Skola och utbildning i antikens Aten

Hur omfattande undervisningen blev var därför beroende av familjernas ekonomiska ställning. De rika hade råd att låta barnen gå i skolan åtminstone till 16-årsåldern. De fattigas barn fick sluta betydligt tidigare. Somliga barn läste och skrev så dåligt att man kan tala om analfabeter.

Skoldagen började alltid i soluppgången, och undervisning fick inte ske efter solens nedgång. Det var sträng disciplin i skolan. Den som bröt mot reglerna bestraffade läraren med käppen. De många religiösa festdagarna var skolfria.

Tre slags lärare

Det fanns huvudsakligen tre skolämnen eller rättare sagt tre slags lärare: grammatisten som lärde ut konsten att läsa och skriva, kitharisten som undervisade i musik och paidotriben, alltså gymnastikläraren. Ibland tillkom ett fjärde ämne: teckning och målning.

Filosofen Platon skriver: 

Så snart barnen kan läsa, låter läraren för eleverna, sittande på sina pallar, föreläsa de stora skaldernas dikter och låter barnen lära sig dem utantill... Kitharisten i sin tur låter eleverna, så snart de lärt sig behärska sitt instrument, stifta bekantskap med andra sköna verk ... Och ännu senare skickas barnen till paidotriben.

Det verkar alltså som om undervisningen i läsning och musik kom först. Därefter lärde man sig de gymnastiska färdigheterna. Från 14-årsåldern och ett par år framåt dominerade gymnastiken.

De rikas barn följdes till skolan av en slav, kallad pedagogen, som även bar hans läromedel. Under skoltiden stannade slaven kvar i skolan för att sedan följa eleven hem. Pedagogen svarade för en väsentlig del av uppfostran. Han skulle lära barnet vett och hyfs och hade därvid även rätt att tillgripa kroppslig bestraffning. Pedagogen fick också övervaka läxläsningen.

Läsning, skrivning och räkning

Det första skedet av skoltiden ägnades av allt att döma åt läsning. Eleven måste lära sig alfabetet: alfa, beta, gamma, delta och så vidare. Från bokstäverna gick man till korta stavelser och sedan till hela ord, som blev allt svårare.

När eleven fortsatte med löpande läsning, väntade nya svårigheter - texten saknade i regel inte bara skiljetecken utan även mellanrum mellan orden.

Bara högläsning förekom. Många berömda talare lade här grunden till en tydlig och medryckande talekonst.

Så kom skrivövningar. Man skrev på en trätavla, som var bestruken med vax. Tavlorna var antingen enkla, tvåsidiga eller flersidiga. Om de var flersidiga, hölls de samman av gångjärn eller snören som löpte i hål.

Pennan var en spetsig träpinne eller griffel. Med pennans andra ända strök man ut det skrivna.

Dessutom kunde man skriva på papyrusblad. Som penna användes då ett spetsat vassrör som man doppade i bläck.

När eleven skaffat sig lite rutin i läsning och skrivning, fick han studera vad de stora diktarna skrivit i form av papyrusrullar. Framför allt läste han Homeros stora diktverk Iliaden och Odysséen. Dessa studerades inte bara av språkliga skäl. Här fick eleven också basfakta om yrkesliv och politik, religiösa seder och dessutom spännande läsning.