Sydafrikas historia, del 2: Kvinnlig kampvilja och boerromantik

Emily Hobhouse

Även i England växte det fram en stark pro-boerrörelse med Emily Hobhouse som känd företrädare. Hon var en ledande engelsk feminist. I Sydafrika blev hon hjältinna för sitt starka engagemang för boerkvinnorna och deras barn. Lord Kitchener, den brittiske överbefälhavaren, önskade tömma landsbygden på boerkvinnor för att psykologiskt försvaga de stridande boerna och försvåra deras möjlighet till försörjning. Därför upprättade han speciella läger för evakuerade boerkvinnor och barn.

Emily Hobhouse reste ner till Sydafrika och tjänstgjorde i lägren. Kitchener betraktade henne med fientliga ögon och kallade henne "that bloody woman". Förhållandena i boerlägren var besvärliga. Brist på både mat och hygien gjorde att sjukdomar spred sig och när kriget var över hade nära 26 000 boerkvinnor och barn dött i lägren. Fler dog där än vid fronten.

Boerromantiken

Harald Hjärne menar att litteraturen med boer som hjältar är ett utslag av germanism. När vi läser tidningar och böcker utgivna runt 1900 ser vi att boerna liknas vid svenska bönder och utmärks för sitt puritanska leverne och sin vilja att offra sig för sitt land. Journalisten och författaren Per Wästberg skriver 26 juli 1959 i Dagens Nyheter att generationer av svensk ungdom fått sin uppfattning om boerna bestämd av den tyske författaren August Niemanns ungdomsbok Pieter Maritz, bondsonen från Transvaal. Även under sekelskiftet menar alltså bland andra Harald Hjärne att denna bok visar på en propagandamässigt idealiserande bild av boersamhället. Den behandlas och citeras i svensk press.

Harald Hjärne om tyskarna, boerna och britterna

Det väsentliga i Hjärnes budskap var att han inkluderade de färgade folken i sin analys. Idag skulle hans ståndpunkt förmodligen klassas som rasistisk. Ändå får man nog säga att han bröt isen vad gäller inställningen till afrikanerna. Inte så att han erkände deras likaberättigande med västerlänningarna, men han gav dem en chans och det är mer än vad man kan säga om hans samtida. Han gav dem möjligheten att bli européer. Således ansåg han att de hade förmåga att tillgodogöra sig den västerländska kulturen. Enligt hans modell var ett västerländskt samhällssystem det enda som kunde accepteras. Fortfarande långt in i 1950-talets Afrikadebatt fanns liknande tankegångar kvar. Först när denna inställning ersattes av en ny syn på afrikanerna, nämligen att de var kapabla att ta vara på sig själva och styra sina egna länder, först då försvann europerspektivet i svensk debatt.

Uppfostringsargumentet

Varken boer eller afrikaner var enligt Harald Hjärne mogna för självstyre. Boerna, liksom afrikanerna, hade firat vilda orgier i blod och liknades vid "kraftfulla barbarhjordar", vilka förvandlat Sydafrika till ett enda slagfält. England måste skydda svarta och vita vildar från varandra skrev Hjärne i Svenska Dagbladet 21 januari 1900. England, som var ett högutvecklat land, borde ha ansvaret för Sydafrika. Underförstått är att afrikanerna ska fostras till självständiga folk, men deras framtid beror på om boer eller britter styr Sydafrika. Hjärne tycks anse att boerna tillämpade ett tyskt rasvetenskapligt tänkande. Enligt denna lära var afrikanerna således födda till att tjäna européerna, något som Hjärne starkt vände sig mot. Man kan säga att Hjärne även polemiserade mot den ideologi som stod bakom det framtida apartheidväldet. Afrikanernas räddning var alltså England, enligt Hjärnes uppfattning.