I krig kunde härskaren ställa upp 200 000 soldater. Av dem var 40 000 bågskyttar.
Mali
Där folket i Ghana hade transporterat sina varor på kameler, hästar och åsnor utnyttjade köpmännen i Mali båtar och flottar på floden Niger. Större mängder gods fraktades till lägre kostnader. Bland annat gällde det grödor odlade på jämna marker längs flodstränderna. Varorna kunde skickas till städer norrut och vidare till byar och städer i oaserna längs karavanvägarna.
Mali växte och lade under sig områden med guldgruvor och bördiga områden med goda skördar.
Folket i erövrade områden betalade skatter i form av ris och hirs, lansar och pilar. Slavar användes på åkrar där man odlade bönor, papayaträd, bomull, jordnötter och kurbits (kalebass).
De riktigt stora inkomsterna fick härskarna från höga tullavgifter på handeln längs karavanvägarna. Som betalningsmedel användes ibland guld, ibland salt eller bomullstyg. Senare kunde man också betala med kaurisnäckor hämtade från Indiska oceanen.
Med Mansa Musa till Mekka
Mansa Musa härskade i Mali på 1300-talet. Han gjorde en pilgrimsresa till Mekka, delvis för att sprida kännedom om hur rikt och mäktigt hans land var.
Med 60 000 personer i en jättelik karavan gav han sig i väg från oas till oas genom öknen. 12 000 unga slavar bar hans tillhörigheter. På kamelryggar fraktades 24 packar med guldsand i, vardera vägande 120 kilo.
Följet nådde så småningom fram till Kairo där man gjorde ett långt uppehåll.
För att visa vilken mäktig kung han var så delade Mansa Musa ut mängder med gåvor under sitt besök. Han gav bort så mycket guld att guldpriset började sjunka i Kairo. Det kunde han kosta på sig eftersom Mali kontrollerade de rika guldgruvorna i Västafrika.
Resan fick önskat resultat. Landet blev inte bara känt i hela Nordafrika, utan också europeiska kartritare tog med Mali för första gången.
Songhai
På 1400-talet erövrades Mali av sin granne Songhai. Detta kom att bli det mäktigaste av de medeltida rikena som skapades på den västafrikanska savannen.
Om huvudstaden Gao berättar Ibn Battuta: ”Det är en av de vackraste afrikanska städerna, en av de största och rikaste på förnödenheter. Kaurisnäckor men även mynt är betalningsmedel.”
Timbuktu erövrades och gjordes till ny huvudstad. I över hundra år lyckades Songhaihärskarna hålla samman sitt välde med en här av brynjeklädda ryttare och bågskyttar till fots. Men 1591 anföll en marockansk armé som lyckats ta sig genom Sahara – på jakt efter guld. Den var utrustad med skjutvapen och besegrade därför Songhais soldater.
Timbuktu, som haft sin verkliga storhetstid under 1500-talet, anfölls och brändes. Vid denna tid hade europeiska handelsskepp längs Afrikas västkust tagit över handeln med varor. Karavanvägarna genom öknen fick allt mindre betydelse. De afrikanska rikena i områdena mellan öken och savann sjönk ner i fattigdom och splittrades i småstater utan makt.
Stora Zimbabwe
Sydväst om Kilwa, vid Limpopofloden, fanns guldgruvorna som gav rikedom åt handelsstäderna. Där växte det under 1200-talet fram ett mäktigt kungarike. Dess huvudstad var Stora Zimbabwe. Där hade kungen sitt slott, och runt slottet sträckte sig en tio meter hög mur av granitblock.
På 1400-talet övergavs plötsligt huvudstaden och det tidigare så blomstrande Zimbabwe gick under. En trolig anledning är att portugiserna förstörde rikets hamnstäder och därmed ströp handeln.
När européerna upptäckte de imponerande ruinerna av Stora Zimbabwe på 1800-talet, ville de inte erkänna att byggnaderna en gång uppförts av afrikaner. En del trodde att drottningen av Saba hade bott i slottet. Andra ansåg att fenicier eller något annat främmande folk hade slagit sig ner här. Hela sanningen om Stora Zimbabwe kommer vi aldrig att få veta. För innan arkeologerna började göra utgrävningar så hade ruinerna redan plundrats av hänsynslösa skattsökare.
