Kodkriget under andra världskriget

I Stilla havet

I Stilla havet hade Japan anfallit USA:s Stilla havsflotta i Pearl Harbor på Hawaii och förstört största delen av den. Japanerna fortsatte med att lägga beslag på stora delar av Sydostasien. Snart återstod bara ett enda hinder för en fullständig japansk kontroll. Det var resterna av USA:s Stilla havsflotta. De båda flottorna drabbade samman vid Midwayöarna nordväst om Hawaii i juni 1942. Japanerna förlorade flera av sina största slagskepp. Det betydde att en planerad invasion av Nya Guinea och efter det Australien måste inställas. Dessutom hade Japans industri inte tillräckligt med energi och råvaror för att bygga nya slagskepp. För Stillahavskriget var slaget vid Midway ett vändpunktsslag.

Hur kunde USA:s sargade flotta vara på plats och hejda japanerna vid rätt tidpunkt och på rätt ställe?

Vi kan här se vilken viktig roll underrättelsetjänsten och chifferlösarna spelade. Insatserna var i många fall helt avgörande för krigslyckan.

USA:s kod knäckt!

På kontoret hos den amerikanske militärattachén i Rom arbetade en italienare som hette Loris Gherardi. Han gick med telegram från kontoret till telegrafstationen och hade gjort så i 20 år. På något sätt lyckades han antingen få tag i kodnyckeln eller komma in i kassavalvet och fotografera av den, man vet inte riktigt hur. Hur som helst lyckades italienarna knäcka den amerikanska koden. När de väl gjort det invigde de tyskarna i hemligheten.

I Nordafrika pågick ökenkriget för fullt. Britterna fick hjälp av USA med materiel, men behovet var naturligtvis kolossalt. Därför lät britterna USA:s militärattaché i Kairo, en man vid namn Tellers, besöka stridslinjerna för att han skulle kunna rapportera hem om behovet. Det gjorde han och mer än så. Han var en duktig militär, och i sina rapporter diskuterade han de brittiska styrkornas uppgifter, kapacitet, effektivitet, han berättade om vilka förstärkningar som väntades, vilka förrådsskepp som kommit, stridsmoralen i förbanden, vilken taktik som britterna tänkte sig, ja, han redogjorde till och med för enstaka förbands stridsoperationer.

Han kodade alltihop, och sedan skickades meddelandena med radio till Washington. Alla trodde att det var riskfritt. Men eftersom tyskarna kände till systemet, dröjde det inte mer än ett par timmar förrän den tyske befälhavaren, general Rommel, hade den tyska översättningen i sin hand. Han visste nästan allt han behövde veta för att kunna möta eller anfalla fienden på rätta stället. Det som fattades fick han till större delen genom att lyssna på engelsmännens egna signalmeddelanden, samtal mellan stridsvagnsbesättningar och så vidare. Den avdelning som skötte den verksamheten leddes av den utomordentligt begåvade kapten Seeböhm.

Britterna till attack

Britterna pejlade in avdelningens läge, och i ett överraskningsanfall dödades Seeböhm, och mycket signalmaterial föll i britternas händer. De kunde nu förstå hur vårdslösa de hade varit i sin signalering, men kunde ändå inte riktigt förstå hur Rommel kunnat förutse trupprörelser som de själva inte talat om i radiomeddelandena. En krigsfånge gav dem ett uppslag, och sedan granskade de i tio dagar Tellers rapporter och jämförde med vad de visste om Rommels taktiska drag. I fortsättningen sändes inga detaljerade rapporter från Kairo, och USA bytte kodsystem!

Tyskarnas kod knäckt!

Detta inträffade just som Rommel nått Egyptens gräns och skulle fortsätta mot Suezkanalen. Han fick inte längre samma fina upplysningar om fienden och måste vänta på deras rörelser och försvara sig istället för att attackera. Hans tillförsel av nytt materiel och drivmedel hade alltid varit på gränsen till otillräcklig, men genom sina kunskaper om fienden hade slöseri kunnat undvikas. Nu blev det brist! 

Samtidigt hade britterna knäckt tyskarnas kod, och deras högste chef, Montgomery, visste hur Rommel och hans officerare tänkte placera sina trupper, vilka förrådsfartyg som kom över Medelhavet m.m. Nu var förhållandet det omvända, och efter slaget vid El Alamein drevs tyskarna ständigt bakåt.

Vad säger japanerna?

I början av maj 1942 fick mer än 200 japanska örlogsfartyg order att samlas i Hiroshimabukten i Japan. USA:s signalspanare fångade upp meddelandena. De var i en kod som man hade lärt sig tyda till vissa delar. I Japan trodde man att koden var omöjlig att knäcka, men det fanns ju alltid en risk att en kodbok kunde falla i fiendens händer. Därför hade japanerna tänkt byta system den 1 maj, men inför det stora anfallet som nu planerades var man rädd att det skulle bli svårt att dela ut det nya systemet och träna in manskapet på det. Det fick därför vänta några månader. Enligt planerna borde USA då vara utslaget i Stilla havet, och den japanska krigsmakten skulle sedan kunna öva in det nya systemet i lugn och ro.

När så många fartyg samlades på en gång, förstod den amerikanska flottledningen att något stort var på gång. Men vad? Chefen själv, amiral Nimitz, trodde att det gällde Midway. I Washington trodde en annan amiral att det var fråga om ett annat farvatten.

Fällan gillras

Japanerna hade alltså på kort tid lagt under sig större delen av Ostasien. Deras flottchef, amiral Isoroku Yamamoto, ansåg att USA hade så stor industriell styrka att Japan måste vinna snabbt, annars skulle USA:s industri producera så mycket krigsmateriel att Japan inte klarade sig. Om man på något sätt kunde splittra USA:s försvagade flotta, skulle den kunna förintas. Resultatet borde bli att USA i fortsättningen lämnade Japan i fred i Asien.

Planen gick ut på att först göra ett låtsasanfall mot Aleuterna för att locka dit delar av den amerikanska flottan. När den väl var där och letade efter fienden, skulle anfallet mot Midway komma. Andra delar av USA:s flotta skulle skynda dit och möta stora japanska styrkor som skulle vinna överlägset, starka som de var. Resten av den amerikanska flottan skulle därefter upptäcka att Aleuterna var en bluff och skynda söderut för att där i sin tur förintas av japanerna.

Vad betyder AF?

Under hela den här tiden arbetade de amerikanska chifferexperterna dag och natt, i tolvtimmars pass som minimum. De lyckades tyda delar av signalmeddelandena, men de visste länge inte datum, klockslag och plats för de olika operationerna. Vissa sjöexperter visste båtarnas hastigheter och kunde då räkna ut ungefär när de skulle nå de tänkbara målen, om man visste avgångstiden.

I den japanska koden återkom AF vid ett par tillfällen som huvudmålet. Några veckor tidigare hade AF funnits i ett avlyssnat meddelande från två spaningsplan som flög över Midway. Men man behövde säkra bevis. Hela flottans existens stod på spel; misstag fick inte göras.

Nu visste man att japanerna hade en avlyssningsstation nära Midway. Den amerikanska styrkan där fick då sända ett meddelande att färskvattenanläggningen gått sönder. Två dagar senare fanns bland de japanska kodmeddelandena ett där det stod att AF hade brist på färskvatten. Midway var alltså huvudmålet. Efter en natts intensivt arbete lyckades två officerare komma fram till datum och klockslag.

Fällan fungerar inte!

Japanska huvudflottan stävade mot Midway i lugn och ro. Enligt alla beräkningar borde USA:s flotta nu ligga i Pearl Harbor och vänta på anfall, få besked om att det var en Japansk attack på gång vid Aleuterna, och ge sig iväg dit.

På de japanska fartygen stod alla flygplanen på däck. Man hade just apterat bomber för landanfall och fyllde på bränsle, när befälhavaren fick besked från ett spaningsplan att amerikanska skepp fanns i nordöst. De borde inte finnas där, men för säkerhets skull började man byta bomberna mot torpeder och göra sig klar för fartygsbekämpning. I det ögonblicket med bomber och ammunition på däck och tankningen i full gång anföll amerikanerna.

Fyra stora slagskepp sänktes och den förlusten kunde Japan inte ersätta.

Genom underrättelsetjänstens verksamhet kunde Nimitz alltså ligga och vänta på den japanska flottan och falla den i ryggen istället för att ha varit 450 mil längre bort.