I mitten av december, alltså för femton dagar sedan, kom dinosaurierna och dagen efter de första däggdjuren.
För fem dagar sedan försvann dinosaurierna. Varför vet vi inte, men enligt en väletablerad teori drabbades jorden av ett stort meteoritnedslag. Det påverkade klimatet så att dinosaurierna dog ut. Men de tidiga däggdjuren överlevde. I fredags, på eftermiddagen, dök de första aporna upp och i morse klockan sex anlände Australopithecus, den tidigaste föregångaren till människan.
Vi kom för elva minuter sedan
Det var bara elva minuter sedan vår egen art, Homo sapiens (sapiens), första gången vandrade på jorden. För en minut sedan uppfanns jordbruket, för tjugo sekunder sedan byggdes de första städerna och för mindre än en sekund sedan bröt första världskriget ut.
Den här modellen ger oss en liten aning om vilka väldiga tidsrymder som utvecklingen handlar om. I vårt exempel var det fem dagar sedan dinosaurierna dog ut. I verkligheten hände det för 65 miljoner år sedan. Det gick 60 miljoner år mellan det att dinosaurierna försvann och de första människoliknande varelserna dök upp på jorden. Ingen människa har någonsin sett en levande dinosaurie, trots att många filmer visar grottmänniskor i kamp med jätteödlor.
Tre sätt att se på tiden
För att skapa ordning i de hisnande perspektiv som öppnar sig, kan det hjälpa att använda olika sätt att se på tid. Vi delar in tiden på tre olika sätt och får bilder av tre olika utvecklingar.
- Den första bilden visar jordens utveckling från det att den bildades fram till idag.
- Den andra bilden visar människans utveckling. Den sträcker sig över ungefär tio miljoner år. Det är en oerhört lång tid, men jämfört med den tid jorden existerat är den kort.
- Den tredje bilden visar civilisationernas utveckling, när människor efter hand lär sig odla jorden, börjar bygga byar och städer och skapa stora riken. Den tid under vilken civilisationen utvecklats är mycket lång jämfört med en människas liv. Men jämfört med de tio miljoner år under vilka människan utvecklats är civilisationens utveckling mycket kort.
Civilisationerna och deras ålder
När man läser om de forntida civilisationerna är det lätt att de bara fladdrar förbi och försvinner. Sumer, Babylonien, Assyrien och Egypten blir bara namn för oss. Vi glömmer ofta att de här civilisationerna fanns under mycket lång tid.
Låt oss jämföra med Sverige: Vi säger ibland att den nya tiden börjar 1520. Strax därefter började kung Gustav Vasa lägga grunden till det Sverige som vi lever i idag. Staten har alltså existerat i ungefär 500 år.
Sumererna kontrollerade stora områden i Mesopotamien under 1 200 år. Babyloniernas rike existerade i omkring 1 400 år och assyriernas ungefär lika länge. I Egypten regerade faraoner i över 3 000 år. Det är långa perioder om vi håller oss till den tredje bilden av tiden som vi talade om tidigare. De är så långa att århundradena ibland inte tycks spela någon roll när vi läser om de forntida imperierna. Ju närmare vi kommer vår egen tid, desto viktigare känns det att vara exakt. Det verkar allvarligare att ta fel på 1500-talet och 1700-talet i svensk historia än på 2200-talet eller 2400-talet f.Kr när det gäller egyptisk historia. Tiden tycks alltså tryckas ihop ju längre bort den är.
Människor förr och nu
En annan sak som vi ibland glömmer är hur människor levde förr. Människorna i Egypten, Assyrien och andra forntida riken föddes, levde, åt, arbetade, grälade, älskade och dog precis som vi. Och precis som vi tänkte de sig nog gärna att deras värld skulle existera för evigt. Den som levde i Babylon när riket stod på sin höjdpunkt, kunde knappast tänka sig att riket skulle vara ett bland många andra störtade imperier år 2000 e.Kr.
På samma sätt tänker vi oss gärna att Sverige kommer att finnas för alltid. Vi glömmer att den svenska staten knappt varat i 500 år. Det är en tidsrymd som ligger inom felmarginalen om vi använder den tredje bilden av tiden i exemplet. Om vi använder den första eller andra bilden, blir 500 år en period som är så liten att den inte ens är värd att nämna.
Utvecklingen går allt snabbare
En sak som förenar de tre bilderna av tiden är att utvecklingen går fortare och fortare. Om vi återvänder till tanken att jorden existerat i ett år, hände nästan ingenting alls under de tio första månaderna. Sedan gick det fortare och fortare.
Människans utveckling tog ungefär fem miljoner år, men under de senaste 100 000 åren har det hänt mer än under hela den föregående perioden.
På samma sätt är det med vår egen tid. Sedan 1850, alltså på något mer än 170 år, har människan nått längre i teknisk utveckling och vetenskapliga framsteg än vad den egyptiska kulturen gjorde under 3 000 år.
Allt detta är värt att hålla i minnet när man läser om människans historia. Visst vore det enklare och mera fattbart om James Ussher hade haft rätt när han hävdade att jorden skapades år 4004 f.Kr. Men visst är det mer fascinerande att försöka föreställa sig tidens gång genom årmiljonerna.
