Häxprocesserna i 1600-talets Sverige
Lästid 2 minuter
Häxprocesserna var resultatet av en märklig masspsykos som i Sverige fick sin början i Hälsingland 1668 och varade i drygt tio år. Processerna ledde till att minst 300 kvinnor dömdes till döden och brändes på bål sedan de först avrättats. Häxväsendets utbrott och utbredning har liknats vid hur en pest eller någon annan epidemi härjade under en period och inom bestämda gränser. Häxeriet under den karolinska tiden berörde t.ex. inte södra Sverige utan var koncentrerat till Stockholm och de norra landskapen. Vissa forskare menar att häxprocesserna speglar hur gamla folkliga föreställningar kom i konflikt med den lutherska kyrkans krav på ortodoxi och ideologisk kontroll.
Vandringsberättelser låg som grund för vittnesmålen
Inför särskilt tillsatta trolldomskommissioner, med präster, jurister och betrodda lekmän som ledamöter, vittnade barn och vuxna om hur vissa utpekade kvinnor blivit besatta av djävulen. De påstods ha fört med sig barnen till Blåkulla där de visats för djävulen och fått uppleva diverse gräsligheter - ofta med sexuella inslag.
De vittnesmål som finns bevarade i trolldomskommissionernas omfattande protokoll är påfallande lika. Det rörde sig uppenbarligen om vandringsberättelser vilka anpassades till några personer på respektive orter. De kyrkliga företrädarna tog dock på stort allvar del av historierna om hur djävulen fick grepp om vissa kvinnor och hur dessa sedan förledde de små och oskyldiga barnen.
