Odysseus irrfärder

En sjömil längre bort låg en annan ö. De såg att den var större, och dessutom tycktes den vara bebodd, till skillnad från den som de nu vistades på.

Nästa morgon sa Odysseus till sina män:

"Stanna kvar här, mina vänner. Med mitt skepp och min besättning seglar jag till den andra ön för att få veta vilka som bor där och om de är goda eller onda."

De visste inte att en stor fara väntade dem i cyklopernas eller de enögda jättarnas land.

Cyklopen i grottan

När Odysseus kom fram till ön, valde han ut de tolv modigaste männen och begav sig på upptäcktsfärd. Han förde med sig en getskinnssäck med vin som var mycket starkt och sött. Vinet hade han fått av en präst och det var särskilt fint. Även om man spädde ut det tjugo gånger med vatten, var smaken ändå söt och stark. Dessutom tog Odysseus med sig en rejäl matsäck, för han anade att det kunde bli svårt att hitta mat.

Efter en stund kom männen fram till en grotta. Där verkade det bo en herde för det fanns kättar för killingar och lamm. Mjölkkärl och korgar fulla av ost stod uppradade längs väggarna. Då sa männen till Odysseus:

"Låt oss gå innan herden kommer tillbaka. Men först tar vi för oss av killingarna och lammen och osten."

Men Odysseus lyssnade inte till dem. Han ville veta vem herden var och hoppades att som gäst få någon gåva av honom.

I skymningen kom grottans ägare hem. Det var ingen vanlig man utan en cyklop, en varelse med bara ett öga. Cyklopen var stor som en jätte. Hans enda stora öga satt mitt i pannan med ett ögonbryn ovanför. På ryggen bar han ett lass ved som han släppte ner utanför grottan med ett väldigt brak. Sedan motade han in sina djur och stängde mynningen med ett klippblock så stort att tjugotvå hästspann inte skulle ha förmått rubba det. Därefter mjölkade han fåren och getterna. Hälften av mjölken ystade han till ost, resten satte han åt sidan för sin kvällsvard. När detta var gjort, kastade han ved på glöden. Den flammade hastigt upp och avslöjade grekerna, som hade flytt djupt in i grottan när jätten kom in.

En människoätande jätte

"Vad är ni för ena?" frågade jätten. "Köpmän eller pirater?"

"Mäktiga herre, vi är inte pirater", sa Odysseus, "utan greker på väg hem från Troja. Där har vi kämpat för Agamemnon den store konungen, vars berömmelse är spridd till jordens ände. Och vi ber er att visa oss gästfrihet, för gudarna älskar dem som är gästfria."

"Nej", sa jätten, "tala inte med mig om gudarna. Vi bryr oss inte om dem, för vi är bättre och starkare än de. Säg mig istället var ert skepp ligger."

Men Odysseus förstod att cyklopen tänkte bryta sönder skeppet, så att de inte skulle få någon möjlighet att komma undan. Därför svarade han:

"Å, herre, vi har inget skepp, för det som vi hade drev stormen på en klippa, där det slogs sönder. Vi är de enda överlevande från vraket."

På det svarade cyklopen ingenting, men grep genast två av männen, som om de vore små dockor, slet sönder dem lem för lem och svalde dem med hjälp av stora klunkar mjölk. Inte en munsbit, inte ens benen i skelettet, lämnade han kvar. När han hade ätit sig mätt på den fasansfulla födan, lade han sig bland sina får och somnade.

Då tänkte Odysseus:

"Ska jag dräpa detta odjur i sömnen, för jag tvivlar inte på att mitt goda svärd kan tränga in i hans hjärta? Men om jag gör det, kommer jag och mina kamrater att dö här. Ingen av oss kan rubba det stora klippblocket som jätten lagt för grottans mynning."

Därför inväntade han morgonen, ledsen och bedrövad. När jätten vaknade, mjölkade han sina djur och grep därefter ytterligare två av männen och slukade dem som han hade slukat de andra. Sedan begav han sig ut till betesmarkerna med boskapen i hälarna, men först lade han klippblocket för grottans mynning.