Svaret är nej. Eftersom grisen till sin natur är ett synnerligen renligt djur som avskyr varje form av ”svineri” duger detta inte som förklaring till förbudet, har en tämligen enig skara historiker slagit fast. Att Maimonides såg grisar rulla sig i dynga berodde säkerligen på att djuren inte hade något annat sätt att skydda sig mot den brännande egyptiska solen. En gris, som varken har päls eller svettkörtlar, behöver skugga och fukt för att reglera kroppstemperaturen i ett varmt klimat. Sista utvägen blir att rulla sig i den skyddande sörja som står till buds.
Svinet är alltså ingen lortgris av naturen, men varför har det i så fall betraktats med sådan motvilja i årtusenden? För att man kan bli sjuk av köttet, lyder en annan, ofta anförd förklaring. Grisen drabbas lätt av parasiter, exempelvis den lilla rundmasken Trichinella spiralis. Den som äter smittat och dåligt tillagat fläskkött riskerar att få trikinlarver i sig och drabbas av trikinos. Ju varmare klimat desto större risk.
Men även denna förklaring avfärdas av forskarna. Sambanden mellan trikinos och illa tillagat griskött slogs inte fast förrän 1859, mer än tvåtusen år efter det judiska förbudet. ”Det finns absolut inget särskilt med griskött som smittkälla. Alla husdjur utgör en potentiell fara för människans hälsa” skriver den amerikanske antropologen Marvin Harris. Otillräckligt stekt eller kokt kött från ko, get eller får kan orsaka sjukdomar som mjältbrand och brucellos, för att inte tala om de fyratusen arter av binnikemaskar, parasiter som lever i ryggradsdjur och lätt överförs till konsumenten vid bristande livsmedelshygien. Om det var rädslan för infekterat kött som låg bakom grisförbudet hade de israelitiska prästerna dessutom lätt kunnat formulera det så här, anför Harris: ”Du skall icke äta kött från gris så länge det har rosa färg.”
Nej, det måste finnas en annan anledning, och den måste vara tung, för även om religiösa ledare gillar att sätta upp levnadsregler brukar de inte avsiktligt göra det svårt för sina följare att livnära sig. De flesta förbuden i Tredje Mosebok gäller djur som ingen ändå vill äta, som ugglor, gamar, ödlor, ormar och katter. Men grisförbudet utmärker sig, eftersom det drabbar ett livsmedel som är både näringsrikt, lättproducerat och kostnadseffektivt. Ja, av alla däggdjur i det mänskliga hushållet är grisen det som mest effektivt förvandlar växter till kött, framhåller antropologen. Under sin livstid kan en gris konvertera 35 procent av sitt energiintag till föda, att jämföra med 13 procent för fåret och 6,5 procent för nötboskapen. En griskulting ökar ett kilo i vikt för varje fyra kilo foder den äter, medan en kalv måste äta tio kilo foder för att gå upp ett kilo i vikt. Där kon föder en enda kalv kan suggan föda åtta kultingar eller fler, och detta i betydligt snabbare takt. Grisen är dessutom en allätare som kan livnära sig på lite vad som helst, så det är ingen tillfällighet att dess kött under mer än tiotusen år har varit en av människans allra viktigaste näringskällor – även i Mellanöstern. Från Jordanien i väster till Irak i öster har arkeologer hittat stora mängder grisben bland hushållsavfallet i byar från 4000 till 2000 år f.Kr.
Någon gång därefter började grisen försvinna från matsedeln, visar yngre fynd. Och när de israelitiska prästerna formulerade sina matförbud på 500-talet f.Kr betraktade fenicier, babylonier och mesopotamier sedan länge svinet med ovilja.
Vad var det som hade hänt? Svinets naturliga miljö hade försvunnit.
