Konstantinopel och vikingarna som vaktade kejsaren

Vaktstyrkans män utanför kejsarens palats var mer storvuxna än folk i allmänhet. Också med sina blonda eller rödlätta hår avvek de från invånarnas normala utseende. De hade kommit via de ryska floderna till Konstantinopel, denna världsstad vid Bosporen, farleden mellan Medelhavet och Svarta havet. En del hade seglat direkt från Norden; andra var ättlingar till tidigare vikingar som slagit sig ned i Ladoga, Novgorod, Kiev eller andra städer och under åren uppblandats med slaverna i området. Vikingarna i österled stod under 800-1000-talen för de långväga kulturella kontakterna mellan svear i norr och det bysantinska riket i sydöst.
S

Vikingar i österled.

De 300-500 männen i vaktstyrkan bodde i norra delen av staden, i Konstantin Porfyrogennetos palats, förstört vid turkarnas erövring av Konstantinopel 1453. Förutom vakterna fanns också handelsmän från Norden som förtöjde sina skepp vid kajen och vandrade in genom stadsporten för att delta i handeln.

Konstantinopels historia i korthet

Konstantinopel (dagens Istanbul) hade grundats sedan kejsar Konstantin den store tagit makten i det romerska rikets östra del 324. På platsen fanns tidigare en antik stad, Byzantion. När den västra delen av romarriket började att falla sönder efter år 395 genom anfall från germaner och hunner framstod den östra delen alltmer som rikets arvtagare. Konstantinopel blev ”det andra Rom”. Kristendomen hade erkänts som statsreligion av Konstantin den store och successivt konkurrerades andra trosriktningar ut. Det som räknas som den bysantinska epoken sträcker sig från mitten av 600-talet till 1453, då turkarnas seger sände en chockvåg genom hela kristenheten.

ANNONS

ANNONS

Användbara begrepp

Bysans eller bysantinska riket: Östrom eller östromerska riket.

Konstantinopel: Det äldre namnet på dagens Istanbul.

Rus: Benämning som ibland användes för vikingar i österled.

Varjager eller väringar: Skandinaver i militär tjänst, antingen i svensk-ryska områden eller hos Bysans härskare.

Olika kriser hemsökte Bysans: arabisk expansion från 600-talet, inre stridigheter om bildens roll i tron och främmande ockupationer av delar av riket, till exempel Kreta och Sicilien. Från 800-talet skedde en återhämtning (se karta). Kontrollen över Grekland återtogs, Bulgarien knöts till riket och sedan Vladimir av Kiev låtit döpa sitt folk år 988 bands ”rusernas” rike i öster samman med Bysans. Vid 1000-talets mitt sträckte sig riket från Kalabrien i sydöstra Italien i väster till Kaukasus i öster, från Donau i norr till Kreta i söder (se karta).

Under högmedeltiden var troligen Konstantinopel - vid porten till Asien - Europas största stad med sina 400 000 invånare. Den ansträngda kyrkliga gemenskapen mellan Östrom och Västrom upphörde vid kyrkomötet i Nicea år 1054 då påven och metropoliten i Konstantinopel bannlyste varandra. Brytningen mellan den grekiska och romerska kyrkan visade sig bli definitiv, trots ett antal försoningsförsök.

Vikingar i österled

Att färdas till ”Miklagård” (vikingarnas namn på Konstantinopel) kunde vara lönsamt, om än farofyllt, för en nordbo. Smycken och silver kunde ge ett hyggligt kapital medan prestigen av själva resan med ett modernt uttryck skänkte en ansenlig dos av ”kulturellt kapital”. Vikingarna i öster kom i huvudsak från dagens Sverige och Finland. Norrmän och danskar var mer sällsynta. Vår kunskap om färderna vilar främst på runstenarnas uppgifter, till exempel på ett stenblock längs en stig till Ed i Eds socken, Upplands Väsby: ”Runorna lät Ragnvald rista. Han var i Grekland [som Bysans kallades vid denna tid], han var krigarföljets hövding.”

En nordbo i österled kallades för ”rus”. Beteckningen, som återfinns i bysantinska, arabiska, slaviska och västeuropeiska skrifter från 800-talet, kom senare även att inkludera icke-skandinaver i Novgorod och Kiev samt längs floderna. Begreppen ”varjager” eller ”väringar” myntades senare och användes i allmänhet för skandinaver i militär tjänst, antingen i svensk-ryska områden eller hos Bysans härskare, till exempel den nordiskt dominerade vaktstyrka som fanns i Konstantinopel.

Prakt och rikedom i Konstantinopel

Den stad som männen - och en del kvinnor - från Norden hade sökt sig till måste ha tett sig imponerande. Bysans var ett penningstarkt rike. En hög ämbetsmän tjänade betydligt mer än en svensk konung. När kejsar Basileios II dog 1025 lämnade han efter sig 200 000 pund i guld, en summa som har beräknats till 50 gånger den danagäld som danskarna pressade ut av engelsmännen 1012.

Banketter och mottagningar glamoriserade vardagen medans reliker, dyra smycken och eleganta palats förgyllde stadsbilden. På 950-talet gav kejsar Konstantin VII Porfyrogennetos omtalade banketter i palatset där det bjöds rika gåvor, överdåd i mat och dryck, sånger och skådespel. Troligen var det bara vikingarnas stormän som kunde umgås bland Bysans ledande skikt.

Nordborna mötte i Konstantinopel två skilda världar, skriver arkeologen Holger Arbman i Svear i Österviking (1955). Mest storslaget var kejsarpalatset med kyrkor, officiella byggnader, bostadshus och hippodromen (hästkapplöpningsarenan). Området omgärdades av en hög mur och skyddades av vakter.

En mötesplats för handel

Utanför murarna fanns den vanliga staden där handelsmän från Europa och Asien möttes och där varor från alla håll bytte ägare. Handeln var strikt organiserad. Det angavs noga var olika grupper fick bo och bedriva handel. Genom skråväsendet reglerades hantverk och köpenskap. Främmande köpmän fick stanna högst sex månader i staden. I den ryska Nestorskrönikan (skriven under början av 1100-talet) redogörs för ett fördrag mellan ruserna och Bysans härskare år 945:

”När de [ruserna] komma skola de tåga in i den heliga Momas förstad. Vår regering skall då sända ut ombud att uppskriva deras namn. […] De skola intåga i staden genom en port, ledsagade av en av kejsarens män, obeväpnade, femtio åt gången. De kunna där bedriva affärer i den mån det göres dem behov, och sedan skola de återvända. Men en av regeringens män skall hålla uppsikt, och om någon av ruserna eller grekerna begår någon orätt, skall han ställas till svars.”

ANNONS

ANNONS

Tidigare kontakter med Bysans

Även om ruserna/varjagerna kom att samarbeta med Bysans utgör de inledande kontakterna knappast någon solskenshistoria. Från det av ruserna och deras ättlingar (starkt uppblandade med slaviska folk) behärskade rusiska riket i Ryssland organiserades angrepp mot Konstantinopel, 860 och 907 (även om beläggen för det senare är svaga). Patriarken Fotios beskriver rusernas brutala härjningar år 860:
”Ve mig, jag ser ett grymt och vilt folk oförfärat välla fram och omge staden, plundra dess omgivningar, förstöra allt, förgöra allt, åkrar och hus, boskap och lastdjur, kvinnor och barn, åldringar och ynglingar, stöta svärdet genom alla, hysa misskund med ingen, skona ingen. Förstörelsen är total.”

Vikingar anlitades som vakter och soldater

Det var också som soldater väringarna blev användbara för Bysans härskare från 800-talet till början av 1100-talet. De tjänstgjorde både som vakter och som stridande i fälttåg mot barbarer eller muslimer. I samtida källor har de prisats för sin tapperhet och lojalitet. Säkerligen låg erfarenheterna från ledungen (organisation för krigståg där bönderna var skyldiga att delta med manskap och utrustning) bakom deras stridskonst och trofasthet. Dryckenskap angavs dock på deras minuskonto.

Väringarna hade också ceremoniella uppgifter. Inför palmsöndagen skulle de strö myrten och olivkvistar på golvet. Klädda i azurblå sidenbrokad och med stridsyxor på höger axel skyddade de mässan i Hagia Sofia. När en kejsare kröntes deltog hundra av dem. Efter kröningen gick man i procession där väringarna tilläts framföra hyllningar på sitt eget språk. Från mitten av 1000-talet ingick alltfler danskar och engelsmän i styrkan. Med Bysans fall upphörde den separata vaktstyrkan.

Hagia Sofia - Östroms kyrkliga centrum

Det kyrkliga livets centrum i det bysantinska riket var Hagia Sofia. Den ursprungliga kyrkan byggdes av Konstantin II och invigdes 360. Namnet ”den heliga visdomen” fick den cirka 70 år senare. Flera gånger skadades den av bränder eller annan förstörelse. År 537 byggdes en ny katedral, i huvudsak den som finns idag. En jordbävning tvingade fram ombyggnader; även senare har vissa bågar raserats. Mosaik finns sedan man efter bildstriden slutligt godkänt bilden som religiös utsmyckning på 840-talet.

Efter turkarnas erövring omvandlades Hagia Sofia till moské och har idag fyra minareter.

Spår efter kontakter med Bysans

I Hagia Sofia finns också ett av de få kvarvarande spåren av vikingarnas vistelse i Konstantinopel. Två runinskriptioner finns på marmorbalustraden som går runt galleriet i kyrkan/moskén. Här finns också tecken (klotter om man så vill) på en rad andra språk. Runorna har troligen ristats av någon kallad Halfdan respektive Are.

I Sverige finns däremot en rad uppgifter i kyrkor och på runstenar. På Ingvarsstenen från Gripsholm, talas det uttryckligen om att ”söka guld” i Grekland. Även de fornnordiska sagorna anses ha tagit intryck av Bysans rikedom: ”Greklands Gud så himmelsrik skrudar” (ur Snorres ”Heimskringla”, Nordiska kungasagor). Svårare är det att konstatera påverkan på utsmyckning i svenska kyrkor. En steatitrelief från Källunge församling på Gotland som avbildar en korsfästelsescen finns på Historiska museet i Stockholm. Utsmyckningen i Garda kyrka, också den på Gotland, anses också till vissa delar vara bysantinskt präglad. Arkeologiska fynd från Bysans, som mynt, metallsmycken och olika kors, är det däremot gott om i Sverige.

ANNONS

ANNONS

Influenser från Bysans

Hur mycket Bysans har betytt för svensk kulturutveckling som helhet är svårt att avgöra. Ursprungligen bortsågs nästan helt från möjligheten att missionen [införandet av kristendomen i Norden] till viss del kommit österifrån. Den latinska kyrkans insats stod helt i centrum för intresset vilket delvis var en följd av att denna riktning segrade. Efter kyrkornas skilsmässa 1054 fanns all anledning att sudda ut spåren efter en konkurrerande mission österifrån. Åtminstone Gotland tros dock ha nåtts av mission från Bysans.

Den omvända påverkan är utan tvivel svagare. Väringarna var en mycket liten folkgrupp - en med tiden etniskt blandad militär grupp - i ett multietniskt imperium, men deras militära insatser var inte föraktliga. Holger Arbman lägger dessutom stor tonvikt på deras indirekta betydelse i triangeldramat Ryssland - Bysans - Europa:

”Utan Bysans kunde rusernas Kievvälde ej bestå och utvecklas vidare, och det var genom nordborna den bysantinska kulturen vann allt större och större inflytande på den slaviska och kom att utgöra ett av grundelementen i senare århundradens ryska utveckling.”

På så sätt skulle, om man hårdrar resonemanget, de krigsvana och inte särskilt kulturellt förfinade vikingarna ha bidragit till att Ryssland kom att inlemmas i den bysantinska sfären. Ryssland ärvde därigenom östkyrkans djupa misstro mot den västliga kristenheten vilket fick som följd att inflytandet från renässans, upplysning och liberal tolerans var så svagt i de skilda ryska väldena genom seklerna.

LÄS MER: Konstantinopel

LÄS MER: Östromerska riket

LÄS MER: Rus

LÄS MER: Vikingarnas resor och kolonisering i österled och västerled

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

  1. När grundades Konstantinopel och hur fick staden sitt namn?
     
  2. Nämn några orsaker till att vikingar reste ända bort till Konstantinopel.
     
  3. Vilka är de främsta historiska eller arkeologiska källorna som berättar om kontakter Norden och Bysans?
     
  4. Enligt texten har vikingar bidragit till att sprida den bysantinska kulturen (inkl. ortodox kristendom) norrut in i Ryssland. Miotivera.

 

Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia

 

Senast uppdaterad: 22 september 2019
Publicerad: 22 september 2019

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

ANNONS

Liknande artiklar

S

Bildstenar och runstenar

Bildstenar och runstenar är våra kanske mest kända monument som förknippas med senare delen av...

L

Ansgar och Birka

Svearnas resor söderut var inte alltid fredliga handelsfärder. I början av 800-talet spred sig...

S

Hettiternas rike

Hettiterna var ett indoeuropeiskt folk som levde i det inre av Anatolien i nuvarande Turkiet mellan...

L

Harald Hårdråde och det sista vikingatåget

Harald Hårdråde var den sista av de stora vikingakungarna. I början av september 1066 landsteg han...

ANNONS

Ämneskategorier

Vikingatiden

Vikingatiden (800-1050) var en period i Nordens historia då nordbor, ofta kallade vikingar, begav sig ut på långa...

Turkiets historia

Här hittar du material som behandlar Turkiets (inkl. osmanska rikets) historia i små och stora perspektiv. Få en...

Relaterade taggar

Östromerska riket

Östromerska riket, eller det bysantinska riket, uppstod genom romarrikets delning år 395 och varade...

Vikingatåg

Vikingatåg var krigståg från Norden mot det övriga Europa under vikingatiden (ca 800-1050). Ordet "...

Konstantinopel

Konstantinopel är ett äldre namn (till 1930) på staden Istanbul i dagens Turkiet. Staden fick sitt...

Ruser

Ruserna var en etnisk grupp av skandinaviskt ursprung i det forntida Ryssland. Ordet kommer...