Tristan och Isolde

Det har snart gått tusen år sedan sagan om Tristan och Isolde berättades för första gången. Den har sedan under århundradenas gång återberättats av många författare på olika språk, på keltiska, franska, tyska, engelska. De flesta av de äldsta texterna har gått förlorade, och vi känner dem endast genom att andra författare har återberättat dem. Den text vi här citerar är sammanställd i modern tid av fransmannen Joseph Bédier.
M
Kärlekspar

Isolde kysser Tristan på dödsbädden.

Joseph Bédier börjar sin roman med dessa ord: 

- Ädle herrar, behagar det er att lyssna till en vacker saga om kärlek och död. Den handlar om Tristan och drottning Isolde.

Bédier använde ett medeltida, sirligt sätt att rikta sig till sina läsare. Bokstavligen menar han naturligtvis inte att endast ädla herrar ska läsa hans bok.

Kärlek bortom allt förnuft

Den unge, vackre riddaren Tristan får i uppdrag av sin morbror kung Marc av Cornwall att bege sig till Irland. Där ska han för sin morbrors räkning fria till prinsessan Isolde.

ANNONS

Hon tackar ja till kung Marcs frieri och följer med Tristan till Cornwall. Isoldes mor sänder med en kärleksdryck som hon tillrett. När kung Marc och Isolde dricker trolldrycken ska kärleken flamma upp mellan dem och göra deras liv tillsammans lyckligt. En ung tjänarinna som heter Brangien får i uppdrag att se till att Isolde och kung Marc dricker av trolldrycken.

Skeppet klöv de djupa vågorna och bortförde Isolde. Men ju längre de avlägsnade sig från Irlands kust, desto sorgsnare blev Isoldes klagan.

Vart förde henne dessa främlingar? Till vem? Och mot vilket öde?

En dag mojnade vinden, och seglet hängde slakt vid masten. Tristan lät förtöja skeppet vid en ö, och de hundra riddarna från Cornwall och de sjöfarande som tröttnat vid havet steg i land på ön. Endast Isolde och en liten tärna dröjde kvar ombord. Tristan trädde fram till drottningen och sökte lugna hennes hjärta. Solen brände och gjorde dem törstiga, och de bad om något att dricka. Barnet gick för att hämta dem en dryck, och medan hon letade fann hon lägeln som Isoldes mor hade anförtrott åt Brangien.

- Jag har funnit vin! ropade flickan. Nej, vin var det icke; det var lidelse, bitter lycka, ängslan utan ände och döden. Barnet fyllde en bägare och räckte den till sin härskarinna. Hon drack i djupa klunkar, och därpå gav hon bägaren till Tristan, som tömde den.

Den magiska drycken blir deras livs lycka - och olycka. Trots att de älskar varandra med en kärlek starkare än allt annat är de fast beslutna att inte svika kung Marc. Men kärleksdrycken är starkare än all mänsklig vilja. De binds obevekligt vid varandra.

De älskande omfamnade varandra, och deras vackra kroppar skälvde av åtrån och livet. Tristan sa: - Så må döden komma!

Och då aftonen föll över fartyget, som allt snabbare ilade mot kung Marcs rike, överlämnade de sig åt kärleken, förenade för evigt.

Marcs hovfolk gör allt vad de kan för att kungen ska begripa att Tristan och Isolde bedrar honom, och de lyckas övertyga Marc.

Tristan döms till döden men lyckas fly genom att från ett torn högt uppe på en klippa dyka ner i havet. Han räddar Isolde, som Marc som straff för hennes trolöshet har överlämnat till ett vandrande band av spetälska.

Tristan och Isolde gömmer sig i den djupa skogen Morholt.

ANNONS

Bédier berättar:

- Ädle herrar, det var en sommardag vid slåttertiden, något efter pingst, och fåglarna besjöng den morgon som snart skulle gry, och daggen föll. Tristan steg ut ur hyddan, omgjordade sig med sitt svärd, tog bågen Quine-Faut och gick ensam ut på jakt. Men en stor smärta skulle drabba honom innan morgonen var inne. Nej, aldrig har två älskande älskat varandra så och fått så dyrt betala det!

När Tristan återvände från jakten, trött av den tryckande värmen, tog han drottningen i sina armar.

- Min vän, var har du varit?

- Jag följde en hjort, och det tog all kraft av min kropp. Jag vill vila mig och sova.

Under taket av gröna grenar lade sig Isolde på bädden av grönt gräs. Tristan tog plats vid hennes sida och lade sitt blottade svärd mellan sig och henne. Det blev deras lycka att de icke klädde av sig. Drottningen bar på sitt finger en guldring med vackra smaragder som kung Marc hade givit henne i morgongåva, men hennes fingrar hade blivit så smala att ringen var nära att falla av. Så somnade de, famnande varandra. Tristan höll sin ena arm under drottningens nacke, och den andra vilade på hennes vackra kropp, men deras läppar berörde inte varandra. Ej en vindfläkt rördes, ej ett löv skälvde. Genom det grönskande taket föll en solstråle på Isoldes ansikte som glänste som en iskristall.

Emellertid hade en skogvaktare funnit ett ställe i skogen där gräset var nedtrampat. Föregående afton hade de älskande vilat där, men han kände inte igen avtrycken av deras kroppar och följde deras spår fram till hyddan. Han såg dem sova och flydde, ty han fruktade Tristans fruktansvärda uppvaknande. Han flydde ända till Tintagel, två mil därifrån, skyndade uppför trapporna till rådssalen och trädde fram inför kungen som satt bland sina församlade vasaller.

- Min vän, vad söker du här så anfådd och flämtande? Man kan tro att du är en hundvaktare som sprungit långa vägar efter sina hundar. Har också du någon oförrätt att klaga över? Vem har jagat dig bort från min skog?

Skogvaktaren tog kungen avsides och viskade: - Jag har sett drottningen och Tristan. De sov och jag blev rädd.

- Var såg du dem?

- I en hydda i Morholt. De vilade i varandras armar. Kom genast, om du vill ta din hämnd.

- Vänta mig i skogsbrynet vid foten av Röda korset. Nämn inte ett ord till någon om vad du har sett. Jag ska skänka dig guld och silver, så mycket du begär.

Skogvaktaren drager sin färde och sätter sig att vänta vid foten av Röda korset. Förbannelse över spionen! Men han ska gå en skamlig död till mötes, som denna berättelse strax ska visa er.

Kungen lät sadla sin häst, spände på sig sitt svärd och lämnade staden utan följe. Under sin ensamma ritt mindes han den natt då han grep sin systerson. Vilken ömhet hade inte Isolde den sköna, den vithyllta, visat Tristan den gången! Om han överraskar dem nu ska han straffa dem för deras stora synd, han ska hämnas på dem som har vanärat honom...

Vid Röda korset fann han skogvaktaren: - Gå framför mig och visa mig den kortaste vägen!

De stora trädens svarta skuggor höljer dem. Kungen följer spionen. Han litar på sitt svärd som fordom givit goda hugg. Ack, om Tristan vaknar, då vet Gud allena vem av de två som stupar. Äntligen säger skogvaktaren lågmält: - Herre, vi närmar oss platsen.

Han höll stigbygeln och tjudrade kungens häst vid en grön apel. De gick ännu ett stycke, och plötsligt såg de den blommande hyddan i en solig glänta. Kungen löser sina mantelspännen av fint guld och blottar sin vackra gestalt. Han drar svärdet ur skidan och säger sig ännu en gång att han vill döden dö om han icke dräper dem nu. Skogvaktaren hade följt efter honom, men kungen ger honom tecken att hålla sig undan. Han stiger ensam in i hyddan med blottat svärd och höjer det till hugg... Ack, vilken sorg om han låter svärdet falla! Men han såg att deras munnar inte berörde varandra och att ett blottat svärd åtskilde deras kroppar.

- Min Gud, säger han, vad är det jag ser? Bör jag verkligen döda dem? De har levat länge tillsammans i denna skog, men skulle de ha lagt detta svärd emellan sig om de älskat varandra med måttlös kärlek? Och är det icke allom känt att en blottad klinga mellan två kroppar är kyskhetens borgen och väktare? Skulle de verkligen vila så kyskt sida vid sida, om de älskade varandra med brottslig kärlek? Nej, jag ska inte dräpa dem. Det vore stor synd att hugga dem med svärd; och om jag väcker honom som sover och om en av oss skulle stupa, då skulle man länge tala därom och skammen skulle drabba oss båda. Men jag ska laga att de vid sitt uppvaknande förstår att jag har sett dem sova, att jag inte ville deras död, och Gud har visat dem barmhärtighet.

Solskenet strömmade in i hyddan och brände Isoldes vithyllta ansikte. Kungen drog av sig sina hermelinsbrämade handskar. - Det var hon som en gång bragte dem från Irland, tänkte han. Och kungen täckte öppningen i lövverket med sina handskar för att skydda hennes ansikte för solen. Därpå drog han försiktigt smaragdringen från Isoldes finger. Den hade varit ganska trång när han nyligen skänkte den till henne, men nu var hennes fingrar så smala att den utan svårighet gled av. I dess ställe satte kungen den ring som Isolde hade givit honom. Så tog han svärdet som åtskilde de älskande. Det var samma svärd som spjälkades i Morholts skalle, och kungen märkte det. Han lade sitt eget svärd emellan dem, steg ut ur hyddan, svingade sig i sadeln och sa till skogvaktaren: - Fly, och rädda livet om du kan!

I sömnen hade Isolde en syn. Hon satt i ett rikt broderat tält mitt i en stor skog. Två lejon störtade sig över henne och stred om bytet. Hon skrek och vaknade. De vita hermelinsbrämade handskarna hade fallit på hennes bröst. Vid skriket störtade Tristan på fötter och famlade efter sitt vapen, men den gyllen värjplåten visade honom att det var kungens svärd. Och drottningen såg Marcs ring på sitt finger.

- Herre, ve oss! utropade hon, kungen har överraskat oss!

- Ja, svarade Tristan, han tog mitt svärd. Han var ensam och blev rädd och skyndade efter hjälp. Han kommer att återvända och bränna oss inför allt folket. Vi måste fly!

De flyr i långa dagsmarscher bort mot gaelernas land, till skogen Morholts yttersta utmarker. Vilka kval har inte kärleken berett dem!

ANNONS

Slutet

Tristan lovar att lämna landet för alltid, och Isolde överlämnar sig till Marc. Tristan gifter sig med en annan skön och förnäm kvinna, men hon är hans hustru bara till namnet. En dag blir Tristan sårad av ett förgiftat vapen, och han känner att döden närmar sig. Då sänder han bud efter Isolde. Hon är den enda som kan rädda hans liv. Om hon kommer ska hennes skepp föra vita segel. Om Isolde inte vill komma, ska seglen vara svarta som tecken på att hon inte är med ombord.

Isolde skyndar till sitt skepp så snart hon får budet, och de vita seglen hissas. Men Tristans hustru är svartsjuk, och hon har listat ut den hemliga signalen. När skeppet syns ute på havet, säger hon till Tristan att det för svarta segel.

Tristan vänder sitt huvud mot väggen och dör.

Isolde skyndar in och ser att hon kommer för sent. Hon lägger sig vid Tristans sida, slår armarna om honom och dör.

Om det som sedan hände berättar Bédier i sin roman:

- Då kung Marc fick bud om de älskandes död, seglade han över havet och landsteg i Bretagne. Där lät han förfärdiga två kistor, en av kalcedon för Isolde och en annan av beryll för Tristan. Och på sitt fartyg förde han med sig deras kära kroppar till Tintagel. Han lät griftlägga dem vid ett kapell i skilda gravar, till vänster och till höger vid absiden. Men ur Tristans grav höjdes under natten en lövrik och grönskande björnbärsbuske med starka grenar och doftande blommor.

Den växte över kapellet och sänkte sig djupt ned i Isoldes grav. Folket i trakten tog sig före att rothugga björnbärsbusken, men följande morgon var den lika livskraftig, grön och blomsterrik, och sänkte sig åter mot Isoldes läger. Tre gånger försökte människorna utrota busken, men förgäves. Slutligen berättade de undret för konung Marc, och kungen förbjöd dem att hädanefter röra den doftande björnbärsbusken.

Ädle herrar, forna tiders goda trubadurer Béroul och Thomas, och herr Eilhart och mäster Gottfried har berättat denna sägen för alla dem som älska, icke för andra. Och genom mig sända de er sin hälsning. De hälsar alla dem som är tankfulla och dem som är lyckliga, de missnöjda och dem som är fulla av åtrå, de hälsar dem som är glada och dem som är sorgsna, alla älskande. Måtte de i denna sägen finna tröst för obeständigheten, för orättvisan, för grämelsen, för smärtan, för alla kärlekens plågor.

Under eviga stjärnor

Sagan om Tristan och Isolde har varit Europas mest älskade kärleksdikt. Den berättades i riddarsalar och vid lägereldar redan på 1100-talet och grep lyssnarna. Den har bevarat sin fascination in i vår tid och tagits om hand av en rad filmskapare, en kärlekshistoria och säker säljsuccé.

Vad är det i denna saga som genom tiderna talar så starkt till människor? Är det för att den så övertygande visar kärlekens förtrollning, även om vi inte längre tror på trolldrycker? Är det därför att sagan visar att den stora kärleken är större än allt annat i livet?

ANNONS

ANNONS

Är det för att sagan handlar om olycklig kärlek? Kärleken är ju - har det sagts - för de flesta människor olycklig. De som älskar skils nästan alltid åt. Hon lämnar honom för en annan - eller han lämnar henne för en annan. Eller också blir den som älskar ensam därför att den älskade dör.

Så sedd är sagan om Tristan och Isolde en saga med lyckligt slut. De dör tillsammans.

Det medeltida samhället

Det Europa där Tristan och Isolde levde ligger tusen år bort från oss. Det var ett samhälle där nästan alla levde av jordbruk och boskapsskötsel, jakt och fiske. Men inte jakt på större hornbärande djur som hjortar och rådjur. Till den jakten hade adeln ensamrätt.

Rikena styrdes av kungar och adel och av kyrkans biskopar och påvar, som för övrigt oftast var adelsmän.

På liknande sätt lovade vasaller och undervasaller att stödja och hjälpa varandra.

Vasallerna fick områden, ibland hela landskap, där de skulle härska. Och de bestämde över bönderna och krävde dagsverken och skatt av dem. Eftersom pengar sällan användes bestod skatten av varor som brödsäd, ägg, kött, fläsk, honung, fisk och hudar och skinn.

Modellen för att styra ett rike brukar kallas feodal. Schematiskt såg styrelsen ut så här.

Kungen i toppen styrde riket. Under kungen i den feodala pyramiden fanns storvasallerna, som i sin tur hade sina vasaller. Den som blev vasall svor med handen på en helig skrift eller ett relikskrin med en helig människas ben att vara sin kung trogen. Kungen lovade i sin tur att hjälpa sin vasall om han och hans familj skulle råka i nöd. Den ömsesidiga troheten skulle räcka livet ut.

Vasallen skulle ställa upp när hans herre drog ut i krig och då ha egen stridshäst, rustning, sköld, svärd och lans. Vasallen blir alltså den ryttarkrigare som kom att kallas riddare. Det utvecklades regler för hur en riddare skulle uppträda. Han skulle kämpa öppet utan svek eller bakhåll, tjäna Gud, beskydda fattiga och svaga, straffa de onda och försvara Guds kyrka.

Detta innebar att vara ridderlig - ordet lever kvar, men idag i något ändrad betydelse. Ridderligheten krävde också att riddaren uppträdde höviskt mot kvinnor - i varje fall inom den elit som man själv tillhörde.

I verkligheten var många riddare minst av allt ridderliga. De ljög och lade sig i bakhåll och gjorde uppror mot sin kung, de piskade sina underlydande bönder att betala orimligt höga skatter, de plundrade kloster och våldtog nunnor.

Men trots detta spelade riddaridealen roll för att civilisera Europa. Och skillnad mellan ideal och verklighet ser vi ju också bland vår tids politiska och kulturella ledare. Den moderna elitens män och kvinnor kan avlägsna sig ganska långt från de ideal som de målat upp i partiprogram och valtal.

ANNONS

ANNONS

Kungen, drottningen och vasallen

Marc är kungen i den saga vi studerat. Tristan är hans vasall som svurit en helig ed att vara sin herre trogen. Den eden bryter Tristan dubbelt; han sviker sin herre och han bryter mot Guds sjätte bud.

Drottning Isolde sviker sin herre och man.

Men kung Marc förlåter. Det är en förlåtelse bortom alla gränser. Den visar vilken makt den stora kärleken kan ha över människors sinnen - kanske är det detta sagans författare vill ha sagt.

LÄS MER: Historia om relationer, kärlek och sex

LÄS MER: Riddare och riddarordnar

LÄS MER: Feodalismen

LÄS MER: Kärlek under 3 000 år  [artikelserie]

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

  1. Redogör kortfattat för de tre huvudpersonerna i sagan om Tristan och Isolde?
     
  2. Varför dricker Tristan och Isolde den magiska drycken?
     
  3. Vad händer när Tristan och Isolde överraskas av kungen?
     
  4. Hur slutar berättelsen om Tristan och Isolde?
     
  5. Varför växer en björnbärsbuske över Tristans grav?
     
  6. Berätta kortfattat vad som menas med feodalism.

Fundera på:

  1. Hur återspeglas feodalsystemet i sagan?
     
  2. Vilka moraliska dilemman står huvudpersonerna inför i berättelsen, och hur påverkar det deras handlingar och öden?
     

 

FÖRFATTARE

Text: Lars Hildingson, historielärare och läromedelsförfattare 
 

Senast uppdaterad: 6 april 2024
Publicerad: 6 april 2024

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

Liknande artiklar

M
Porträtt

Margherita och Francesco Datinis kärleksbrev : Kärlek och sorg i 1300-talets Italien

Francesco Datini och hans hustru Margherita levde ett rikt liv under senmedeltiden. Parets...

SO-rummet bok
M
Musikalbild

West Side Story

I New Yorks West Side strider två gatugäng - The Jets och The Sharks - om makt och territorium....

SO-rummet bok
M
Romeo och Julia

Romeo och Julia

Sägnen om Romeo och Julia är troligen världens mest kända berättelse om kärlek. Historien hör hemma...

SO-rummet bok
M
Krigare

Hatkärlek

På 1100-talets Island levde Gunnar, en stor och stark hjälte som var oöverträffad i vapenhantering...

SO-rummet bok
M
Kärlekspar

Catullus

Catullus var en romersk diktare och beundrare av den grekiska kvinnliga poeten Sapfo (som vi...

SO-rummet bok
M
Sapfo

Sapfo

Sapfo är en av de mest kända lyrikerna från antikens Grekland. Hon är samtidigt den första kända...

ANNONS

Ämneskategorier

Hi
Riddare

Riddare och riddarordnar

Livet som riddare, riddarväsendet och de mest kända riddarordnarna under medeltiden. Här berättas om Tempelherreorden,...

Hi

Historia om relationer, kärlek och sex

Historiens människor har ofta haft en annan syn på sexualitet och relationer än vad vi som svenskar har idag. Men...

Relaterade taggar

Hi
Tor

Myter och sagor

Här ska vi kortfattat reda ut skillnaden mellan en myt och en saga, en åtskillnad som inte alltid...