Någon gång därefter började grisen försvinna från matsedeln, visar yngre fynd. Och när de israelitiska prästerna formulerade sina matförbud på 500-talet f.Kr betraktade fenicier, babylonier och mesopotamier sedan länge svinet med ovilja.
Vad var det som hade hänt? Svinets naturliga miljö hade försvunnit.
Bakom förändringen ligger enligt många forskare den omfattande skogsskövlingen i Medelhavsområdet och Mellersta Östern. Antropologen Carleton Coon blev på 1950-talet den förste att koppla grisens försämrade anseende med skogsavverkning och befolkningstillväxt.
Fram till ett drygt årtusende före vår tideräknings början var Mellanöstern till stor del täckt av skogar, där det fanns gott om skugga, vatten och föda för svin, och grisar var därför en uppskattad del av hushållningen. Men i takt med att dessa skogar skövlades och ersattes av torra gräs- och buskmarker blev grisen en allt större belastning för ekonomin.
Grisen har nämligen en svaghet som nu kom att avgöra dess öde: den kan inte livnära sig på gräs. ”Ge en gris vete, majs, potatis, sojabönor eller något annat som inte är rikt på cellulosa, och den är oöverträffad när det gäller att omvandla vegetabilier till kött. Ge den gräs, hö, löv eller något annat som är rikt på cellulosa och den kommer att rasa i vikt”, sammanfattar Marvin Harris problematiken.
I brist på skogens nötter, ollon, bär och andra födoämnen vill grisen alltså i princip äta samma saker som människan livnär sig på. Den blir därmed en konkurrent om resurserna. En illa sedd konkurrent, eftersom grisen inte går att använda till mycket annat än köttproduktion. Den ger ingen mjölk, den kan varken användas för arbete eller transport, och den har ingen päls. I dessa avseenden är kon, geten och fåren klart överlägsna, och dessa gräsätare har dessutom fördelen att föredra sådan föda som människan inte kan äta. När de israelitiska prästerna slog fast att ”alla djur som idisslar, dem får ni äta”, var detta alltså ett ekonomiskt grundat påbud. Grisen hade inte bara blivit oanvändbar utan till och med skadlig. Och därifrån var steget inte långt till att beskriva den som ett orent djur, förbjudet för en rättrogen att befatta sig med.
När den grekiske historikern Herodotos besökte Egypten på 400-talet f.Kr noterade han att ”grisen betraktas som ett orent djur i så hög grad, att om en man händelsevis råkar röra vid en gris rusar han omedelbart ner till floden och kastar sig i vattnet med kläderna på”.
När islam föddes drygt tusen år efter de judiska renhetslagarna krävdes det ingen större kulinarisk uppoffring av den som ville övergå till Profetens lära med dess förbud mot att äta gris. Fläskköttet fanns nästan inte att få tag på. Än idag har islam en geografisk begränsning som sammanfaller ganska väl med de ekologiska zoner där sol, hetta och ett torrt klimat gör grisuppfödning till en riskfylld och dyrbar näring, skriver Marvin Harris.
Naturligtvis slutade inte alla äta gris. I så fall hade man ju inte behövt förbjuda människor att äta den. Och utan grisar på Kairos gator hade hovläkaren Moses Maimonides knappast ha gjort sig mödan att skriva sina flammande hatskrifter om det snuskiga svinet. Nu kunde han i stället göra grisen till en kulturell markör, vars knapriga svål utgjorde en skarp gräns mellan trogna och otrogna. Och de kristna korsfarare, som gjorde sultan Saladins regeringstid så påfrestande, kunde göra grisfesten till en demonstrativt kristen måltid.
LÄS MER: Lätta fakta om världsreligionernas matregler
LÄS MER: Matregler inom judendomen