Caesars inbördeskrig
Det romerska inbördeskriget (49–45 f.Kr) blev en kraftmätning mellan Caesar och Pompejus. Båda var berömda fältherrar som genom sina erövringar fått det romerska imperiet att expandera.
Senaten ansåg Caesar vara ett hot
”Om det är så ni vill ha det, får ni väl vara Caesars slavar!”
Vid slutet på 50-talet f.Kr började Caesars erövring av Gallien gå mot sitt slut (se karta). Caesar ville bli vald till konsul igen, men han ville ställa upp i valet utan att behöva besöka Rom. Han var nämligen rädd för att hans motståndare skulle inleda en rättslig process mot honom om han kom dit utan att ha något formellt ämbete. Om Caesar kom till Rom som vald konsul kunde han däremot inte åtalas.
Många ledande senatorer, t.ex. Marcus Cato och Domitius Ahenobarbus, ville inte gå med på något sådant. De var varma anhängare av det republikanska statsskicket och såg Caesar som ett hot mot det. De hade också under en lång tid velat ta ifrån Caesar befälet över de galliska provinserna (Gallia transalpina och Gallia cisalpina).
Gnaeus Pompejus, ”den store” som han ville kallas, var vid denna tid Roms mest framstående person och ansågs fortfarande som dess främste fältherre. Han hade i flera år samarbetat med Caesar, men till slut valde han att ställa sig på samma sida som Cato och de andra republikanerna. Pompejus självförtroende var det efter alla framgångar inget fel på. Vid ett tillfälle innan inbördeskriget brutit ut sa han att han bara behövde ”stampa med foten i marken” för att arméer skulle resa sig upp ur Italiens jord. Detta skulle visa sig vara en fullständig felbedömning.
I slutet av år 50 f.Kr gjorde en av konsulerna åter ett försök att få senaten att avsätta Caesar som ståthållare över de galliska provinserna. Senaten var dock försiktig för man ville i det längsta undvika ett krig, och något beslut fattades inte. Konsuln blev då rasande och skrek ”om det är så ni vill ha det, får ni väl vara Caesars slavar!”
Motsättningarna mellan Caesar och flertalet senatorer hårdnade dag för dag. Olika kompromissförslag lades fram men alla förkastades av den ena eller andra sidan. Den 7 januari gick det hela så långt att senaten utfärdade undantagstillstånd, vilket i realiteten innebar att Caesar blev ansedd som statens fiende.
Det är värt att poängtera att detta inte var en kamp mellan ”demokrati” och diktatur. Den romerska republiken hade en del demokratiska inslag, men var ingen demokrati enligt dagens betydelse av ordet. I realiteten var det ett ganska litet antal senatorsfamiljer som hade det avgörande inflytandet över hur romarriket styrdes.
Caesar invaderar Italien - inbördeskriget börjar
”Tärningen är kastad!”
Caesar befann sig i Ravenna på östra sidan av Italien när han fick beskedet om senatens beslut. Han hade då bara en legion till sitt förfogande. Caesar menade att det bästa vapnet i krig är överraskning, och därför bestämde han sig för att gå till anfall. Med sin lilla styrka ryckte han över floden Rubicon som var gränsen mellan Gallia cisalpina och Italien (se karta). ”Tärningen är kastad!” ska han ha utropat när han sprängde fram över floden på sin häst. Inbördeskriget hade börjat.
Det tog några dagar innan nyheten om att Caesar gått över Rubicon nådde Rom. Nyheten slog ner som en bomb. Ingen hade trott att Caesar skulle börja kriget mitt i vintern och med endast en legion. Man hade utgått från att han skulle samla ihop sina styrkor och gå till anfall senare på våren, som man brukade göra.
I Rom utbröt panik. Pompejus och många andra senatorer lämnade ganska omgående staden. Man hade så bråttom att man till och med glömde att ta med sig statskassan, som så småningom föll i Caesars händer. Pompejus plan var att ta med sig de små styrkor han förfogade över och bege sig till Grekland för att rekrytera fler soldater. Man hade redan tidigare börjat rekrytera soldater i Italien, men utan större framgång. Det var så svårt att få tag i rekryter att en av senatorerna lite hånfullt sa till Pompejus att det kunde vara dags för det där stampandet med foten. Första målet för Pompejus var att ta sig till Brundisium på Italiens östkust, och därefter med båt till Grekland.
Karta som visar romarrikets utbredning kring mitten av det sista århundradet f.Kr.
Caesar gick inte mot Rom som alla fruktat utan ryckte söderut med sin lilla här, och städerna man kom förbi föll som käglor nästan helt utan strid. Soldaterna som var posterade i städerna vågade helt enkelt inte drabba samman med Caesars välövade veteraner. Soldaterna gav upp eller ”gick hem till sig” som Caesar själv uttrycker det i sin bok om händelserna. De deserterade alltså.
När en av städerna intogs tillfångatogs Domitius Ahenobarbus som var en av Caesars bittraste fiender. Till allas förvåning blev han omedelbart frisläppt. Denna politik, att skona besegrade motståndare, skulle Caesar fortsätta med under hela inbördeskriget. Det var ett markant avsteg från hur andra romare, t.ex. Octavianus (Augustus), agerade i liknande situationer under den här tiden. Det brukade vanligtvis gå mycket blodigt till.
Caesars här nådde Brundisium strax innan Pompejus skulle lätta ankar. Det blev en del strider men Pompejus här kom iväg utan större förluster. Caesar kunde inte ta upp förföljandet eftersom det inte gick att få tag i några båtar i området.
Caesar besegrar Pompejus legioner i Spanien
”Jag går för att möta en här utan ledare…”
I detta läge beslöt sig Caesar för att bege sig till Spanien där Pompejus också hade en stor armé. Innan han begav sig dit ska han ha sagt till sina vänner att ”jag går för att möta en här utan ledare, och sedan ska jag återvända för att möta en ledare utan här”. Han syftade på att armén i Spanien inte hade någon duglig fältherre, och att Pompejus armé i Grekland var dåligt övad.
I området runt Ilerda manövrerade de båda härarna för att försöka hindra varandra från att proviantera. Endast mindre strider förekom. Till slut kunde Caesars fiende varken få tag i vatten, mat eller foder till djuren. Man var tvungna att kapitulera. Totalt gav omkring 20 000 man upp. Att oskadliggöra en så stor armé genom ett nästan oblodigt fälttåg saknar motsvarighet i den antika krigshistorien.
Pompejus besegras
”…och sedan ska jag återvända för att möta en ledare utan här”
Caesar förde sin här genom Italien till Brundisium. Trots att det nu var vinter skeppade han över större delen av sin här till vad som nu är Albanien. Republikanernas stora flotta hade kanske inte helt gått i vinteride, men låg i alla fall slumrande i hamn och hann inte reagera förrän Caesar landsatt sin här. Åter igen hade Caesar genom ett oväntat agerande överraskat sin motståndare.
Efter många månader av hårda strider och umbäranden kom det till ett avgörande utanför Farsalos i Thessalien. Pompejus här var ungefär dubbelt så stor som Caesars, men trots detta lyckades man slå Pompejus vänstra flygel på flykt. Snart befann sig hela Pompejus här i upplösning och alla flydde tillbaka mot det skyddande lägret. Pompejus tappade nu helt nerverna och gav allt förlorat. Han kastade av sig sin mantel för att inte bli igenkänd, svingade sig upp på sin häst och begav sig i sporrsträck från lägret. Caesar vann en förkrossande seger.
Pompejus flyr till Egypten där han mördas
”Efter en olycka blir vänner ofta ovänner”
Pompejus nådde så småningom en hamnstad och begav sig därefter med båt till Egypten. I Egypten slogs Kleopatra och hennes bror Ptolemaios XIII om makten efter deras far som hade dött. Pompejus flydde från ett inbördeskrig men hamnade alltså mitt i ett annat.
Eftersom Pompejus en gång i tiden hade hjälpt Ptolemaios och Kleopatras far att hålla sig kvar på den egyptiska tronen, hoppades han att de skulle hjälpa honom. När Pompejus skulle stiga i land för att träffa Ptolemaios blev han dock nedhuggen av de män som kommit för att hämta honom. Detta skedde mitt framför ögonen på Pompejus hustru och en av sönerna. Ptolemaios och hans rådgivares lojalitet mot Pompejus var efter slaget vid Farsalos som bortblåst. ”Efter en olycka blir vänner ofta ovänner” var Caesars träffande kommentar. Att man mördade Pompejus berodde förmodligen på att man trodde att Caesar skulle bli glad över att bli av med sin motståndare.
Caesar anländer till Egypten och träffar Kleopatra
Några dagar senare anlände Caesar till Alexandria med en mindre styrka. Han fick då motta en märklig och otäck present, nämligen Pompejus avhuggna huvud. Caesar installerade sig och sina män i det stora palatsområdet i närheten av Alexandrias hamn.
En dag bars en stor sängklädessäck in till Caesar. Plötsligt började byltet röra på sig. Ögonblicket senare kravlade Kleopatra fram. Hon hade låtit sig smugglas in till Caesar eftersom hon var rädd för att Ptolemaios män skulle ta henne till fånga annars. Det tog inte lång tid för Kleopatra att övertyga Caesar om att ställa sig på hennes sida i den interna maktkampen.
Nu uppstod en rad strider i och runt Alexandria. Vid ett tillfälle var Caesar tvungen att hoppa i vattnet från en båt som höll på att kantra eftersom den var proppfull med romerska soldater som flydde från ett egyptiskt anfall. Caesar simmade därifrån och tog sig upp i en annan båt. Så småningom besegrades Ptolemaios här och han själv drunknade.
Ett intermezzo
”Veni, vidi vici” – jag kom, jag såg, jag segrade
Caesar hade svårt att slita sig ur Kleopatras varma omfamningar, men till slut var han tvungen att lämna henne. Anledningen var att kungen av Bosporanska riket, Farnakes, hade invaderat den romerska provinsen Pontus (se karta). Det blev ett mycket kort fälttåg. Caesar hade knappt kommit till Zela där Farnakes befann sig förrän den senare gick till anfall. Anfallet slogs tillbaka och Farnakes män tog till flykten. Med tanke på hur snabbt fälttåget genomförts lät Caesar skriva ”Veni, vidi, vici” på ett plakat som fördes i hans triumftåg något år senare.
Efter segern vid Zela begav sig Caesar till Rom. Caesar började omedelbart planera ett fälttåg till Afrika där republikanerna kunnat bygga upp en väldig härsmakt under den tid han varit i Egypten och i Pontus. Förutom tio legioner och hjälptrupper förfogade man också över 120 stridselefanter. Dessa bestar var så fruktade att även den mest härdade centurion blev knäsvag vid blotta åsynen av dem.
Caesar segrar i Afrika
”Afrika, jag håller dig i ett fast grepp!”
I slutet av december 47 f.Kr seglade Caesars här iväg mot Afrika. En våldsam storm bröt dock ut och armadan splittrades och skeppen drev planlöst iväg åt olika håll. När vinden mojnat hade Caesar endast ett mindre antal skepp till sitt förfogande. Om de övriga skeppen klarat av stormen och vart de i så fall tagit vägen hade han ingen som helst aning om.
En olycka kommer som alla vet sällan ensam. När Caesar gick i land snubblade han till och föll pladask rakt ner i backen. Soldaterna runt omkring tittade förfärade på vad som hänt. Man var vidskepliga, och att deras fältherre ramlade det första han gjorde bådade inte gott. Caesar visste hur hans soldater tänkte och fann sig omedelbart i situationen. Han grävde därför ner händerna i jorden och skrek; ”Afrika, jag håller dig i ett fast grepp!” Soldaterna blev lättare till sinnet.
Inledningen på fälttåget blev dock svår för Caesars här eftersom det rådde brist på både mat och soldater. Så småningom började Caesars övriga skepp anlända, för de hade klarat sig helskinnade ur stormen. När hären blivit fulltalig kunde Caesar ta initiativet, och fram på vårkanten var det dags för ett avgörande utanför hamnstaden Thapsus.
Knappt hade slaget inletts förrän de fruktade stridselefanterna blev skrämda och råkade i vild panik. De vände helt om och störtade tillbaka genom den egna slaglinjen. Det behövs inte särskilt mycket fantasi för att förstå vilken otrolig skada vilt skenande elefanter ger upphov till om de rusar rakt igenom täta led av soldater. Slaget var avgjort i samma stund som det börjat.
Vi budet om nederlaget tog Marcus Cato sitt liv genom att själv stöta sitt svärd i magen. Han kunde inte stå ut med tanken att bli benådad av Caesar.
Caesar sopar undan det sista motståndet
”Staten är inte någonting, bara ett ord utan kropp och form"
Efter segern vid Thapsus begav sig Caesar tillbaka till Rom. Han var nu i realiteten ensam härskare över det romerska riket. Nu genomförde han flera triumftåg för sina segrar. Han satte också igång ett omfattande reformarbete. Den mest bestående reformen blev regleringen av årets längd. Caesars år (den julianska kalendern) fick 365 dagar med en skottdag vart fjärde år. Caesar såg även till att dela ut jord till sina soldater och fattiga medborgare och belöna sina anhängare.
Inbördeskriget var dock inte riktigt slut än. Pompejus söner, Gnaeus och Sextus, samt en del andra av Caesars motståndare hade kommit undan till Spanien. Här kunde de dessutom utnyttja det missnöje som fanns bland befolkningen mot Roms herravälde. Caesar begav sig så småningom dit och i mars 45 f.Kr stod avgörandet vid Munda då Pompejus söner besegrades. Inbördeskriget var nu definitivt över.
Caesar hade inga planer att träda åt sidan och låta republiken återuppstå. De senaste årtiondena av problem inom romarriket hade troligtvis fått honom att tappa tron på att det romerska styrelseskicket, republiken, skulle kunna lösa samhällsproblemen och motsättningarna bland senatorerna. Han ska ha yttrat att ”staten är inte någonting, bara ett ord utan kropp och form”.
Motståndet bland senatorerna mot honom tilltog och ledde till att ett sextiotal av dem slöt sig samman för att mörda honom. Den 15 mars 44 f.Kr. mördades Caesar vid foten av en staty av Pompejus.
Visste du att:
- Den julianska kalendern användes i Sverige till mitten på 1700-talet då den ersattes av den gregorianska kalendern. Grundregeln i den gregorianska kalendern är också att det skjuts in en skottdag vart fjärde år, men till skillnad från den julianska kalendern finns undantag då detta inte sker. I genomsnitt har den julianska kalendern ett år på 365,25 dagar medan den gregorianska i genomsnitt har ett år på 365,2425 dagar. Skillnaden är alltså väldigt liten.
- Julius Caesar själv skrev tre böcker om inbördeskriget. De sträcker sig fram till de inledande striderna i Egypten. Några av hans officerare skrev sedan om resten av inbördeskriget.
Uppgifter och frågor
- Varför såg senaten Caesar som ett hot?
- Varför beslutade sig Caesar att tåga mot Rom med sina soldater?
- Vem var Pompejus?
- Hur skulle du bskriva Caesar som militär strateg och fältherre? Vilka egenskaper kan utläsas i texten?
- Hur slutade inbördeskriget?
För dig som vill veta mer:
Anders Bredhe, Caesar - statsman eller tyrann?, Vulkan, 2016
Julius Caesar, Inbördeskriget, Norstedts, 2007 (översatt av I Lagerström)
Irwin Isenberg, Caesar, Allhems Förlag, 1965 (anm. en kort, lättillgänglig bok med många bilder)
J.F.C. Fuller, Julius Caesar – mannen, soldaten, tyrannen, Lind & Co, 2008
Adrian Goldsworthy, Caesar, W & N, 2009
Mattias Gelzer, Caesar – politician and statesman, Harvard University Press, 1968
Robin Seager, Pompey the great, Wiley-Blackwell, 2002
Text: Anders Bredhe, författare till biografin "Caesar - statsman eller tyrann?"
Bokens webplats: www.caesarbiografi.se
Publicerad: 07 januari 2018