Jag vill att man ska göra så här när det finns kvinnor som under djävulens inflytande begått äktenskapsbrott och sedan fått barn och barnet lämnats i en kyrka. Man ska genast ta hand om barnen, och föra den till huset, och dit skaffa ammor som ska avlönas. Ammorna ska föda barnen med sin egen mjölk och föra dem till dopet. Och när barnen sedan avvants ska man lära dem ett yrke under det att huset förser dem med skor och mat.
Hittebarnshuset i Milano var ett föregångshus, och inte förrän från 1100-talet finner vi liknande bestämmelser på andra håll. Antagligen var det församlingarna som fick sköta vården som förut, men det vet vi mycket lite om.
Klosterbarn
Det fanns ett annat sätt att bli av med pojkar som man inte ville ha hand om, och det gällde då sådana som kommit över spädbarnsåldern. Det var att erbjuda dem till klostren som lekmannabröder. Klostren fick då uppfostra barnen utan att föräldrarna hade något med det att göra. Långt in på 1300-talet tillämpades detta i stor skala. Vissa kyrkomän tyckte dock inte om det, därför att barnens lek och stoj störde det lugna klosterlivet.
Den här sortens "gåvor" kom från alla samhällsklasser, inte bara från fattiga som inte orkade se sina barn hungra utan också från rika personer som inte ville att jordagodsen skulle splittras vid arvsskiften. Föräldrarnas samveten blev också litet lugnare när man visste att barnen fick vara med i det religiösa livet. Gåvan betraktades som en fromhetsgärning som familjen förhoppningsvis hade glädje av vid yttersta domen.
Tidig samhällsvård
I slutet av 1100-talet blev verksamheten bättre organiserad. En mängd gåvor från såväl kyrkan som kungar, högadel och städer gjorde det möjligt att starta en orden som huvudsakligen ägnade sig åt att ta hand om övergivna barn. Den kallades Den Helige Andes orden och började sin verksamhet i staden Montpellier i södra Frankrike. Mycket snabbt spreds verksamheten över hela Europa. I Sverige finns minnet av den kvar i namnet på den holme där riksdagshuset ligger - Helgeandsholmen.
När städerna blev större blev det också vanligt att de själva tog ansvaret för hittebarnen. Det kunde bero på att hittebarnshusen ibland fick ekonomiska svårigheter men också på att städerna ville ha en juridisk kontroll över verksamheten.
Särskilda tjänstemän skulle övervaka det hela. Ibland var det kvinnor. I Bryssel fick den ansvariga avlägga ett slags ämbetsed när hon tillträdde:
... Jag ska hederligt och lojalt ta emot alla barn under sju år som blivit övergivna i staden och dess omgivningar, och jag ska hjälpa dem på alla sätt, som om jag varit deras egen mor... jag ska göra allt som en förälder skulle ha gjort, utan överdrifter. Till detta ska Gud hjälpa mig och helgonen likaså.
Problemet tycks ha ökat vid medeltidens slut. I städer på 10 000-15 000 invånare tog man hand om 15-20 hittebarn varje år; vissa år det dubbla. De oönskade barnen blev ett stort samhällsproblem.
Varför lämnades barnen bort?
