Den westfaliska freden, som de olika fördragen kallas, markerade att Sverige tillhörde de stormakter som avgjorde den europeiska jämvikten och som formellt ända till 1815 garanterade freden. Då hade emellertid den svenska stormaktsstatusen flagnat rejält genom förlusten av Finland 1809. När freden slöts 1648 var Sverige ännu en expansiv stormakt och undertecknandet firades med pompa och ståt. Det verkliga firandet ägde rum först den 8 december 1649 på drottning Kristinas födelsedag då tacksägelsegudstjänster hölls i hela landet. Det sköts salut och i Stockholm bjöds befolkningen på kostsamma fyrverkerier. Som kronan på verket uruppfördes hovbaletten Fredsavel på slottet Tre kronor (nedbrunnet 1697) där den fredsstiftande gudinnan Minerva (syftande på drottning Kristina) hade huvudrollen. Fredsgatan i centrala Stockholm fick också sitt nuvarande namn som en följd av firandet.
Trettioåriga krigets slut och westfaliska freden
Fredsförhandlingar 1648 i Münster. Westfaliska freden har fått sitt namn efter regionen Westfalen där städerna Osnabrück och Münster låg i vilka fredsförhandlingarna ägde rum.
ANNONS
ANNONS
Trettioåriga kriget innefattade flera krig
Trettioåriga kriget som med några penndrag avslutades i de båda städerna Osnabrück och Münster 1648 innefattade egentligen flera krig. De katolska makterna Frankrike och Spanien började ett krig 1629 som avbröts men återupptogs 1635. Protestantiska Holland försökte frigöra sig från katolska Spanien flera gånger, senast med kriget från 1621. Frankrike stred mot den habsburgske kejsaren (huvudbas i Österrike men med inflytande i tyska katolska områden och en rad andra länder). Sverige, slutligen, befann sig tillsammans med protestantiska Brandenburg, Sachsen, Hessen och andra tyska furstendömen i krig mot kejsaren.
Med katolska Frankrike som Sveriges främste bundsförvant framstår det tydligt att kriget inte bara rörde sig om religion. Två grundläggande processer i dåtidens Europa kan snarare sägas ha legat bakom den segdragna konflikten, eller konflikterna. Nationalstater med mer enhetlig civil och militär byråkrati samt krav på effektivare beskattning började att formas. Samtidigt var kyrkan utsatt för hårt inre tryck. Luthers och Calvins reformrörelser på 1500-talet hade dels skapat protestantiska stater, dels inre religionsmotsättningar i länder som Frankrike (förföljelse av landets protestanter, hugenotterna) och England (de antikatolska och antirojalistiska puritanerna). Den habsburgske kejsarens anspråk på att representera en universell ordning och ett katolskt centralstyrt Tyskland krockade både med protestanternas strävanden och med en framväxande nordeuropeisk stormakt kring Östersjön som Sverige successivt hade blivit sedan 1500-talets senare del.
Initiativet till den för sin tid unika fredskonferensen togs av påven Urban VIII. I december 1641 slöts en överenskommelse om att förhandlingar skulle inledas i Osnabrück respektive Münster i Westfalen. Städerna och resvägarna dit förklarades som neutralt territorium. Detta innebar inte att striderna upphörde, snarare tvärtom. Båda sidor försökte att genom militära segrar förbättra förhandlingsläget. ”Fredsåret” 1648 omfattade den kejserliga sidan 50 000-70 000 man, därav Bayern 18 000 och Spanien 1 000, medan de allt starkare motståndarstyrkorna uppgick till 64 000 ”svenska” soldater (huvudsakligen utländska legosoldater), Hessen-Kassels 18 000 man och Frankrikes 9 000. Inte minst den svenska offensiven i Böhmen från 1645, hotet mot Wien och stormningen av Prag under förhandlingarnas slutskede påvisade den kejserliga sidans underläge. Kejsaren Ferdinand III blev alltmer fredsbenägen.
ANNONS
ANNONS
Diplomati och ceremonier
Som säte för en fredskonferens hade Osnabrück sina svagheter. Rådhuset saknade tak fram till 1645. Hygienen i den krigshärjade staden – intagen av svenskarna 1633 – var bristfällig. Något tryckeri som kunde förmedla konferensens beslut fanns inte heller. Svenskarna flyttade in i norra sidan av kvarteren runt Grosse Domsfreiheit. Nu levde staden upp. Priserna höjdes genom den ökade efterfrågan som diplomaterna med sitt följe av sekreterare, jurister, betjänter och ibland även familjer åstadkom. Sammanlagt i de båda städerna uppgick denna grupp till 10 000 personer, varav kring 150 förhandlare. Öl hämtades från Minden, Hamburg och Bremen för att släcka diplomaternas och de andras törst.
En viktig aktör på den svenska sidan var Johan Adler Salvius, en ofrälse född yrkesdiplomat som vid denna tid var Sveriges resident i Hamburg. Under många år hade Salvius haft ansvaret för krigsfinansiering och underrättelsetjänst. Särskilt för de diplomatiska förhandlingarna med alliansbrodern Frankrike hade Salvius personliga anseende och kontaktnät stor betydelse. Han hade uppenbarligen Kristinas öron. Drottningen genomdrev mot Axel Oxenstiernas vilja att Salvius utnämndes till riksråd (”regeringsledamot”). År 1651 blev han friherre.
Münster levde också upp under den långa förhandlingsperioden. Otaliga festligheter ordnades, inte bara av nöjeslystnad utan också för att möjliggöra informella kontakter mellan de olika parterna. Även om Sveriges förhandlingar ägde rum i Osnabrück bevakades utvecklingen i Münster av residenten Schering Rosenhane. Han förde ett stort hushåll med till exempel en butler, två sekreterare och en tysk präst. I sitt hus mottog Rosenhane regelbundet Oxenstierna och Salvius för rådslag.
Westfaliska fredens diplomati präglades av tidens stränga etikett. Titlar, rangordning och procedurer förbereddes noga. Delegaternas intåg i förhandlingsstäderna utnyttjades för att manifestera styrka och prakt. Kyrkklockorna ljöd, salut avfyrades. Diplomaterna följdes av processioner från staden med blommor och symboler för hantverkarnas skråorganisationer. Vin, fisk och andra välkomstgåvor överlämnades. När freden skulle undertecknas färdades de svenska delegaterna till Münster i fem karosser. Efteråt sköts salut med 96 kanoner. Ceremonierna berodde emellertid inte bara på sedvanligt statustänkande utan också på att förhandlingarna var den första europeiska statskongressen i sitt slag. Man var osäker om hur ett sådant evenemang skulle utformas. Tidigare hade kyrkan upprätthållit den internationella ordningen. Nu tog den sekulariserade politiken över. Ett problem var att finna medlare. Förslagen på danska sådana avvisades av Sverige. I stället utsågs två italienare: Chigi i Münster och Contarini i Osnabrück. Svenskarna var dock skeptiska även till Contarini och förhandlingarna i staden fördes i huvudsak direkt mellan parterna.
ANNONS
ANNONS
Westfaliska fredens vinnare och förlorare
Resultatet för Sveriges del blev lyckosamt. Ett krigsskadestånd på fem miljoner riksdaler tillerkändes riket, liksom territorierna Vorpommern med Rügen, en del av Hinterpommern som inneslöt Stettin, Wismar med omkringliggande område i Mecklenburg samt hertigdömena Bremen (utom själva staden) och Verden. Sverige skulle också vara representerat i de tyska riksständerna, furstendömenas gemensamma församling. Andra vinnare var Nederländerna, vars frihet Spanien tvingades erkänna, Schweiz som löstes från sin formella samhörighet med tysk-romerska riket samt Frankrike vars annektioner i Elsass-Lothringen bekräftades. Den senare vinsten skulle dock komma att bli ett blödande sår i de fransk-tyska relationer från 1800-talets senare del till andra världskriget.
Helt utan bekymmer var freden emellertid inte ens för Sverige. Drömmen om en fullständig kontroll av Östersjön fick i praktiken uppges. Erövringarna medförde också finansiella problem eftersom de skulle försvaras. Pommerns delning bäddade för framtida konflikter med Brandenburg och lösgörandet av staden Bremen från det omkringliggande svenska hertigdömet orsakade två senare krig. Störste förlorare var den habsburgske kejsaren som misslyckats med att skapa en stark centralmakt i Tyska riket. I fortsättningen baserades makten enbart på Österrike, Böhmen och Ungern. De tyska furstarna blev i praktiken självständiga, en process som gjorde att Bayern och Brandenburg (med Berlin) kunde bli viktiga maktcentra. Påvedömet hade också förlorat, trots sin insats för freden. Nationalstaterna hade förvisat påvedömet till den italienska och diplomatiska arenan.
Europas karta efter westfaliska freden 1648.
Europeisk maktbalans skulle säkra freden
Universalism, vare sig styrd av kejsaren eller påven, hade ersatts av maktbalans. Den uppdelning som 1624 rådde mellan katoliker och protestanter skulle behållas, det vill säga ungefär som den idag rådande religiösa skiljelinjen mellan det protestantiska norra och östra och det katolska södra Tyskland. Furstarna skulle hädanefter inte kunna ändra landets religiösa tro. Även om den religiösa toleransen ökade – kalvinismen blev en officiell lära med samma rättigheter – innebar detta inte religionsfrihet. Rikets officiella religion skulle också vara medborgarens.
ANNONS
ANNONS
I modern historieforskning där westfaliska freden berörs pekas ofta på de försök som gjordes att etablera en internationell fredsordning, något som kan ses som en vändpunkt i Europas historia, och som väl passar in i dagens europeiska enhetsarbete.
I westfaliska freden erkände Europas furstar för första gången att fred var en del av deras politik. Fredskonferensen var den första med självständiga stater som deltagare. Det kyrkliga inflytandet begränsades i europeisk politik. Ett viktigt inslag var också försöken att överbrygga gångna tiders oförrätter som krigets brutalitet orsakat. Till detta kommer också betydelsen av den allmänna opinionen. Inte så att opinionen påverkade förhandlingarna men spridningen av nyheter kring de diplomatiska turerna och det slutliga fördraget ökade den allmänna kunskapen om vad som tidigare enbart ägt rum bakom stängda dörrar.
Helt harmonisk har emellertid inte tolkningen av freden varit. Påvedömets representanter och många katoliker motsatte sig fördraget redan vid undertecknandet. I Tyskland som vid tillkomsten hälsade freden skedde en omsvängning i och med 1800-talets nationalistiska uppsving. Freden sågs som ett försök, främst från Frankrikes sida, att hålla Tyskland splittrat och svagt. Den uppfattningen sveptes dock undan genom nazismens besegrande 1945. Idag betonas även i Tyskland försöken att bygga en internationell rättsordning.
Helt nöjda var inte heller alla svenskar. Först efter förhandlingar i Nürnberg 1649-1650 kunde militärernas krav på ekonomisk ersättning för sina insatser tillfredsställas. Freder handlar inte bara om höga moraliska principer utan också om handfasta realiteter, inte minst anspråk från de överlevande stridsmännen att få ersättning för sina insatser, oavsett hur brutala de varit.
LÄS MER: Westfaliska freden
LÄS MER: Trettioåriga kriget
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Ge exempel på att trettioåriga kriget egentligen bestod av flera sammanlänkade krig.
- Vilka var westfaliska fredens stora vinnare och förlorare?
- Vad lyfts inom modern historieforskning fram som huvudsyftet med westfaliska freden?
Litteratur:
1648: war and peace in Europe, red Klaus Bussmann och Heinz Schilling, 1999
Marie-Louise Rodén, "Den westfaliska freden. Texter - tolkningar - perspektiv", i Mare nostrum, 1999
Göran Rystad, "Dominium maris Baltici - dröm och verklighet. Sveriges freder 1645-1661", i Mare Nostrum. Om westfaliska freden och Östersjön som ett svenskt maktcentrum, red Kerstin Abukhanfusa
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia
