Patriarkalismen vid svenska järnbruk under 1800-talet

Järnbruken utmärktes av en mångsidig produktionsapparat där järntillverkningen bara var en i raden av verksamheter. Det var också nödvändigt att göra socialt förankrade investeringar som i livsmedelsförsörjning, bostäder, sjukvård, kyrka och andra inrättningar som ombesörjde arbetarnas grundläggande behov. Det var i en tid då statens sociala ansvar var dåligt utvecklat, så det föll helt enkelt på arbetsgivarens lott att sköta detta. Kommunerna hade visserligen olika sociala institutioner, men bruken drev många gånger sina egna, och då ofta i bättre regi.

Patriarkalismen, sådan som den var på järnbruken, innebar en försäkran om en viss tillräcklig levnadsstandard, varför man kan säga att bruksfolket hade en materiell och social särställning i jämförelse med exempelvis industriarbetarna i städerna. Brukens arbetarbostäder var jämförelsevis goda och de sanitära förhållandena var bättre än på många andra håll både i städerna och på landsbygden. Prydlighet och trevnad rådde allmänt i bruksarbetarnas hem som ett resultat av de trygga samhällsförhållandena. Orsaken till allt detta var att bruken i regel gynnades av en väletablerad och stabil ledning.
 

De materiella förutsättningarna varierade förstås mellan bruken i tid och rum. Vissa bruk gjorde stora vinster medan andra fick läggas ned. Ytterligare en viktig faktor angående välfärden var om bruket styrdes av en brukspatron som själv ägde bruket, och därmed också hade ensam bestämmanderätt i sakfrågor, eller om bruket styrdes av en disponent som blivit tillsatt av ett aktiebolag. Gemensamt var dock - om än i varierande grad - att de utan större svårigheter kunde realisera sina planer på det sociala området eftersom de utövade en fast och centralt styrd förvaltning. Brukspatronens och i ansenlig grad även disponentens personlighet spelade därutöver en stor roll huruvida bruksinvånarna fick ett drägligt liv eller ej då det var de som ensamma styrde samhället - på gott och ont.

Bruksandan som resurs

Bruken utmärktes av en speciell mentalitet, bruksandan, som kan kopplas till den rådande patriarkalismen vid bruken. Det är flera faktorer som ligger till grund för detta. Först och främst så var bruken ofta geografiskt isolerade, d.v.s. lokaliserade på mindre orter och ibland ute på landsbygden, medan den övriga industrin för det mesta fanns i städerna. Bruken var i många fall ett eget litet samhälle i det samhälle i vilket de ingick och tenderade dessutom att helt dominera den lokala arbetsmarknaden. Som ett resultat därav gavs företagsledningen möjlighet till större systematisk kontroll av arbetarna jämfört med i städerna.

Bruksinvånarna kände samhörighet med varandra och med bruket. De bodde alla i brukets närhet och levde sina liv tillsammans i denna slutna värld. Den intensiva integrationen i bruksmiljön resulterade ofta i att täta sociala band uppstod.

Ett annat utmärkande drag för bruksorterna var den strikta hierarkiska skiktningen som rådde där. Överst stod förvaltaren (brukspatronen eller disponenten) och på botten stod pigorna och drängarna. Arbetarna var i sin tur också indelade i olika fack allt efter yrkesskicklighet och specialitet.

Traditionen är också viktigt om man ska tala om bruksanda. Bruken har ofta haft en lång och anrik historia bakom sig, till skillnad mot de flesta andra industrier som är av betydligt senare datum. Arbetskraften har därutöver varit stabilare på bruken än bland övrig industri som ofta haft en mera lättrörlig arbetskraft. Undersökningar som har gjorts visar att det inte var ovanligt att personer tjänat bruket under hela sin livstid. I dessa fall rörde det sig många gånger om personer som arbetat från tidig ungdom tills det blev dags an pensionera sig, och då för att de inte längre hade varit arbetsföra. Och samma förfarande gällande arbetet vid bruket kunde ofta härledas flera släktled bakåt i tiden. Till detta hörde arbetarnas vanligtvis goda tycke för sitt arbete, samt deras yrkesmässiga stolthet. Individuell praktisk yrkesskicklighet var viktigare förr än nu, vilket gjorde att många uppfattade arbetet mera personligt än vad vi gör idag. Arbetarna hade dessutom större närhet till det som producerades och kände sig på så sätt mera delaktiga i brukets framgångar.

Denna yrkesstolthet kom senare att utmanas då maskiner i allt högre grad tog över arbete från människor. I samband med denna rationaliseringsprocess blev arbetsmomenten mera uppdelade och helheten svårare att överblicka. En följd av detta blev att arbetarna i många fall fick svårare att identifiera sig med företaget och känna lojalitet med den gemensamma prestationen och företaget.