I slutet av 1700-talet hade Sverige drygt två miljoner invånare. Landet var glest bebott. Nittio procent av befolkningen bodde på landsbygden. De sociala skillnaderna var enorma, även om ståndsprivilegierna började luckras upp. Fem procent av befolkningen räknades till ståndspersonerna. Det var ett gynnat fåtal som bodde på herrgårdarna.
I herrgårdens domäner ingick åkrar, ängar, betesmarker och skog. I trakter med järnhantering hörde gruvor, masugnar och smedjor till ägorna. Herrgården var ett stort ekonomiskt företag som krävde stor tjänarstab.
I de rika jordbruksbygderna Skåne, Västergötland, Östergötland och Mälardalen låg herrgårdarna tätt. I Bergslagen fanns en rad bruksherrgårdar, men norr om Dalarna var herrgårdar sällsynta.
Den stora herrgården hade inte mycket gemensamt med underlydande torp och bondgårdar i trakten. Kulturellt och materiellt stod herrgården närmare storstaden och påverkades därmed mycket av nyheter och internationella modeströmningar.
ANNONS
ANNONS
Herrgårdsliv på Årstafruns tid
År 1793 började frun på Årsta gård, Märta Helena Reenstierna, skriva den dagbok som hon troget fullföljde i 46 år och som är vår främsta kunskapskälla när det gäller herrgårdsliv i fest och vardag förr i tiden.
Men vem var egentligen Årstafrun? Märta Helena Reenstierna stiger fram ur historien som en ganska vanlig kvinna, en adelsdam, men inte en av de mera förmögna, utan en herrgårdsfru som själv tog del i arbetet på herrgården. En vanlig kvinna och ändå mycket ovanlig, eftersom hon det året hon fyllde 40 år började skriva dagbok. Hon fortsatte varje dag att med sirlig piktur på finlinjerade blad, vikta på längden till smala spalter, teckna ned allt stort och smått som hände på gården. År 1840 var hon tvungen lägga ned pennan på grund av sin dåliga syn. Året därpå dog hon.
Bild: Wikimedia Commons
Miniatyrporträtt från 1796 av Märta Helena Reenstierna, känd som Årstafrun.
Så speglas den svenska historien under nästan ett halvsekel i ett enskilt kvinnoöde genom Årstadagboken. Den realistiska damen skötte med bravur och pondus under många decennier en gård med ägor och produktion. Få praktiska ting var främmande för henne.
Sju barn dog i späd ålder
Märta Helena Reenstierna föddes 1753. Vid tjugo års ålder gifte hon sig med den dubbelt så gamla .ryttmästare Henrik von Schnell. Hon behöll dock sitt flicknamn, så som adelsdamer brukade på den tiden. Paret bosatte sig på Årsta gård söder om Stockholm. Äktenskapet tycks ha varit lyckligt, trots att von Schnell framstår som en sur och knarrig gubbe. År 1811 blev Märta Helena Reenstierna änka.
Paret fick åtta barn, varav sju dog i späd ålder. En tragedi som Årstafrun ofta återkommer till när hon på någon av barnens födelse- eller dödsdagar minns sina bortgångna små och deras egenskaper.
En son, Hans Abraham, uppnådde vuxen ålder. Han gav sina föräldrar åtskilliga bekymmer eftersom han utvecklades till en levnadsglad ung man som var slarvig med pengar och som gärna roade sig friskt.
Hans Abraham var nybliven löjtnant när han en novemberdag 1812 gick ner sig under isen utanför Årsta och drunknade. Händelsen blir desto mer skakande genom att den beskrivs sakligt och med återhållen känsla av hans mor.
Man vet det mesta om Årstafrun, till och med hur hon såg ut. Av dagboken framgår att Årstafrun porträtterades iförd blå taftklänning med blomstergirlang i håret av miniatyrmålaren Rönngren 1796.
ANNONS
ANNONS
En yngre släkting till Årstafrun mindes henne som "en lång och ståtlig dame af en ovanlig skönhet, särdeles frapperade de stora nötbruna ögonen. Hon var en typ av adlig dame från 1700-talet, och hennes ansiktsuttryck visade en blandning av stolthet och glättighet, kraft och satir."
Helene dag och slåtteröl
Livet på Årsta gick sin gilla gång med omsorgen om det materiella, besök av vänner och grannar, stadsresor som komplicerades av leriga vägar (och en kusk som gillade starka drycker), utflykter t.ex. till Drottningholm och då och då detaljerat beskrivna fester.
En stor begivenhet var Helenadagen 31 juli, som ofta firades med pompa och ståt tillsammans med grannar och tjänstefolk. Till slåtterölet, den stora slåtterfesten, diktade familjens gode vän Carl Michael Bellman verser. Och Årstafrun nedtecknade all mat, vin och arrak (till punsch) som gick åt till en kostnad av hela tusen daler. Hon var en generös värdinna, berömd för sina egenhändigt skulpterade gumsar och andra figurer av smör, liksom för sitt utsökta oxläggevin, bryggt på gullvivsblommor, som lär ha påmint om champagne. För att inte tala om Årstabrännvinet, kryddat med pomerans som tillverkas än idag efter gårdens recept.
Förbjuden njutning i lusthuset
Trädgården och parken kring Årsta tog upp stort intresse. Det var praktiska omsorger med att sköta rabatter och trädgårdsland, flytta ut pomeransträd och ta hand om grönsaksskörden, men det fanns också tid för avkopplande stunder i trädgårdens avskildhet. Årstafrun kunde dra sig tillbaka till undangömda sittplatser - Helénes Solitude, Belle Montagne eller Eremitaget - kanske för att smutta på en kopp av den förbjudna dryck som i dagboken omskrivs som "dricka litet varmt", "te av den äkta bruna sorten" och liknande. Kaffeförbuden duggade tätt i början av 1800-talet och förorsakade varje gång stor sorg och veklagan. Den goda Årstafrun smusslade dock med bönorna och tog sig gärna en kopp i något av lusthusen i trädgården där doften inte förrådde henne.
Vid den här tiden snusade högreståndsdamerna ivrigt. Så också Årstafrun. Hennes silversnusdosa är märkt med initialerna MHR och Reenstiernas vapen. Dosan fick hon av sin man på sin födelsedag då paret just flyttat in på Årsta gård. Årstafrun bar alltid med sig sin snusdosa. Tobaksodlingen på Årsta gav gården viktiga inkomster. Silverdosan tillhör nu Nordiska museet.
Husmoderns mardrömsdag
I dagboken kan vi följa husmoderns duster med oregerliga drängar och fulla pigor. Årstafrun var en duglig men fordrande husmor. Ofta klagade hon över sina pigor som hon kallade "odugliga pjåkor".
ANNONS
ANNONS
Att hon kunde ha skäl för sina klagomål visar en anteckning från den 22 november 1801, som utvecklade sig till en husmoderns mardrömsdag, allt på grund av den slarviga pigan Lotta:
Fyrfatet med glöd och allt släppte hon, dels kring sals-, dels kring pigkammargolvet. Stora pannan full med starkt kokt kaffe slog hon överända på garderobsgolvet, en nattpotta slog hon ut på sängkammargolvet och en skål risgrynsvälling i röda förmaket. De tallrikar som man ätit skinka och senap på, satte hon orena fram, då fisken skulle läggas före, med ett ord, bar sig helt visst åt som en full eller vurmig människa.
Husfrun deltog i hushållsarbetet
Även om det fanns gott om tjänstefolk på gården deltog husfrun själv i många arbeten. Hon övervakade frukt- och grönsaksskörden, rensade grönsaker och förde räkenskaper över grönsaker, ägg och kött, som kördes till staden för att säljas. Till jul övervakade hon ölbryggningen, som kunde dra ut in på småtimmarna, och hon var den som tappade över ölet till tunnor. De stora baken skedde under personligt överinseende av husfrun, som även där gärna högg i själv.
Ljusstöpningen återkom varje år i december, då hela årsbehovet av ljus stöptes:
Jag steg upp tidigt men hann ej få ställningen och allt i ordning samt talgen smält förrän klockan tio då ljusstöpningen började, och fortsatte den till klockan tio om aftonen, då inalles av åtta diverse sorter tillverkades 2096 ljus, alla ganska vackra och bra. Herr Kindberg (informatorn) var mig behjälplig vid stöpningen och Catharine var vår hantlangare. Den nya sköna kopparljuskärnan var idag för första gången i bruk och passade så förträffligt efter mitt tycke, att jag, oaktat den trötthet arbetet medförde, var ganska glad.
ANNONS
ANNONS
Schatullets hemlighet
Märta Helena Reenstiernas tättskrivna smala höga dagböcker förvarades i ett schatull hos släktingar. År 1939 överfördes dagböckerna till Nordiska museet där det gigantiska materialet renskrevs. Det resulterade i 5 000 maskinskrivna sidor inbundna i 18 volymer. Flera museitjänstemän var engagerade i arbetet med kommentarer och register. På 1940-talet gavs ett urval ut i tre delar. En kulturhistorisk guldgruva som ger en unik inblick i vardagslivets sorger och glädjeämnen ur en herrgårdsfrus perspektiv.
Årsta gård omfattade två säterier, ett frälsehemman, sex torp, varav ett med krogrättighet, sex så kallade lägenheter varav en av dem med smedja, tre boställen och dessutom brännvinsbränneri och kvarn.
Lantbruket utarrenderades efter 1799 men tjänstefolket var ändå talrikt: husmamsell, kusk, trädgårdsmästare, rättare, brännmästare, mjölnare, smed, tre drängar, tre pigor samt tidvis en informator. Vid kalas, byk och slakt tillkallades extra tjänstefolk. Husförhörslängderna omfattar omkring 140 namn, ståndspersoner och barn inräknade.
Den stora herrgården kunde liknas vid ett helt självförsörjande samhälle i smått.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Hur stor procentandel av Sveriges befolkning bodde på landsbygden i slutet av 1700-talet?
Varför var herrgården ett stort ekonomiskt företag?
Vem var Märta Helena Reenstierna och varför är hon känd idag?
Hur många av Årstafruns barn överlevde till vuxen ålder, och vad hände med den ende sonen, Hans Abraham?
Nämn några av de stora händelserna och traditionerna på Årsta gård.
Nämn en förbjuden njutning som Årstafrun njöt av i trädgården.
Hur involverad var Årstafrun i hushållsarbetet på gården trots tjänstefolkets närvaro?
Varför var upptäckten av Märta Helena Reenstiernas dagböcker av stor betydelse för Sveriges kulturhistoria?
Litteratur:
Märta Helena Reenstierna, Årstadagboken 1-3, journaler från åren 1793-1839, Forum, 1993
Julius Ejdestam, Så har vi bott, Rabén & Sjögren, 1979
Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige, 1700-talet, Bonniers, 1962
Text: Jane Fredlund, journalist, kulturhistoriker och författare Artikeln är en omarbetad version av material från boken Så levde vi : Fest och vardag i forna dagars Sverige, av Jane Fredlund
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.
