Kardinalerna väljer en ny påve
Kardinalerna samlas i Sixtinska kapellet i Vatikanens hjärta där tak och väggar är utsmyckade av det kristna Västerlandets främsta konstnärer som Botticelli och Michelangelo. För att skydda konklaven från influenser (påverkan) utifrån stängs dörrarna igen.
Alla kardinaler svär dessutom en helig ed att inte avslöja något av det som händer under valet. Straffet för att bryta mot tystnadsplikten är uteslutning ur romersk-katolska kyrkan. Den enda förbindelsen med yttervärlden är strängt bevakade svängbara lådor i väggen genom vilka meddelanden, mat och annat kan lämnas och hämtas utan att de medverkande på vardera sidan ser varandra.
Lång och invecklad valprocess
Kardinalerna röstar fyra gånger om dagen. För att en kardinal ska utses till påve, krävs 2/3-dels majoritet plus en röst. Kardinalerna hålls inspärrade till dess att uppdraget är slutfört.
Det långsammaste påvevalet man känner till tog två år och nio månader. När kardinalerna hade suttit så länge i staden Viterbo, tröttnade stadens borgmästare. Han lät ta bort taket över konklaven och serverade endast vatten och bröd till kardinalerna. Då enades kardinalerna snabbt den 1 september 1271 om att välja ärkebiskopen av Liége till påve. Han blev Gregorius X.
När röstningen börjat, räknas rösterna varje gång av tre granskare, som utses bland de församlade kardinalerna och byts ut för varje röstning. Kan man inte enas om vem som ska bli påve, blandas valsedlarna med våt halm och bränns, varvid den svarta rök som uppstår talar om för Rom att konklaven har röstat utan att nå resultat.
När den gällande majoriteten har uppnåtts blandas valsedlarna med torr halm och bränns så att en vit rök uppstår. Strax därefter hörs glada leverop från Peterplatsen, "länge leve påven". Officiellt används fortfarande våt och torr halm, men enligt vissa uppgifter står idag lådor med kemikalier vid gjutjärnsspisen i källaren. Det är en mer modern och driftsäker metod för framkallandet av vit och svart rök.
Text: Carsten Ryytty, författare och fd SO-lärare
