De tidiga upptäckarna 3: Kina upptäcker Europa

Kejsaren insåg vilken hjälp dessa hästar skulle vara kampen mot nomaderna och beslöt sig för att skaffa några. De första expeditionerna som sändes ut överfölls på vägen och kom aldrig tillbaka. Till slut sändes en större styrka ut och belägrade Ferghana, men invånarna drev in sina hästar i den muromgärdade staden och hotade att döda sig själva och alla hästar, om kineserna kom närmare.

Efter ett krig som kineserna vann kunde de återvända med några av de värdefulla djuren. Dessa hästar lever kvar i konsten. Skulpturer av Tanghästar är eftertraktade och dyrbara kinesiska antikviteter.

Sidenvägen öppnas

Elva år senare sändes ut på nytt, denna gång för att försöka få ett annat nomadfolk att hjälpa till att bekämpa Hsiung-nu. Det gick inte bättre den här gången. Men ny information förde han med sig hem. Zhangs resa ledde till att Sidenvägen mellan Kina och Europa öppnades. Zhang Qian är en historisk hjältegestalt i Kina och hyllas för att ha ökat Kinas möjligheter att handla med omvärlden.

Sidenvägen är en av de äldsta av världens stora handelsvägar, även om den fick sitt namn först på 1800-talet. Då kom den tyske vetenskapsmannen Ferdinand von Richthofen på det träffande namnet. Längs den vägen fördes i århundraden värdefulla handelsvaror mellan Europa, Indien och Kina.

Viktigast var sidenet från Kina. I romarriket blev det högsta mode att klä sig i siden. Det sägs att tyget betalades med sin vikt i guld.

Silkestrådens hemlighet

Hur siden och silke framställdes visste inte romarna. De var övertygade om att det växte på träden, och kineserna gjorde inget för att avslöja sanningen. De ville behålla sin värdefulla hemlighet; att silkestråden kommer från de kokonger som silkesfjärilens larver spinner in sig i.

Från den tid då Zhang gjorde sina resor började handeln mellan Kina och Rom skjuta fart. Sidenvägen, som egentligen var flera vägar, startade i dagens Xi´an och fortsatte sedan till oasen Dunhuang i Gobiöknen. Därefter gick vägen genom den berömda Jadeporten. För kineserna var det slutet på den civiliserade världen, precis som Gibraltarsundet var det för européerna. Där delade sig vägen, och karavanerna kunde välja två vägar för att ta sig runt Taklamakanöknen.

Den norra leden gick igenom öknen till Hani, en färd på tre veckor. Därefter följde vägen längs utlöparna av Tien Shan, "de himmelska bergen". Vägen gick längs de oaser som låg utmed Taklamakans norra sida och slutade i Kashgar.

Södra delen gick längs norra delen av Tibet och passerade ett pärlband av oaser längs södra Taklamakan. Khotan passerades innan de båda lederna löpte samman i Kashgar. Därifrån fortsatte Sidenvägen mot väster med utlöpare till Indien och Afghanistan.