, statligt, ekonomiskt och administrativt. Kolonierna fungerade som viktiga resurskällor både vad gäller råvaror och arbetskraft, särskilt under krigen. Om man tittar på en karta över Afrika och Sydasien från 1939 så ser den ut som ett lapptäcke av röda nyanser, violett, gult, blått och grönt. Det är geografiska markeringar för kolonialmakterna Storbritannien, Frankrike, Italien, Belgien, Spanien, Portugal, Nederländerna och USA. Bara några få fläckar i en ljusare färg markerar mer eller mindre självständiga stater.
Storbritannien var den största kolonialmakten. Det brittiska imperiet täckte en fjärdedel av jordens yta, och en fjärdedel av världens befolkning levde inom dess imperium. Dess välde sträckte sig från Jamaica och Latinamerika via Östafrika och Indien till Sydöstasien och Stilla havet.
Det franska kolonialväldet i Karibien, Nord- och Västafrika, Indokina och Stilla havet var till ytan tjugo gånger större än moderlandet. Där bodde drygt 100 miljoner invånare. Vid samma tid härskade den italienska fascistregimen över områden i Nord- och Östafrika: Libyen, Eritrea, Somaliland och Etiopien.
ANNONS
ANNONS
Den nederländska kolonin i nuvarande Indonesien var lika stor som Västeuropa. Fram till 1908 bedrev den belgiske kungen Leopold Il sin beryktade exploatering av Kongos omätliga naturtillgångar, som om landet var hans privata egendom. Därefter tog den belgiska staten över styret. Kolonins landyta var drygt 70 gånger större än moderlandets.
USA hade ockuperat Filippinerna och militärstrategiskt viktiga öar som Guam och Hawaii. Japan hade redan skapat början till sitt sydöstasiatiska välde som bestod av Mikronesien, Korea, Formosa (eller Taiwan) och Manchuriet (på japanska Manchukuo).
De koloniserade folken stred för kolonialmakterna på båda sidor
Det faktum att de förtryckta och koloniserade folken - på bägge sidor - drogs in i kolonialmakternas arméer, visar att kriget berörde hela jordens befolkning. Detta gjorde sig gällande redan under första världskriget, då drygt en miljon indiska soldater blev enrollerade och placerade på olika krigsscener. Detsamma hände med afrikaner i fransk tjänst.
På så vis understödde kolonierna mer eller mindre frivilligt sina förtryckare i deras kamp mot andra kolonialherrar. Vad gäller andra världskriget kämpade somaliska stödtrupper på Italiens sida under invasionen av Etiopien 1935-1936, nigerianska på Storbritanniens sida mot italienarna i Etiopien, en indisk hjälpkår på tysk sida under de allierades invasion i Frankrike, burmeser på japansk sida, urinvånare i Australien inom den australiska armén och så vidare. De afrikanska soldaterna i den franska, tyskallierade Vichyregimen stred mot andra afrikanska soldater i den franska befrielsearmén, ledd av general de Gaulle. Drygt två miljoner indiska soldater deltog på brittisk sida, men det fanns även en indisk legion som ställdes under generalfältmarskalk Rommels befäl i Västeuropa och slutligen blev en del av Waffen-SS. Och man krävde obrottslig lojalitet gentemot den rivaliserande fienden vem det nu månde vara.
I en kolonialistisk tidning på swahili manades i juni 1940 invånarna med faderligt religiösa argument att tänka på följande:
För varje afrikan som uttalar sig gillande om tyskarna, är detta en lika stor synd som att bryta mot tio Guds bud. Varje afrikan borde be en bön för att Storbritannien alltid kommer att behålla makten över oss.
Rekryteringen av soldater i den koloniserade världen skedde på olika vis: med tvång, med övertalning eller med löften om stora förmåner. Britterna kastade afrikanska unga män på lastbilar för att skicka dem ut i krig utan att fråga först. Andra afrikanska män som saknade arbete och inkomstmöjligheter, sökte sig frivilligt till militärtjänst. De hade inte många andra val.
Ett särskilt absurt och grymt exempel var den japanska rekryteringen av hundratusentals kvinnor från Kina, Korea, Filippinerna och Indonesien till särskilda armébordeller, antingen genom rent tvång eller via falska förespeglingar. Trots att det rörde sig om tvångsprostitution kallades flickorna cyniskt för "kejsarens beredvilliga tjänarinnor". I verkligheten rörde det sig om oupphörliga våldtäkter, utförda av både officerare och manskap.
ANNONS
ANNONS
Muslimska styrkor i Bosnien deltog på Nazitysklands sida, liksom hundratusentals soldater från Nordafrika, Mellanöstern, Indien och de ockuperade områdena i södra Sovjetunionen. Deras insats har först börjat uppmärksammas under senare tid.
Minoriteter gjorde militärtjänst för att bli socialt accepterade i samhället
Även afroamerikaner eller urinvånare i USA ville visa att de var lika goda soldater som de vita - som ett led i att bli socialt accepterade. Samma gäller Australiens aboriginer och Nya Zeelands maorier.
Men vägen dit skulle bli lång. De unga män som enrollerades på brittisk eller fransk sida erhöll genomgående lägre sold (lön) än de vita, de fick sämre kläder, proviant och inkvartering, ja, inte sällan saknade de kängor och tvingades marschera barfota. En västafrikansk veteran minns: "Fransmännen fick till och med vin till maten. När vi bad att få lite vin, svarade de: 'Ni är slavar och slavar får inget vin'."
De icke-vita soldaterna fick kämpa sig till någorlunda kvalificerade uppdrag. Först under krigets lopp, när de vita styrkorna började slitas ut, gavs de större ansvar. Och kanske fick de först då skjutvapen, som de svarta i Sydafrika eller aboriginerna i Australien.
Ledningen för USA:s krigsmakt hade en mycket låg uppfattning om sina svarta medborgares intelligens och förmåga att hantera teknisk utrustning. Först så småningom fick de tjänster av den arten. Endast av en tillfällighet upptäckte en uppslagsrik officer att indianer kunde göra en alldeles speciell insats i Stillahavskriget genom att använda det nästan utdöda navajoidiomet som kodspråk.
Kommersiellt historiebruk med ensidigt fokus på Europa och Stillahavskriget
Den kommersiellt inriktade medieindustrin har inte varit till stor hjälp när det gäller att ge en fullödig skildring av kriget ur ett globalt perspektiv. Kriget i Nordafrika har mest beskrivits som tvekampen mellan den legendariske general Rommel och hans inte mindre ryktbara brittiska motpart Montgomery. Att det funnits människor inom området som kan ha drabbats av krigshandlingarna ägnas föga intresse.
Den tyske historikern Guido Knopp, känd för sina populärhistoriska tv-program och böcker (som också översatts till svenska) om andra världskriget, skildrar kriget mellan USA och Japan som om Stillahavsöarna vore helt obebodda. Det är han inte ensam om. Men i själva verket enrollerades tiotusentals öbor på USA:s sida och bedrev tvångsarbete för amerikanerna, och tusentals omkom. Samma begränsade perspektiv gäller Hawaii. Ögruppen tycks i krigsskildringarna enbart bestå av militärbasen i Pearl Harbor. Hur kriget inverkade på dess urbefolkning - vars moderjord brutalt annekterades av USA i slutet av 1800-talet - får vi inte veta något om.
Det finns undantag .Ett sådant är engelsmannen Anthony Beevors bästsäljare om andra världskriget (2012), där författaren gör sig beaktansvärd möda att skildra kriget ur ett sammanhängande globalt perspektiv. Men boken tillhör ändå den rika genren "militärhistoria med västerländska ögon". Hur tredje världens människor påverkas av kriget förbigås inte helt, men de utgör oftast en kuliss till Beevors detaljerade skildringar av krigsskeendet.
ANNONS
ANNONS
Otacksamhet som enda belöning
Den amerikanska filmindustrin som varit flitig med att skildra sina landsmäns hjältedåd i kriget mot Japan, tar föga notis om det värdefulla bidrag som befolkningens spanare och gerillasoldater på öarna gav till striderna. Hundratusentals filippinska soldater och partisaner kämpade mot japanerna och tiotusentals offrade sitt liv på halvön Bataan.
När de fria franska styrkorna under festliga former tågade in i Paris den 25 augusti 1944, hade general de Gaulle ersatt svarta frontkämpar med vita. Det skedde efter påtryckningar av höga amerikanska och brittiska officerare, vilka ansåg det mera klädsamt med en "whites only show". Detta trots att de fria franska styrkorna till två tredjedelar bestod av västafrikaner från Frankrikes kolonier och att man firade en seger mot en superrasistisk fiendenation!
Utan bidraget från hjälpsoldaterna skulle andra världskriget blivit längre och besvärligare, fast något tack för sina insatser fick de knappast.
Även i symboliskt avseende gjordes det skillnad. Hösten 1945 stod dukade bord med te och kakor på Nairobis järnvägsstation för återvändande soldater. Men de var inte avsedda för afrikanska kenyaner utan för vita krigsdeltagare.
Men inte bara levande soldater diskriminerades. Till och med i döden gjordes åtskillnad. Efter det stora slaget i Tobruk i Libyen mot general Rommels styrkor begravdes sydafrikanska soldater på plats. Dock grävdes de upp igen, då man hade råkat lägga svarta och vita i en och samma massgrav.
De koloniala hjälptrupperna har osynliggjorts i historieskrivningen
Till och med de svarta soldaternas krigsinsats på den europeiska scenen har ignorerats i den vita historieskrivningen, trots att de behandlades särdeles illa av de rasistiska nazisterna. En soldat som senare blev utrikesminister i Övre Volta, idag Burkina Faso, berättar i sina memoarer hur han 1974 tvingats uppsöka fransk sjukvård på grund av en olyckshändelse. Det sammanföll precis med 30-årsfirandet av invasionen i Normandie. På tv-skärmen upptäckte han i den stora minnesparaden på Champs-Elysées några vita officerare och krigskamrater som han haft att göra med i de franska kolonialtrupperna under general Charles de Gaulle. Inte med ett ord nämndes de svarta soldaternas insats i franska medier, varken den i Toulon eller i det ryktbara slaget om Monte Cassino i Italien. Segrarna skrev krigets historia, inte bara gentemot förlorarstaterna Tyskland, Japan och Italien, utan framförallt gentemot den koloniserade världens krigsdeltagare.
Det återkommande firandet av den berömda D-dagen, då allierade styrkor under stora förluster intog en kust i Normandie, tenderar att skymma alla andra krigsskådeplatser än de i Europa. Delar av den koloniserade världen - från Latinamerikas kust till västra och norra Afrika, Mellanöstern, Kina, Indien, Sydostasien till talrika ögrupper i Stilla havet - var också krigsscener med miljontals offer och stor förstörelse som följd.
ANNONS
ANNONS
Anonyma offer
Minst 100 000 civila omkom i den filippinska huvudstaden Manila under befrielsen från det japanska väldet. Och i Kina kan det under andra världskriget ha dött betydligt fler människor än i Japan, Italien och Tyskland tillsammans.
Sammanräknat torde under andra världskriget i den "tredje världen" omkommit tiotals miljoner människor, soldater och civila, antingen i strid eller av umbäranden, folkutrotning och svält. Och då är detta ändå lågt räknat, det tillkommer en hel del statistik som ingår i kolonialmakternas egna dödssiffror, så gränslinjen är suddig. Till exempel kategoriseras arabiska soldater som "franska".
Den tredje världen blev även en del av de allieras krigsekonom. Det fick allvarliga verkningar i både Latinamerika, Afrika och Asien. I Västafrika manades skolbarn konstigt nog att samla pengar till det brittiska jaktplanet Spitfire. I Kongo slet gruvarbetare för att förse USA med uran till atomvapenprojektet. Förhållandena i gruvorna blev så olidliga att arbetarna till slut gick ut i strejk. USA tryckte på Bolivia att exportera tenn till bara en tiondel av det gällande priset, och de som fick betala för det var gruvarbetarna.
Det värsta exemplet är massvälten i Bengalen, kallad "The Indian Holocaust´" där Churchill hade stort ansvar. Miljontals människor dog helt i onödan på grund av Churchills rasistiskt betingade ovilja gentemot indierna.
När perspektivet vidgas till andra världsdelar än Europa blir man varse att båda av de stridande parterna under andra världskriget på olika vis och i olika grad tänkte i rasistiska termer. Det blir då definitivt inte ett renodlat krig mellan änglar och demoner. Man kan säga att andra världskriget i ett tredje världen-perspektiv var ett krig där rasistiskt präglade imperier som Storbritannien och Frankrike kämpade mot Tyskland och Italien som hade en uttalad, mera "ärlig" rasistisk ideologi.
LÄS MER: Andra världskrigets följder ur ett globalt perspektiv
LÄS MER: Andra världskriget
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Vilka geografiska områden dominerar västvärldens historieskrivning av de två världskrigen?
- Vilka områden och perspektiv sägs ofta bli bortglömda i populärhistoriska berättelser om andra världskriget?
- Vilken roll spelade kolonialism och imperialism för världskrigens omfattning?
- Hur involverades de koloniserade folken i krigföringen på båda sidorna under världskrigen?
- Hur användes minoritetsgrupper som afroamerikaner och urinvånare i militärtjänst, och vilka var deras motiv och erfarenheter i kriget?
- Hur har den amerikanska filmindustrin och den västerländska historieskrivningen behandlat de insatser som gjordes av soldater från koloniserade länder under andra världskriget?
- Nämn några exempel från texten som belyser diskriminering och osynliggörande av icke-europeiska soldater och civila under och efter kriget.
VILL DU VETA MER? Läs: De bortglömda - andra världskriget i Afrika, Asien, Oceanien och Latinamerika, av Folke Schimanski (2017)
Text: Folke Schimanski, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://leopardforlag.se/folke-schimanski
Folke Schimanski är fil.mag. i historia, ekonomisk historia, statsvetenskap, nationalekonomi och teoretisk filosofi. Han är född i Berlin 1936. Han har gett ut ett flertal böcker, däribland antologin Kvinnan och revolutionen, handboken Media för alla, Dröm och verklighet i DDR, Historien om Weimar, Berlin - en stads historia, De bortglömda (om andra världskriget i tredje världen) och nyligen Mat – en krigisk historia.
Han har arbetat som producent vid Sveriges Radio och skapade där bland annat demokratiprojektet Bandverkstan och ledde programmet Historia att minnas. Han har varit kulturredaktör på Computer Sweden. Hans stora intresse är nu hållbarhetsfrågor.
