Caesars inbördeskrig

Gnaeus Pompejus, ”den store” som han ville kallas, var vid denna tid Roms mest framstående person och ansågs fortfarande som dess främste fältherre. Han hade i flera år samarbetat med Caesar, men till slut valde han att ställa sig på samma sida som Cato och de andra republikanerna. Pompejus självförtroende var det efter alla framgångar inget fel på. Vid ett tillfälle innan inbördeskriget brutit ut sa han att han bara behövde ”stampa med foten i marken” för att arméer skulle resa sig upp ur Italiens jord. Detta skulle visa sig vara en fullständig felbedömning.

I slutet av år 50 f.Kr gjorde en av konsulerna åter ett försök att få senaten att avsätta Caesar som ståthållare över de galliska provinserna. Senaten var dock försiktig för man ville i det längsta undvika ett krig, och något beslut fattades inte. Konsuln blev då rasande och skrek ”om det är så ni vill ha det, får ni väl vara Caesars slavar!”

Motsättningarna mellan Caesar och flertalet senatorer hårdnade dag för dag. Olika kompromissförslag lades fram men alla förkastades av den ena eller andra sidan. Den 7 januari gick det hela så långt att senaten utfärdade undantagstillstånd, vilket i realiteten innebar att Caesar blev ansedd som statens fiende.

Det är värt att poängtera att detta inte var en kamp mellan ”demokrati” och diktatur. Den romerska republiken hade en del demokratiska inslag, men var ingen demokrati enligt dagens betydelse av ordet. I realiteten var det ett ganska litet antal senatorsfamiljer som hade det avgörande inflytandet över hur romarriket styrdes.

Caesar invaderar Italien - inbördeskriget börjar

”Tärningen är kastad!”
Caesar befann sig i Ravenna på östra sidan av Italien när han fick beskedet om senatens beslut. Han hade då bara en legion till sitt förfogande. Caesar menade att det bästa vapnet i krig är överraskning, och därför bestämde han sig för att gå till anfall. Med sin lilla styrka ryckte han över floden Rubicon som var gränsen mellan Gallia cisalpina och Italien (se karta). ”Tärningen är kastad!” ska han ha utropat när han sprängde fram över floden på sin häst. Inbördeskriget hade börjat.

Det tog några dagar innan nyheten om att Caesar gått över Rubicon nådde Rom. Nyheten slog ner som en bomb. Ingen hade trott att Caesar skulle börja kriget mitt i vintern och med endast en legion. Man hade utgått från att han skulle samla ihop sina styrkor och gå till anfall senare på våren, som man brukade göra.

I Rom utbröt panik. Pompejus och många andra senatorer lämnade ganska omgående staden. Man hade så bråttom att man till och med glömde att ta med sig statskassan, som så småningom föll i Caesars händer. Pompejus plan var att ta med sig de små styrkor han förfogade över och bege sig till Grekland för att rekrytera fler soldater. Man hade redan tidigare börjat rekrytera soldater i Italien, men utan större framgång. Det var så svårt att få tag i rekryter att en av senatorerna lite hånfullt sa till Pompejus att det kunde vara dags för det där stampandet med foten. Första målet för Pompejus var att ta sig till Brundisium på Italiens östkust, och därefter med båt till Grekland.