Strax efter 1900 var siffran 40 000 per år och en sista utvandringsvåg kom 1923.
Vilka emigrerade?
Bakom alla dessa totalsiffror ligger ändå tiotusentals människors individuella beslut, skilda syften och varierande öden i det nya hemlandet, på Mellanvästerns prärier, i Minnesota, i Chicagos industrikvarter - eller som hemvändande svenskamerikaner med eller utan förmögenhet. De generella mönster som emigrationsforskningen funnit bör ses med denna variationsbredd i tankarna.
I början var emigranterna både småbrukare (som Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs utvandrarsvit), hemmasöner och hemmadöttrar samt drängar och pigor - bondesamhällets mera välbeställda eller mest utblottade var sällsynta. Hela familjer sökte sig till nyodlingsmarker för att slå sig ned för gott.
I ett senare skede tilltog utvandringen från städerna av yngre och ensamstående män och kvinnor. De vistades i USA några år, mest i storstäder som Chicago, varefter många återvände. En del åkte flera gånger över Atlanten för sina arbetsvandringar. Fartygsresan var svår och många blev sjuka. Maten ansågs dock bra och konkurrensen mellan rederierna sänkte biljettpriset. På 1880-talet kostade en biljett ca 105 kr; en drängs kontanta årslön var 138 kr.
Utvandringsområden var Småland, Öland, Värmland, Dalsland, norra Skåne, Blekinge, Halland och Östergötland samt tidvis Stockholms och Gävleborgs län.
Mälardalen och Norrland var svagt representerade, särskilt Norrbotten, "Sveriges Amerika", som själv lockade inflyttare.
Varför utvandrade så många?
Utvandringens orsaker var skiftande. Särskilt i början fanns starka religiösa motiv. Också politiska skäl förekom. Konflikter i hemlandet, t. ex. Sundsvallsstrejken 1879 blev startskottet för en del.
I stort är dock sambandet mellan ekonomisk nedgång och ökad utvandring klarlagt. USA var löftets land där frihet och jämlikhet rådde och överheten inte var så påtaglig. Övertygelsen om de ekonomiska möjligheterna späddes också på av brev från släktingar i det nya landet.
Motåtgärder i hemlandet
Det etablerade Sverige såg däremot alltmer emigrationen som ett hot. Arbetskraftsbrist hotade och arbetsgivarens överläge på arbetsmarknaden minskade. Den svenska folkstammen hotades, "vårt hjärteblod, som forsar utur öppna sår åt västern till" (diktaren Carl Snoilsky, 1887). Nationalföreningen mot emigrationen (1907-1925) sökte motverka avtappningen. Emigrationsutredningen (1907-1913) bidrog med förslag till sociala åtgärder i samma syfte.
EgnahemsfråganI ett riksdagsbeslut 1904 bestämdes att inrätta en statlig fond för egnahemslån, främst till landsbygdens arbetare som ville bli småbrukare. Från 1880-talet växte det tidigare okända begreppet "egnahem" fram som en lösning på tidens sociala frågor, främst emigrationen men även landsbygdens fattigdom och kolonisationen av Norrland ("framtidslandet"). Satsningen på småbruk kan med dagens ögon verka bakåtsträvande. Dåtidens reaktion mot industrialiseringen var dock närmast naturlig i ett samhälle där jordbruket ännu dominerade och präglade hela livsmönstret. Egnahemsideologin vilade på den nationalism som frodades vid sekelskiftet och dess kulturella yttring, nationalromantiken, som betonade vikten av självägande jordbrukare i ett sunt och harmoniskt samhälle.
|
Emigrationen var bra för Sverige
Som helhet var dock emigrationen snarare positiv. Stora grupper som i brist på arbete skulle ha belastat fattigvården fick chansen att skapa sig en bättre framtid. De som återvände bidrog också med erfarenheter och kunskaper som var nyttiga för bondelandet Sverige.
