Tyskland under bombräderna och terrorväldet

Visste du att:

• Den 28 mars 1942 anföll 234 brittiska bombplan den nordtyska staden Lübeck. Britterna fällde sina brandbomber över staden som till stor del bestod av trähus. Ungefär halva staden förstördes och drygt 15 000 personer blev hemlösa. Bombkommandot i Storbritannien införde en ny term i sitt ordförråd: ”att göra ett Lübeck” betydde att ”jämna med marken”.
   
• Chefen för det brittiska bombkommandot Arthur Harris övertalade 1942 Winston Churchill att få anfalla Tyskland med 1000 bombplan. Churchill frågade då: ”Hur många plan kommer ni att förlora?” Harris svarade: ”Omkring 50.” ”Jag kommer att acceptera 100,” förklarade Churchill. Den 27 maj lyfte fler än 1000 bombplan från 53 baser i riktning mot Köln, Tysklands tredje största stad. Då hade de 800 000 Kölnborna redan fått utstå 106 bombanfall sedan kriget började. När bombanfallet var över brann staden så våldsamt att det röda skenet syntes ända ut till de holländska öarna, nästan 240 kilometer bort. Antalet döda uppgick till 474 och mer än 45 000 människor blev hemlösa. Förlusterna blev mindre än vad Harris hade förutsett, bara 40 av de 1046 bombplanen förlorades under attacken.
   
• Den 25 juli 1943 anföll de västallierade staden Hamburg, anfallet var då den mest massiva attacken i flygkrigets historia. Britten Arthur Harris som var ansvarig för operationen valde kodnamnet Operation Gomorra efter den bibliska stad som förstördes av eld och svavel på grund av sin lastbarhet. Under nio dagar anfölls Hamburg. Attackerna skapade en eldstorm ”en eldtyfon som aldrig skådats tidigare, mot vilken varje mänskligt ingripande var utsiktslöst.” rapporterade Hamburgs polischef. Bombattackerna förstörde nästan hälften av stadens byggnader och omkring 50 000 människor omkom. Dödssiffran var ungefär densamma som de tyska bombattackerna kostade den brittiska befolkningen under hela kriget. Hitler blev rasande över attacken och sa: ”Enda sättet att få slut på denna terror är att sätta igång egna terrorbombningar. Vi måste sätta in motanfall.”
   
• Amerikanerna ansåg att deras fyrmotoriga bombplan B17-Flygande fästningen och B 24-Liberator kunde motstå anfall från Luftwaffes jaktplan. Normalt hade de 10 st 13 millimeters kulsprutor och dessutom det nya Nordensiktet som påstods vara så träffsäkert att en bombfällare kunde pricka bomben i en tunna från 6000 meters höjd. Amerikanerna flög också i förband med minst 12 flygplan och fick då de en sådan stor eldkraft att de kunde klara av en angripare.
   
• Det var svårt att skjuta ned en flygande fästning (Boeing B-17). Eftersom dess flygkropp var så hård att man måste träffa stjärten med mer än 20 stycken 20-millimeters skott för att det skulle störta. I genomsnitt sköt tyska piloter träff med två procent av sina projektiler. Det innebar att de tvingades skjuta mer än 1 000 skott för att skjuta ned en flygande fästning.
   
• Besättningen bar en utrustning som vägde mer än 25 kilo. Förutom fallskärm bar de stålförstärkta västar som skulle skydda mot granatsplitter, en mycket tjock flygdräkt som skulle skydda mot kylan på höga höjder och en syrgasmask. En pilot beskrev syrgasmasken som”en klibbig hand som griper tag i nedre delen av ansiktet.”
   
• De allierade flygarna hade stor respekt för det tyska luftvärnet. Under 1944 förstördes 3501 amerikanska flygplan av tyskt luftvärn. Det var närmare 600 fler än som sköts ned av jaktflyg.
   
• Dödligheten var stor bland flygarna under kriget, men en del hade tur. Den amerikanske flygskytten James Raley störtade 5800 meter i det bortskjutna stjärtpartiet i hans flygande fästning. Han klarade sig då han landade i ett träd. Den tyske piloten Georg Peter Eder sköts ned 17 gånger men fortsatte att flyga till krigsslutet.