Muhammed - den siste profeten

Muhammeds roll kan sammanfattas i två betydelser. Han är den som förmedlat Guds ord till människan i uppenbarelserna och hans uttalanden och handlingar utgör grunden för sunna, "den heliga och normerande seden". Muhammed är alltså ett föredöme för muslimer på alla livets områden. Det sistnämnda är viktigt med tanke på att Muhammed inte enbart hade rollen som Guds sändebud utan att han också styrde den första muslimska samhällsbildningen, som politisk och militär ledare. På grund av dessa roller brukar Muhammed beskrivas som både profet och statsman. Handlingar som han utfört i sitt liv används i många fall som vägledande exempel av bl.a. politiska ledare för att legitimera deras beslut inför befolkningen.

Samtidigt är Muhammed förebild för såväl män som kvinnor på ett personligt plan, när det t.ex. gäller hur andra människor ska bemötas eller hur sjuka ska tas om hand. Frågor som rör människans moral och vardagliga beteende vägleds alltså av Muhammeds exempel. De som stod Muhammed närmast och Muhammeds hustrur kan också vara moraliska förebilder.

Enade de splittrade stammarna under islam

Muhammed föddes ungefär år 570 e.Kr som medlem i den inflytelserika stammen Quraysh i Mecka. Arabien var vid den tiden (och är i viss mån fortfarande) ett utpräglat stamsamhälle. Hur den religion som fanns i Muhammeds samtid tog sig uttryck är något oklart, men i de flesta beskrivningar redogörs för en mängd gudar av olika dignitet. Ka'ba i Mecka anses ha varit en gemensam helgedom, där mängder av gudar var representerade. Föreställningen om en överordnad gudomlighet - Allah - tros ha funnits.

En förklaring till att islam grundades just vid denna tid är att det rådde ekonomiskt, politiskt, socialt och religiöst vakuum när Muhammed framträdde. Han fick kallelsen ungefär år 610. Han ska ha varit cirka 40 år, när ängeln Gabriel kom med den första uppenbarelsen som Gud förmedlade till honom.

I den islamiska historieskrivningen beskrivs hur Meckaborna bemötte Muhammeds förkunnelse med misstro. Motståndet mot honom, bl.a. från flera av hans stamfränder, blev så starkt att han inte längre kunde vara kvar i Mecka. Efter förhandlingar accepterade Muhammed ett förslag från invånarna i staden Yathrib (senare Medina) att vara skiljedomare i konflikter mellan stadens stammar. Muhammed företog sin hijra, "emigration" - från Mecka till Yathrib, som senare kom att kallas bl.a. madinat an-nabi, "profetens stad" - år 622 e.Kr. Det är från denna tidpunkt som den islamiska tideräkningen startar.

Med Medina som utgångspunkt förde Muhammed bl.a. krig mot meckanarna och sin egen släkt där. Genom segrar i olika slag och avtal med olika stammar ökade hans inflytande på hela den Arabiska halvön. Mecka kapitulerade, och Muhammed återvände som erövrare i början av år 630. Ett viktigt instrument för Muhammeds seger var just hans förmåga att knyta olika stammar till sig. I islamisk historieskrivning betonas att Muhammed försökte eliminera stamfejder och lyfta fram islam som den enande kraften istället för stamtillhörigheten.

Islams guldålder

Under århundradena efter Muhammeds död 632 expanderade det arabiska riket mycket snabbt. Dess arméer erövrade i väster Nordafrika och dagens Spanien och Portugal på mindre än 100 år. Även i öster gick expansionen snabbt. Kalifatets huvudstad flyttades till Damaskus vid 600-talets mitt. En förskjutning österut skedde efter år 750 då Bagdad grundades och blev kalifens säte fram till mitten av 1200-talet. Vid denna tid erövrade mongoler större delen av det som idag utgör Mellanöstern.