+ Visa hela artikelserien
M

Gudar och gudinnor i grekisk mytologi

Bild:

Några grekiska gudar. Del från en målning av Raphael (1483–1520).

Religionen var en viktig del i grekernas vardag

I antikens Grekland hade religionen många olika yttringar. Man kunde till exempel söka hjälp i mystiska och halvt magiska kulter. I viktiga frågor kunde man vända sig till orakel för att få råd. Apollos orakel i Delfi var det förnämsta av alla, men folk företog också långa pilgrimsfärder till andra heliga platser i Grekland för att få veta något om sitt kommande öde.

Varje stadsstat hade sina speciella gudar. De ansågs ha sin boning i de tempel som vanligen var uppförda på stadens akropol (som Akropolis i Aten). Till deras ära ordnades stora högtider. Man offrade också till dem i hemmen och på olika altare som var resta längs med de större vägarna.

Slutligen offrade man också åt de gudar och gudinnor som var gemensamma för alla greker (se här nedan). De viktigaste gudarna dyrkades dessutom inom ramen för en statlig officiell kult. Det är dessa gudar som vi möter hos Homeros i hans verk Iliaden och Odysséen.

Relevanta begrepp

Olympen: Berget där de tolv viktigaste grekiska gudarna bodde.

Orakel: En helig plats eller ett tempel där en gudomlighet kunde ge råd och upplysningar via ett språkrör till en besökare. Mest berömt var Apollons orakel i Delfi.

Pilgrim: En person som gör en vallfärd (pilgrimsresa) till en helig ort. En vallfärd är ett besök på en helig plats för att fullgöra en religiös plikt, för att be och få välsignelse.

Akropol: En befäst stad, belägen på en klipphöjd. Namnet är sammansatt av grekiska akros (överst) och polis (stad). På akropolen låg stadens kärna och helgedomar. Med tiden växte städerna fram även nedanför akropolen, men utsattes man för anfall kunde invånarna ändå dra sig tillbaka till denna plats.

De främsta gudarna bodde på berget Olympen. Deras namn - Zeus, Ares, Afrodite och så vidare - har blivit en del av det stora europeiska arvet av myter och sagor. Det märkliga med dem är att de är mycket mänskliga. Zeus, den högste guden, känd för sin vana att slunga straffande åskviggar (blixtar), är visserligen skräckinjagande, men ofta uppträder han också som en välmenande och lite klumpig medelålders herre som ägnar sig väl mycket åt att jaga flickor. Afrodite, kärlekens och fruktsamhetens gudinna, är även en fåfäng kvinna (hennes mänskliga gestalt) med både bra och dåliga egenskaper.

De olympiska gudarna är också inblandade i jordiska händelser och affärer - det existerar inte någon oöverstiglig klyfta mellan dem och människorna.

Man trodde att gudarna ofta ingrep i människors liv om något hade väckt deras misshag.

De mest kända gudarna

De vanligaste gudarna inom grekisk mytologi är:

  • Zeus: Världsalltets härskare och gudarnas boss. Zeus var också ödets gud då det är han som tilldelar människorna deras öde (moîra, aîsa - del, andel). Homeros talar ofta om ödet utan att Zeus nämns, men det betyder att händelsen då ses från mänsklig synpunkt. Det är ändå Zeus som ligger bakom. Poetiskt kan ödeslotten personifieras: en moîra eller till och med tre moîror. Fatalism eller ödestro präglar såväl Homeros verk Iliaden och Odysséen som många andra stora grekiska författares dramer.
  • Hera: Zeus maka och syster, kvinnornas och äktenskapets gudinna. Hennes giftermål med Zeus firades årligen i kulten och hänger samman med gamla fruktbarhetsriter.
  • Hades: Zeus ena bror och underjordens härskare.
  • Poseidon: Zeus andra bror och havets gud. När Odysseus har dödat Poseidons son, cyklopen Polyfemos, får han Poseidon som motståndare, vilket avsevärt förlänger hemresan från Troja.
  • Pallas Atena: Zeus älsklingsdotter, framsprungen i full rustning ur hans panna och uppfattad som en personifikation av hans klokhet. Hon är också det ordnade krigets gudinna.
  • Apollon: Zeus älsklingsson, en inkarnation av den magiska sångens kraft. Han står för: insikt, måtta och ordning. Han älskar nymfen (gudinna) Dafne men hon flyr undan och ber till gudarna att Apollon aldrig ska få äga henne. Hon förvandlas då till ett lagerträd och Apollon bär till hennes minne en lagerkrans. Lyran förknippas ofta med honom.
  • Asklepios: Apollons son och läkekonstens gud (hans orm är än idag ett medicinskt emblem).
  • Artemis: Apollons tvillingsyster, jakten och den fria naturens gudinna. Hon är så kysk (pryd) att hon låter jägaren Aktaions hundar slita sönder honom när han har sett henne bada naken. 
  • Afrodite: Skönhetens och kärlekens gudinna. Hon föddes ur havets skum när Kronos, gudarnas fader, skar av testiklarna på sin fader Uranus och blodet träffade havet. Hennes make, som hon ständigt bedrar, är den halte smideskonstens gud Hefaistos, han som tillverkar den rustning, som ska skydda Akilles i kriget mot Troja.
  • Demeter: Åkerbrukets och växtlighetens gudinna. När hennes dotter Persefone bortrövas av underjordens gud Hades och hon inte får henne tillbaka hejdar hon allt liv på jorden. Zeus tvingas då ingripa och få en förlikning till stånd mellan sin syster Demeter och brodern Hades så att Persefone vistas en tid hos sin mor och en tid hos sin make i underjorden. Härmed förklaras årstidernas växling, för när Persefone vistas i underjorden växer ingenting (se en längre version av myten i det grå fältet här nedan).
  • Dionysos: Fruktbarhetsgud, Apollons motsats, står för extas och hänryckning. Han tycks mest ha dyrkats av kvinnor.
  • Eros: Afrodites son som med sina pilar tänder kärleken i människors hjärtan.
  • Ares: Eros far, son till Zeus och Hera. Det kaotiska, rasande krigets gud.
  • Hermes: Apollons bror som i Homeros berättelser fungerar som gudarnas budbärare och den som ledsagar de dödas själar till dödsriket, där Hades härskar med Persefone. Han är också köpmännens, tjuvarnas och skälmarnas skyddspatron - han stal en gång Apollons boskap.

De grekiska gudarna var lika oss

De grekiska gudarna skiljer sig en del från Gamla testamentets gud. De blir med tiden alltmer antropomorfa, d.v.s. människoliknande. Otaliga är de berättelser som skildrar Zeus snedsprång med jordiska kvinnor. Hans knep är många; den badande Leda förför han till exempel i gestalten av en svan och den feniciska prinsessan Europa som tjur.

Men också övriga gudar besitter mänskliga egenskaper. Trojanska kriget orsakas av en skönhetstävling mellan tre gudinnor med den trojanske prinsen Paris som smakdomare. Den gudinna han väljer, Afrodite, kommer att bistå honom i framtiden, men de övriga två, Hera och Pallas Atena blir hans och staden Trojas motståndare i det kommande kriget mellan de anfallande grekerna ledda av storkonung Agamemnon och trojanerna under kung Priamus.

Orfeus och Eruydike

Månggudinnan Kalliope hade en son som hette Orfeus. Han sjöng så underbart till sin lyra att allt omkring honom stannade upp för att lyssna. Det påstås att floderna stannade upp i sina lopp, och att de vilda djuren slutade att jaga varandra när hans stämma hördes.

Orfeus älskade den sköna Eruydike. Hon hade också en annan friare men hon valde Orfeus. Till bröllopet kallade Orfeus på självaste bröllopsguden för att han skulle välsigna brudparet. Guden bar en fackla, men den ville inte lysa med klart sken, detta var ett dåligt omen.

Mitt under festen kom det ett bud att en herde önskade ge bruden en gåva, men han var för blyg att träda fram. Kunde hon komma bort mellan träden och ta emot gåvan? Orfeus bad henne att inte gå, och Eruydike tänkte att ingen ville väl skada henne en sådan här dag. Herden var den avvisade friaren, och någon gåva hade han inte. Men väl en orm som bet bruden i hälen. Hon föll död ner.

Orfeus blev så förtvivlad att han beslöt att stiga ner i underjorden för att övertala Hades att ge henne tillbaka. Han spelade hela vägen på sin lyra och hittade vägen mellan dimmiga dalar. Gubben Karon (färjkarlen) mjuknade när han hörde Orfeus sång och förde honom med färjan över Styx, och hunden Kerberos nafsade inte ens efter honom.

Inför Hades och Persefone sjöng han så vackert att de blev helt gripna av hans sång. De som befann sig i underjorden och lyssnade på Orfeus sång glömde sina sorger och de straff som de led av där nere. Hades mjuknade och lovade att han skulle få med sig Eruydike upp till livet igen. Men Orfeus fick inte på några villkor titta på henne förrän de var upp igen.

Hela vägen upp undrade Orfeus om det verkligen var hans maka som gick bakom honom. Så precis innan de nådde upp så vände han sig om. Det han hann se var hennes förtvivlade ögon och sedan så bleknade hon bort. Utom sig av ånger försökte han ta sig till underjorden igen, men det gick inte. Orfeus blev sittande i sju dagar, stel av sorg. Sedan återvände han till sitt land.

I sin förtvivlade längtan efter Eruydike sökte sig Orfeus bort från människorna. Han vandrade omkring i Trakiens vilda berg och sjöng för att lindra sin sorg. Till slut blev han söndersliten av vilda backantinnor, berusade galna kvinnor som dyrkade Dionysos. Så till slut fick han ändå träffa sin älskade.

Persefone

Persefone var en av de första gudinnorna. Hon betecknades ursprungligen som Kore (vilket betyder "flicka"). Hennes far var självaste Zeus och hennes mor var Demeter. Hon var gift med Hades och hade som älskare Adonis och sin egen far Zeus! Hon blev mot sin vilja bortrövad av Hades och blev på så sätt underjordens härskarinna och dödsrikets gudinna. Hon är ibland framställd som vegetationsgudinna, men det är en sammanblandning med Demeter.

Afrodite gav henne vårdnaden om den nyfödde Adonis men hon vägrade senare att lämna tillbaka honom, eftersom hon själv hade förälskat sig i honom. Genom att Zeus gick in och medlade fick Adonis tillbringa en del av året hos var och en av kvinnorna.

Nu kommer vi till myten om hur årstiderna kom till:

Persefone och hennes mor Demeter levde på ön Sicilien. Persefone var en mycket vacker ung kvinna en av de vackraste i landet. Trots att hon var dotter till en stor gudinna, levde mor och dotter ett stillsamt och lantligt liv, långt borta från alla intriger på Olympen. Vid detta tillfälle rådde ständig sommar på jorden.

En dag var Persefone ute med några väninnor och plockade blommor. Längre ner på ängen fick hon syn på en mycket vacker blomma. När hon böjde sig ner för att plocka den, öppnade sig ett stort hål i marken. Ur underjorden kom en gyllene vagn, dragen av svarta hästar. I vagnen satt en mörk och dyster man med en krona på huvudet. Han ryckte med sig Persefone ner i underjorden. Hennes väninnor hörde henne skrika och de rusade dit, men de kunde inte hitta henne.

När Demeter fick veta detta blev hon helt utom sig av förtvivlan. Hon sökte efter sin dotter på hela jorden, men kunde inte hitta henne. Medan hon irrade omkring och sökte efter sin dotter, glömde hon bort sitt "arbete" att se till att det grönskade. Till slut avslöjade Helios – solens gud, vad som hade hänt. För Helios ser allt som sker på jorden. Han berättade att Persefone hade blivet bortförd av Hades. Demeter var helt otröstlig. Världen drabbades av hungersnöd eftersom inget växte utan Demeters hjälp. Aldrig mer skulle jorden bära skörd, inte förrän mor och dotter var återförenade. Människorna plöjde och sådde men inget ville gro. Katastrofen var nära. Till slut beslutade Zeus att låta hämta Persefone genom att sända Hermes till underjorden.

Hades var beredd att släppa Persefone när Zeus begärde det. Men först såg han till att hon åt en granatäppelkärna i underjorden.

Moderns och dotterns återförenande blev lyckligt, men också kortvarigt när Demeter fick veta att Persefone hade ätit i underjorden. För den som åt där var också tvungen att återvända dit. Zeus tillfrågades vad som kunde göras, och han löste det på så sätt att Persefone skulle få stanna hos sin mor två tredjedelar av året och en tredjedel hos sin make Hades. När Persefone kommer upp från underjorden till Demeter blir det vår, och jorden börjar att grönska. Säden mognar under sommaren och allt bär frukt mot hösten. Men när Persefone ska tillbaka till underjorden låter Demeter allt vissna och det blir vinter. Det är så grekerna förklarar årstiderna.

Uppgifter och frågor

  1. Var i städerna brukade gudarna bo?
     
  2. Hur tillbads gudarna i antikens Grekland?
     
  3. Nämn några viktiga skillnader mellan de grekiska gudarna och Gamla testamentets Gud.
     
  4. Hur förklaras våra årstider i grekisk mytologi? (se myten om Persefone)

 

 

Text: Leif Löwegren, tidigare gymnasielärare i religionskunskap, historia och filosofi vid Lerums gymnasieskola och ämnesdidaktiker i religionskunskap och historia vid Lärarhögskolan i Göteborg.

Uppdaterad: 03 november 2018
Publicerad: 31 maj 2018