Stränga straff
Det var mycket svårt att göra motstånd som slav. Slavägarna använde många metoder för att förvandla afrikanerna till lydiga slavar. Brutalt våld och förtryck skulle göra slavarna passiva och därför misshandlades slavarna regelbundet med piskor, käppar och kedjor.
Slavar som ändå vågade göra uppror straffades hårt för att skrämma andra till tystnad. En del fick händer och fötter avhuggna. Andra hängdes eller halshöggs och deras huvuden sattes på pålar för att skrämma andra.
Slavägarna ville inte att slavarna skulle veta någonting om världen utanför plantagen. Därför sågs utbildning som ett hot. Om en slav lärde sig läsa och skriva skulle hon kunna läsa tidningar, flygblad och böcker och upptäcka att det fanns motstånd mot slaveriet och platser där slaveri var förbjudet.
Många gjorde uppror
Trots grymheterna gjorde många av de förslavade afrikanerna uppror eller rymde från sina ägare. Redan på överresan från Afrika försökte många revoltera. Man beräknar att många afrikaner gjorde uppror, till exempel genom att försöka ta över skeppen på omkring var tionde resa över Atlanten.
Den mest kända revolten inträffade på slavskeppet Amistad, där afrikanen Cinque ledde ett uppror där större delen av besättningen kastades överbord.
På plantagerna gjorde slavarna vad de kunde för att sabotera försina ägare, en av få möjligheter för slavarna att i tysthet protestera mot slaveriet. Det kunde till exempel handla om att sabotera jordbruksmaskiner, jobba långsamt eller låtsas vara sjuk. Det förekom också stora, organiserade revolter. Framför allt i Västindien hade både engelsmän och fransmän stora problem med att slå ner revolter och protester.
De afrikanska slavarna slogs för sin överlevnad och frihet i över 200 år innan slaveriet på allvar började ifrågasättas i Europa på 1700-talet.
Massprotester i Europa
Kampanjen i Europa för slaveriets avskaffande var den första fredliga massproteströrelsen i modern tid. Den mest aktiva anti-slaverirörelsen grundades av tolv personer 1787 i England. De första abolitionisterna, som de kallades, var män som utgick från det kristna budskapet om att alla var lika. Metoderna liknade nutida solidaritetsrörelser: man använde protestmöten, nyhetsbrev, affischer, kampanjknappar och köpbojkotter. Aktiva lokalföreningar samlade in tusentals namnunderskrifter.
Abolitionisterna berättade att vanligt folk tog avstånd från slavhandeln när de fick information om den. Men det blev en seg och långdragen kamp och de förlorade ett viktigt stöd när franska revolutionen med sin paroll ”Broderskap, frihet och jämlikhet”, slogs ned 1799
Från första mötet tog det 20 år innan slavhandeln förbjöds 1807 och ytterligare 27 år tills själva slaveriet förbjöds 1834 i alla brittiska kolonier. En av de ledande i kampen mot slaveriet var Elizabeth Heyrick, som organiserade en lyckad bojkott mot socker, som producerades med slavarbete.
Den underjordiska järnvägen
En slav som försökte rymma och infångades bestraffades mycket hårt, ibland även med döden. I USA startade svarta och vita amerikaner tillsammans en hemlig rörelse för att hjälpa slavar att fly från sydstaternas slaveri. Den kallades den underjordiska järnvägen och var ett nätverk av modiga människor som ställde upp med mat och gömställen för slavar på rymmen. Den mest berömda av dem hette Harriet Tubman. Hon var själv en före detta slav som rymt. Under tio år hjälpte hon över 300 slavar att fly, trots att hon själv var efterlyst och jagad. Hon sade ”Mitt tåg har aldrig spårat ur och jag har aldrig förlorat en passagerare.”
Det stora slavupproret
Ett av historiens mest kända slavuppror började den 23 augusti 1791 på ön Santo Domingo, i dagens Haiti. Ledare var en före detta slav, som tog namnet Toussaint Louverture.
Louverture tillfångades av Napoleons trupper 1802 och fördes till Europa men varnade: ”Ni har dödat bara stammen till de svartas frihetsträd, men det växer upp igen med sina talrika djupa rötter”.
FN har utnämnt den 23 augusti till internationell dag till minnet av slavhandeln och dess avskaffande.
Text: Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige
Materialet har tidigare varit en del av skolmaterialet ”Slaveri då och nu – Rätten till frihet” som getts ut av Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige i samband med ett informationsprojekt om Sveriges roll i det transatlantiska slaveriet och om nutida slaveri. Bakgrunden är att regeringen i juli 2007 beslutade att delegationen tillsammans med organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och mot rasism och diskriminering skulle genomföra kommunikations- och kunskapshöjande aktiviteter till minne av att det är 200 år sedan den transatlantiska slavhandeln avskaffades.
Läs mer om
