Kvinnofrågan - kampen för ökad jämställdhet under 1800-talet

Kvinnofrågan är en benämning på den kamp för ökad jämställdhet som tog fart under 1800-talet. I Sverige kvarstod mannens privilegierade rättigheter längre än på många andra håll i Europa. Detta berodde främst på den sena industrialiseringen. Det var ju jordägarna (adel och bönder) som hårdast försvarade den ojämlika arvsrätten och giftorätten. Bondesamhällets härskare var husbonden med sitt lagstadgade ansvar för kvinna, barn och tjänstefolk. I ansvaret ingick också länge rätten att aga. Idealet om den undergivna kvinnan hämtade stöd från religiösa skrifter som Gamla testamentet, Paulus förkunnelse och Luthers hierarkiska hustavla, där målsmansrätten slogs fast. Kvinnans roll var makans och moderns, något som också understöddes av flera av dåtidens vetenskapliga teorier som ville bevisa hennes brister i fysiskt, intellektuellt och moraliskt avseende.

Bild: Nationalmuseum

Kvinnan kunde i det gamla bondesamhället ha en stark ställning med sitt ansvar för mat, kläder, delar av djurskötseln och barnens uppfostran. Men kvinnans "sysslor" värderades ändå inte lika högt som mannens "arbete"

Kvinnans "sysslor" värderades lägre än mannens "arbete"

I bondesamhället värderades inte kvinnans "sysslor" lika högt som mannens "arbete". Kvinnan förutsattes vara ständigt sysselsatt. Om en kvinna sov på soffan ansågs det närmast stötande, medan mannens självklara rätt till middagslur inte ifrågasattes. Det förhindrade inte att kvinnan i bondehushållets arbetsgemenskap kunde ha en stark ställning med sitt ansvar för mat, kläder, delar av djurskötseln och barnens uppfostran.

I många fall var bondhustruns position starkare än i den borgerliga familj som under senare delen av 1800-talet växte fram i städerna. Där var familjen i mindre grad en arbetsgemenskap. Mannen skötte arbetet utanför hemmet och kvinnan hänvisades till hushåll och barn, utan att få den mycket breda "yrkesutbildning" som bondelivet krävde.

ANNONS

Kvinnlig arvsrätt

I bondesamhället var kvinnan traditionellt underordnad och ärvde bara hälften mot mannen. Syftet var att gården skulle kunna gå från far till son. Vid 1800-talets mitt genomfördes flera liberala reformer inom det som nu började kallas "kvinnofrågan", bl.a. lika arvsrätt på landet (1845), något som funnits i städerna sedan medeltiden.

Liberala reformer under andra delen av 1800-talet

De liberala reformatorerna vid 1800-talets mitt hade främst medelklasskvinnornas behov för ögonen. Visserligen infördes den lika arvsrätten 1845 (tidigare hade en syster ärvt hälften av vad brodern fick), men den var främst riktad mot adeln och ökade medelklassens möjligheter att köpa frälsejord. Som en adelsman utropade: "Ska jag ta från min son för att ge till svärsonen?" Kvinnans reella ägande kom i bakgrunden.

Med hjälp av en rad publicister och politiker genomfördes ändå en rad reformer.

Med skråväsendets avskaffande 1846 och den fulla näringsfriheten 1864 öppnades den privata arbetsmarknaden för kvinnorna. År 1858 kunde ogifta kvinnor bli myndiga (vid 25 års ålder, senare sänkt till 21), men gifta kvinnor fick vänta till 1920. Kommunalreformen 1862 gav i princip kommunal rösträtt till kvinnan (dock ej valbarhet). Det fordrades dock egen skattsedel vilket bara en minoritet hade.

Från 1860-talet började statliga tjänster att öppnas för kvinnor, t.ex. vid posten och telegrafen 1863. Flickskolor inrättades, och från 1870 gavs kvinnor rätt till studentexamen; därmed öppnades så småningom porten till universiteten.

Förutom bekräftelsen på det fulla politiska medborgarskapet, rösträtten i riksdagsval, hade ändå avgörande reformer genomförts.

Kvinnors arbetsmarknad

I och med näringsfriheten 1864 öppnades i princip den privata arbetsmarknaden för kvinnorna, och den offentliga öppnades sedan stegvis. Arbetsmarknaden blev dock starkt segregerad. Kvinnornas arbetsuppgifter var i allmänhet mindre avancerade och sämre betalda, även när de utförde samma arbete som männen.

Så småningom skulle också konflikter mellan manliga och kvinnliga yrkesutövare bryta ut, t.ex. mellan kvinnliga och manliga mejerister, och bland folkskollärarna. Och det var denna segregering som i nästa period utgjorde bakgrunden till den organiserade kvinnorörelse som kom till stånd, främst genom Fredrika Bremer-förbundet 1884. Redan tidigare fanns dock kvinnotidskrifter som drev kraven på utbildning och arbete. Viktigast var Sophie Adlersparres Tidskrift for hemmet, som utkom 1859-1882 (se nedan).

Under 1800-talets senare del fanns ett stort kvinnoöverskott eftersom männen i större utsträckning emigrerade.

ANNONS

Åren 1850-1880 blev folkskoleseminarier, Konstakademien och slutligen också universiteten tillgängliga för kvinnor. Lägre undervisning var länge segregerad med särskilda privata flickskolor. Först 1927 könsintegrerades de högre allmänna läroverken.

Rätten till offentliga tjänster var ett viktigt krav, främst för medelklassens kvinnor. Läkaryrket (1903) och adjunkttjänster (1905, fullständigt 1918) föregick (kom före i tiden) behörighetslagen 1923, som gav kvinnor tillträde till alla tjänster. Ofta fick kvinnorna lägre tjänster inom postverket, telegrafstyrelsen och sjukhusen, och systemet med kvinnolöner levde kvar. Ibland uppstod dock konkurrens när kvinnorna trängde in på de manliga reviren.

Några av de kvinnor som kämpade för kvinnofrågan under 1800-talet

Sophie Adlersparre (1823-1895) var författare och en frontgestalt i den tidiga kvinnorörelsen. Tillsammans med Rosalie Roos grundade hon Tidskrift för hemmet (1859-1885), en bred kulturtidskrift för både kvinnor och män, som hävdade kvinnans rätt till utbildning och arbete. Hon verkade också för lånebibliotek och aftonskolor för kvinnor samt deltog i grundandet av Handarbetets vänner (1874) och Fredrika Bremer-förbundet (1884). Under signaturen S. L-d eller Esselde (bildad ur flicknamnet Sophie Leijonhufvud) blev hon en av kvinnorörelsens mest kända skribenter.

Fredrika Bremer växte upp i ett borgerligt hem och upplevde tidigt kontrasten mellan mannens möjligheter och kvinnans instängdhet. För att finansiera sin sociala hjälpverksamhet gav hon ut berättelser, och därmed inleddes hennes framgångsrika karriär. Hon skrev också många reportage. Efter en Amerikaresa utgav hon Hemmen i den nya världen (1-3, 1853-1854). Romanen Hertha (1856) kan ha påverkat beslutet 1858 om kvinnans myndighet vid 25 års ålder, och Bremers arbete för kvinnans jämställdhet ledde till bildandet av Fredrika Bremer-förbundet, som utger tidskriften Hertha.

Anna Whitlock (1852-1930) var pedagog och förkämpe för bl.a. kvinnlig rösträtt. Efter lärarinneutbildning 1875 vistades hon utomlands några år, bl.a. som Aftonbladets korrespondent i Paris. År 1878 grundade hon i Stockholm en privat flickskola som 1905 bytte namn till Whitlockska samskolan. Här prövades pedagogiska nyheter som elevinflytande, föräldramedverkan och växling mellan studier och praktiskt arbete. Whitlock var också aktiv i kvinnofrågor och drev på 1890-talet en konsumentförening för kvinnor i Stockholm, Svenska Hem.

LÄS MER: Kvinnor och män i arbetslivet

LÄS MER: Kvinnohistoria och genushistoria

LÄS MER: Tre kvinnliga pionjärer som förändrat historien

LÄS MER: Elizabeth Blackwell - den första utbildade kvinnliga läkaren

LÄS MER: Fredrika Bremer

LÄS MER: Jämställdhet förr och vägen till ett mer jämställt samhälle

ANNONS

Skilsmässor

Skilsmässa tilläts före 1860 bara om någon begick äktenskapsbrott, övergav den andre, fick livstids fängelse, försökte ta livet av maken/makan eller drabbades av galenskap. Kyrkan och staten slog vakt om det av Gud instiftade äktenskapet kring vilket livet i bondesamhället kretsade: arbete, arv, uppfostran och vård.

Att begära skilsmässa var också krångligt och medförde förnedrande undersökningar och stränga förhör. Allt detta höll nere antalet skilsmässor till 15 000 under hela 1800-talet, vilket motsvarar antalet per år idag. Successivt ökade dock skilsmässorna, främst i städerna. År 1860 öppnades också möjligheten att vid svårartad oenighet få dispens.

Utomäktenskapliga barn

År 1800 föddes ett barn av tjugo på landsbygden utanför äktenskapet, 1900 ett av tio. Särskilt stor var andelen i Skåne, Blekinge och Mälardalen samt från slutet av 1800-talet i Norrland. De flesta mödrar kom från underklassen. Talen är dock missvisande. I många fall gifte sig paren varvid barnet blev legitimt. Den folkliga trolovningsseden medgav sexuellt umgänge även om den formella vigseln ibland av praktiska skäl fick vänta.

I städerna var de oäkta barnen fler. En gravid kvinna kunde söka sig till stadens anonymitet; ibland drevs hon till farliga (och kostsamma) aborter eller barnamord. I huvudstaden var också "Stockholmsäktenskap" vanliga, dåtidens samboförhållanden, vilket gör att andelen utomäktenskapliga barn vid seklets mitt (41 procent) ger en skev bild av verkligheten. Man och kvinna levde tillsammans, men särskilt bland de fattiga avstod kvinnan ofta från äktenskapet, vars villkor gynnade mannen.

Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia

Senast uppdaterad: 6 februari 2023

Publicerad: 24 november 2021

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio