Johan Adler Salvius (1590-1652), diplomat och riksråd, adlad 1629. Salvius är ett framstående exempel på ståndscirkulationen – att en person kunde röra sig från ett lägre till ett högre samhällsstånd – i stormaktstidens Sverige. Han var son till en stadsskrivare och började som 19-åring studera vid Uppsala universitet.
Han lyckades få följa med en ung adelsman på dennes bildningsresa i Europa. Salvius besökte en rad universitet med hjälp av kungliga stipendier och ekonomiskt stöd från Axel Oxenstierna. Han studerade bland annat medicin i Montpellier i södra Frankrike, men avslutade inte utbildningen. Istället övergick han till juridiken och blev juris doktor 1619 vid universitetet i Valence.
Salvius har betecknats som en lysande diplomatisk begåvning och en av de mest kunniga personerna vad gäller den minst sagt komplicerade europeiska politiken.
Han spelade en stor roll som förhandlare och rådgivare före, under och efter trettioåriga kriget. Tillsammans med Johan Oxenstierna, son till Axel Oxenstierna, företrädde han Sverige vid de långvariga fredsförhandlingarna i Osnabrück och Münster. Salvius blev den verklige ledaren för den svenska delegationen vid fredsförhandlingarna efter att Johan Oxenstierna återvänt till Sverige 1646. Förhandlingarna ledde fram till den westfaliska freden 1648.
Den westfaliska freden var inte ett enda avtal som förhandlades fram vid ett gemensamt möte. Representanter för många länder och tyska furstendömen förhandlade i de två städerna Münster och Osnabrück. Det tog nästan fem år innan avtalen kunde undertecknas 1648. För Sverige innebar freden bland annat nya områden i norra Tyskland och ett starkare politiskt inflytande i Europa.
I mars 1648, innan fredsavtalen hade undertecknats, utnämnde drottning Kristina Salvius till riksråd trots Axel Oxenstiernas protester. År 1651 upphöjdes han till friherre. Motståndet berodde bland annat på att Salvius inte var född inom adeln, utan hade gjort karriär tack vare sin utbildning och skicklighet. Axel Oxenstierna ville försvara den gamla aristokratins ställning och betraktade därför Salvius som en uppkomling.
Salvius gifte sig 1620 med Margareta Pedersdotter, en rik änka som var omkring trettio år äldre än honom. Äktenskapet blev barnlöst, och efter makarnas död uppstod långvariga tvister om förmögenheten, egendomarna och den svenska statens skulder till Salvius. Arvstvisterna avgjordes slutgiltigt först 1850.
Arvstvisten pågick i nästan 200 årNär Johan Adler Salvius dog 1652 gick den stora förmögenheten först till hans hustru Margareta Pedersdotter (1560-1657). Paret hade inga gemensamma barn. Efter hennes död 1657 gick arvet därför huvudsakligen vidare till hennes släktingar och deras efterkommande. Bland de mest kända arvingarna fanns medlemmar av släkten Rehnskiöld. Arvingarna gjorde också anspråk på stora summor som de ansåg att staten var skyldig Salvius. Samtidigt drog kronan tillbaka många av hans gårdar och andra förläningar under Karl XI:s reduktion. Reduktionen innebar att staten tog tillbaka mark som tidigare hade skänkts till adeln. Tvisten mellan staten och arvingarna fyllde sex tjocka volymer med dokument. Ett beslut fattades 1829, men nya tvister följde. Först den 21 september 1850 avgjordes frågan slutgiltigt – till arvingarnas nackdel. De fick alltså inte igenom sina krav mot staten. Nästan 200 år efter Salvius död avslutades därmed en av Sveriges mest långdragna arvstvister.
|
M LÄS MER: Trettioåriga kriget
M LÄS MER: Westfaliska freden
S LÄS MER: Trettioåriga krigets slut och westfaliska freden
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
