Drottning Kristina abdikerade och flyttade till Rom
Lästid 7 minuter
Drottning Kristina är antagligen vår mest kända och omskrivna regent. Hennes liv har i alla tider inspirerat både svenska och utländska författare, och varje år utkommer nya böcker om henne. Hon var en omtalad kändis i Europa redan under sin levnad. Hela Europa skakades när hon avgick som Sveriges drottning och bytte tro.
Kristina (1626-1689), här avporträtterad 1661 av Abraham Wuchters.
Kristina i Rom
År 1656
Hon hade anlänt till staden i skydd av mörkret några dagar tidigare. Efter att hon vilat upp sig och förberett sig ordentligt var det nu dags för själva föreställningen – den storslagna ankomsten.
Den 23 december fördes hon i en vagn till en villa strax utanför Rom. Hon var klädd i en mörkgrå silverstickad kappa; en mörkhårig 30-årig kvinna med stor näsa, oregelbundna anletsdrag, inte mycket mer än 150 centimeter lång. Där välkomnades hon av påvens representanter (som hon egentligen redan hade träffat). Högstämda tal följde och kvinnan – Kristina, som tills nyligen varit drottning av Sverige – tog värdigt emot ett antal vackra gåvor. En bärstol, sex hästar och en elegant vagn ritad av den berömde arkitekten Gian Lorenzo Bernini.
ANNONS
ANNONS
En lång procession bildades för att följa henne på vägen in till Rom. Allt var förberett för ett stort spektakel, ett triumftåg, för att understryka vad hennes ankomst till staden egentligen betydde: en stor seger för den katolska kyrkan. Och så blev det också. Väl framme red hon in i staden genom porten som numera kallas Porta del Popolo, där man än idag kan se hennes vapen inristat, en vasakärve. Där möttes hon av mer än 100 000 människor som kantade gatorna och som jublande och vinkande hälsade henne välkommen. Dagen hade gjorts till allmän helgdag och alla sägs ha varit där, varenda människa i Rom ”utom nunnor och sjuka”.
Konverterade till katolicismen
Till sist nådde processionen Petersplatsen. När Kristina steg ner från sin häst sköts salut från Castel S:t Angelo. Peterskyrkan var dekorerad med guldtapeter, utlånade av en mäktig kardinal. Hon fördes in i den väldiga helgedomen. Mitt i Sixtinska kapellet föll hon på knä framför påven Alexander VII.
Senare firades mässa i Peterskyrkan under ledning av påven själv. Då tog Kristina för första gången emot nattvarden. Hon valde även ett extranamn, för att markera att hon hade trätt in i en ny fas av sitt liv. Namnet hon valde var Alexandra, kanske för att hedra påven eller som en påminnelse om hennes barndoms hjälte, Alexander den store, som hon så länge drömt om att efterlikna.
Så var det hela över.
Bild: Livrustkammaren Drottning Kristina är vår kanske mest omskrivna och i utlandet mest kända regent. Målning av Kristian Zahrtmann (1843-1917).
En chockerande händelse som blev en jätteskandal
Sveriges tidigare drottning, dotter till protestantismens segerrike förkämpe Gustav II Adolf, hade bytt sida. Hon hade övergett den enda variant av kristendom som var tillåten i hennes hemland och som så många av hennes landsmän hade dött för under decennier av krig och istället blivit katolik. Att kalla det hela en sensation är en underdrift. Det var i själva verket en absolut skandal, ett helgerån, så stötande för många i hennes samtid att det är svårt att hitta en liknelse som gör det hela rättvisa. Man har jämfört uppståndelsen med vad som skulle hända om dottern till USA:s före detta president George W. Bush plötsligt konverterade till islam, flyttade till Pakistan och gifte sig med en talibansk ledare.
ANNONS
ANNONS
Men Kristina var van att stå i centrum för världens blickar. Ända sedan hon föddes hade hennes liv varit fullt av dramatiska ögonblick, sådana som i efterhand skulle ge material till de många hundra böcker, pjäser och filmer som skapats med henne som huvudperson.
Kristina vid 41 års ålder. Antagligen avmålad i Köpenhamn i samband med hennes sista besök i Sverige 1667.
Kristinas uppväxt
Hon föddes på Stockholms slott år 1626, av drottning Maria Eleonora. Man hade tagit för givet att barnet skulle vara en son, vilket var vad omvärlden krävde – en arvprins! Först trodde barnmorskorna också att hon var en gosse, för hon var ”luden över hela kroppen och hade en grov, stark stämma”, som hon skrev i sin självbiografi. Men kungen tog emot henne med glädje. ”Jag hoppas, att denna flicka skall bliva mig så god som en gosse”, ska han ha sagt då han för första gången fick det lilla barnet i sin famn.
Fem år gammal var hon då hennes far dog i dimman i Lützen. Tio år gammal var hon då hon skildes från sin mentalt instabila mor, och istället började ägna sig åt de studier som skulle bli hennes livs passion. 18 år gammal var hon då hon blev Sveriges regerande drottning och ledde landet genom de sista, segerrika åren av trettioåriga kriget, som på allvar etablerade Sverige som en stormakt av första rang. Bara något äldre var hon då hon meddelade sin ungdomskärlek, Karl Gustav, att hon inte tänkte gifta sig med honom trots allt (hon tänkte inte gifta sig överhuvudtaget, hon tänkte inte låta någon styra över hennes liv).
24 år gammal var hon då hon vid 1650 års riksdag överlistade både riksrådet och riksdagens stånd, och drev igenom en rad reformer som bland annat försäkrade att mannen hon tidigare avvisat, Karl Gustav, skulle bli kung efter henne. Redan då hade hon planerat vad hon fyra år senare genomförde – i rikssalen på Uppsala slott avsade hon sig den svenska tronen och gav sig befriad ut i världen.
En omskriven kvinna
Inte undra på att hon har blivit omskriven. En kvinnlig drottning i en tid då män var alltings mått; en säker maktspelare, som frivilligt avstår sin tron och sin barndoms tro, och som sedan ger sig ut på en bitvis förvirrad livsresa som kommer att ta henne runt i Europa, från hov till hov, och inbegripa misslyckade planer på att göra sig till drottning av först Neapel och sedan Polen.
ANNONS
ANNONS
Resan pågår tills hon slutligen återigen etablerar sig i det Rom där hon den där decemberdagen år 1656 togs emot i triumf. Sina sista år tillbringar hon som en aktad kvinna; efter sin död får hon den sällsynta hedersbetygelsen att begravas i det heligaste av det heliga, Peterskyrkan.
I drottning Kristinas liv finns dramatiskt material som räcker en bra bit bort mot evigheten.
Ord och begrepp:
Abdikera: Att lämna en tron och avsäga sig regentskapet, dvs att lämna över makten som monark (kung/drottning) till någon annan.
Konvertera: Byta religion från en religion (eller en riktning inom en religion) till en annan.
Visste du att:
Kristina var bara tre år när hon skildes från sin far som hon aldrig mer skulle se. Han dog redan 1632, innan hon fyllt sex år. Efter Gustav II Adolfs död ansvarade bland annat rikskanslern Axel Oxenstierna för Kristinas uppfostran.
Lärda män från olika länder kom till drottning Kristinas hov. Den främste bland dem var filosofen René Descartes, som dock drabbades av influensa och avled inte långt efter sin ankomst till det kalla Sverige.
Kristinas liv har inspirerat och avhandlats i flera pjäser, böcker, operor och filmer - nu senast i filmen The Girl King (2015).
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Varför flyttade Kristina till Rom?
Varför ansågs Kristinas flytt till Rom vara en stor skandal?
Kristina visste vad hon ville i livet. Förklara.
Det har skrivits många artiklar och böcker om drottning Kristina. Vad är det som lockar tror du?
Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria. Bokens webbplats
På gårdarna i Skandinavien under vikingatiden levde ofta stora familjer tillsammans. Alla, både vuxna och barn, hjälptes åt med arbetet på gården. Kvinnor och män hade olika uppgifter, men båda hade viktiga roller. Det fanns också trälar som arbetade hårt, men utan att ha några rättigheter...
Att tvätta kläder var förr i tiden ett mycket tungt och tidskrävande arbete som nästan alltid utfördes av kvinnor. Stortvätten skedde oftast två gånger om året och krävde många tunga arbetsmoment. Vattnet fick dessutom hämtas för hand, och sköljningen skedde ofta i iskalla vattendrag. Metoderna utvecklades med tiden, men det var först efter tvättmaskinens intåg som arbetet blev lättare...
Kristina var bara 18 år när hon klev upp på Sveriges tron. Året var 1644, och nere i Tyskland stred de svenska arméerna sedan lång tid tillbaka (1630) i det som senare blivit känt som det trettioåriga kriget (1618-1648). Kristina ärvde alltså ett rike med stora hål i statskassan. Och för att få in pengar till staten lät Kristina sälja en stor del av kronans mark till adeln. Men detta stärkte samtidigt adelns makt och gjorde dem ännu rikare. Tillsammans med marken hörde nämligen alla bönder som bodde där. Dessa hamnade nu under adelns kontroll och måste betala all sin skatt till dem istället för till kronan. Bonde- och borgarstånden protesterade i riksdagen mot adelns allt större makt i samhället. Men inget gjordes för att förändra läget. Drottning Kristina valde senare bort politiken helt och hållet. År 1654 klev hon ner från tronen och flyttade till Rom där hon kom att leva resten av sitt liv...
Försöket att inta Prag i trettioåriga krigets slutskede 1648 illustrerar en viktig sidoeffekt av den svenska stormaktstiden. Vad som under belägringen här kallas svenska trupper bestod enbart till mindre del av svenskar och finländare. I stället dominerade tyska allierade eller legosoldater från olika delar av Europa som svenska soldater slogs tillsammans med, och tog intryck av. Konst- och bokskatter rövades från Prag eller andra kulturstäder. Valloner från nuvarande Belgien hade en nyckelroll för den svenska järnhanteringen. Allt kan med ett modernt begrepp kallas europeisering, om än mer våldspräglad än dagens Europasamverkan...
Under andra världskriget var Stockholm ett internationellt centrum för agenter och spioner från de krigförande länderna. Men även Sverige, som inte var ett krigförande land, hade agenter som spionerade för den svenska hemliga underrättelsetjänsten C-byrån. Flera av agenterna var kvinnor som riskerade sina liv och sin hälsa för Sveriges säkerhet. Tre av dessa kvinnor var Erika Wendt, Karin Lannby och Jane Horney, men många fler kvinnor var involverade i detta farliga arbete...
Att Sverige i slutet av 1910-talet var ensamt i Norden om att sakna kvinnlig politisk rösträtt var ett viktigt argument för den kvinnliga rösträttsrörelsen. Inte minst vykortet (se bild längre ner i artikeln) på det temat illustrerade landets genanta sistaplats. Att det verkligen var så råder det heller inget tvivel om...
