Claus von Stauffenberg och attentatet mot Hitler

Ett knappt år före Tredje rikets fall försökte tyska oppositionella officerare mörda Hitler. Deras motiv var både pragmatiska och etiska. De ansåg att Hitler förde landet till en avgrund och militärerna var de som hade störst möjligheter att göra slut på honom. De hade försökt otaliga gånger innan, men detta var det sista, tappra försöket av en gravt krigsskadad överste vid namn Stauffenberg. Planen misslyckades. Hade det lyckats hade många människoliv sparats.
S

Führerhögkvarteret "Wolfsschanze" (Varglyan) i Ostpreussen 20 juli 1944 strax innan attentatet. Hitler tillsammans med några konferensdeltagare. Stauffenberg till vänster.

En bomb detonerar

Torsdag den 20 juli 1944
Cirka 07.00:
Berlin. Överste Claus Schenk von Stauffenberg flyger med sin adjutant överstelöjtnant Werner von Haeften till Rastenburg i Ostpreussen.

10.15: Stauffenberg och Haeften anländer till Hitlers högkvarter Varglyan.

Kort före 12.30: Stauffenberg och Haeften beger sig till ett sovrum och aktiverar en av de två medbragda sprängladdningarna. Den andra hinns inte med då de blir störda av en fältväbel som ber dem snarast komma till mötet med Führern. Stauffenberg går med den apterade laddningen i sin portfölj till den barack där mötet precis börjat.

12.37: Överbefälhavaren Keitel presenterar Stauffenberg för Führern. Stauffenberg ställer sin väska med sprängladdningen nära Hitler, till höger om den högra bordssockeln. Han lyckas inte placera den till vänster om sockeln (se bild). Han försvinner med förklaringen att han måste göra ett snabbt telefonsamtal.

ANNONS

ANNONS

12.40: Häftiga explosioner skakar baracken. Alla närvarande kastas mot golvet, fyra såras dödligt. Stauffenberg iakttar detonationen på 200 meters avstånd och räknar med att Führern dött.

13.15: Stauffenberg och Haeften flyger till Berlin. Det står då klart att attentatet misslyckats, vilket de inte vet. Hitler överlever attentatet med lätta skråmor och blåmärken.

Bararack efter bomb
Bild: Deutsches Bundesarchiv
Baracken några timmar efter attentatet. I rummet fanns ett bord som var 5,5 meter långt och 1,5 meter brett, tillverkat av ek. Det stod på två kraftiga stöd, placerade nära bordsändarna. Stauffenberg tog plats någon meter till höger om Hitler och placerade portföljen på golvet, på insidan av det ena bordsstödet, cirka två meter från Hitler. Klockan var då 12.37. Därefter smög sig Stauffenberg ut, vilket ingen observerade. Överste Heinz Brandt flyttade portföljen, då den stod i vägen för honom, och placerade den på andra sidan av bordsstödet. Detta räddade troligen Hitlers liv, medan Brandt dog när bomben exploderade.

Detta var det sista attentatsförsöket mot Führern. Det var föregånget av inte mindre än ett fyrtiotal försök av både civila och militärer. Men Hitler klarade sig alltid, enligt motståndarna ”med djävulens hjälp”.

Vem var då denne Stauffenberg? Varför ville han ta livet av Führern?

Claus von Stauffenbergs uppväxt

Claus Philipp Maria Schenk von Stauffenberg föddes 1907 i en katolsk adelsfamilj med anor från 1200-talet i sydvästra Tyskland. Hans far var den siste överhovmarskalken hos kungen av Württemberg. På sin mors sida hade Claus den berömde preussiske arméreformatorn von Gneisenau som anfader.

Claus hade två äldre bröder, Berthold och Alexander. Alla tre var begåvade och föremål för den sorgfälliga uppfostran som var självskriven i en familj som denna: exemplariskt uppförande, men ansvarskänsla och förmåga att fatta självständiga beslut. Claus fick en bred bildning och ville till en början bli arkitekt men beslöt sig slutligen för en militär karriär.

Claus von Stauffenbergs villa i Berlin. I september 1933 gifte han sig med en friherrinna vid namn Nina von Lerchenfeld. Paret fick fem barn.

Framgångsrik militär karriär

Vid 23 års ålder var han löjtnant i kavalleriet. Sedan gick det spikrakt uppåt. 1934 lärde han sig pansarvapenteknik och två år senare kommenderades han till krigsakademin i Berlin. Som generalstabsofficer deltog han i ockupationen av Sudeterna 1938 (områden med tysktalande befolkning i tjeckiska Böhmen och Mähren i gränstrakterna mot Tyskland och Österrike), året därpå deltog han i fälttåget mot Polen, sedan var det dags för det mot Frankrike. Han gjorde ett mellanspel på östfronten, kämpade sedan med en lätt pansardivision mot amerikanerna i Tunis (i Tunisien, Nordafrika) och blev under ett flyganfall allvarligt sårad. Han förlorade det vänstra ögat, den högra handen och två fingrar i vänster hand. Efter en lång konvalescens (period av återhämtning) placerades han som stabschef för reservarmén i Berlin med överstes rang.

Motståndare till naziregimen

Hösten 1939 under invasionen av Polen rapporterade Stauffenberg föraktfullt om ”en otrolig pöbel, väldigt många judar och väldigt mycket blandfolk”. Men när Kristallnatten ägde rum året innan (november 1938) var han förfärad. Och efter överfallet på Sovjetunionen i juni 1941 såg han diktatorns krigföring som rent brottslig. Den systematiska likvideringen av judarna, den brutala ockupationspolitiken gentemot de enligt Hitler ”löjliga” slaverna och medvetandet om att kriget skulle leda till en katastrof gjorde att han 1942 förklarade sig beredd att undanröja Hitler.

ANNONS

ANNONS

Många ledande militärer var kritiska till Hitler av pragmatiska skäl: de ansåg att kriget i öst saknade ett grundläggande koncept, och de stördes av SS och specialtruppernas terroraktioner mot civilbefolkningen som drog resurser från krigföringen och förspillde den goodwill som de tyska trupperna från början hade hos alla de folkminoriteter eller personer som drabbats av Stalins terror; när de tyska soldaterna marscherade in i vissa byar var gatan inte sällan blomsterbeströdd och jublande flickor kramade dem. Flera tyska generaler tyckte det var bättre att knyta de sovjetoppositionella till sig och de föreslog att de skulle få ställa upp trupper vid tyskarnas sida: antibolsjevism utan rastänkande alltså. En stabsstudie ledde till att tre ukrainska generaler sändes till Hitler för sonderingar. Men denne läste inte ens studien och lät istället avrätta dem.

Claus von Stauffenberg (1907-1944) i uniform.

Utöver de pragmatiska synsätten bör tilläggas att många officerare, särskilt de adliga, hade en sedan generationer inrotad hederskodex. Även om de inte var några demokrater stod de för fasta rättsnormer som successivt undergrävdes av nazisterna. Och liksom Stauffenberg kände de stor oro långt före vändpunkten vid Stalingrad. Naturligtvis spelade adelns förakt för den småborgerlige korpralen Hitler och hans pöbelregim en roll. Men det fanns både Hitlermotståndare och Hitlerbeundrare i Wehrmacht (tyska armén), generaler som Busch och generalfältmarskalk von Reichenau var till exempel hängivna nazister.

Ville få ett snabbt slut på kriget

De oppositionella officerarna ansåg att enda sättet att vrida utvecklingen rätt var att avsätta Hitler - för att inte säga mörda. Det ansågs nödvändigt för att ett anständigare och mera förnuftigt Tyskland skulle återuppstå.

De upproriska militärerna, däribland Stauffenberg, ville att kriget skulle föras till ett snabbt slut, östfronten stabiliseras, koncentrationslägren avskaffas, ledande nazister arresteras och ställas inför rätta. Så fanns även i början drömmar om en separatfred med väst, men de västallierade gav allt tydligare signaler om ”unconditional surrender” (villkorslös kapitulation), och Stauffenberg utförde därför sitt attentat utan de allierades stöd i ryggen. Det föranledde hans närmaste sammansvurne, generalmajor Henning von Tresckow, att fälla de ryktbara orden:

"Attentatet måste genomföras, kosta vad det vill. Ty det handlar inte om det praktiska syftet, utan om att den tyska motståndsrörelsen inför världen och inför historien vågat ta det avgörande steget med livet som insats."

Operation Valkyria

Efter attentatet skulle Operation Valkyria träda i kraft. Det var en beredskapsplan, egentligen avsedd för truppinsatser vid en eventuell inre revolt, till exempel av de miljontals slavarbetare som höll igång Tredje rikets maskineri. Planen undergrävdes och manipulerades så att Valkyria i själva verket blev ett raffinerat instrument för kuppmakarna att använda strax efter Hitlers död för att genast neutralisera alla nazistiska maktcentra.

ANNONS

ANNONS

Men det misslyckade attentatet den 20 juli 1944 ledde till att Operation Valkyria snabbt körde fast, och kontraorder (order som upphäver tidigare order) utfärdades av naziledningen. Någon plan B om Hitler inte dog fanns inte. När Stauffenberg återvänt till revoltens centrum i Wehrmachtsbyggnaden i Berlin, dröjde det inte många timmar förrän hans svekfulle chef general Fromm lät arkebusera Stauffenberg och fyra av hans medsvurna på dess innergård. Det var kl 00.15.

Naziregimens hämndaktioner

Hitler talade i radio vid midnatt om en ”mycket liten klick samvetslösa … officerare”, men Gestapo uppdagade att klicken var toppen på ett isberg och chockades av att åtskilliga högre officerare hållit så tätt om attentatsplanerna.

Den nazistiske domaren Roland Freislers bödelmaskineri "Folkdomstolen" dömde cirka 200 personer till döden, däribland Stauffenbergs bror Berthold. Därefter följde en utrensningsaktion i hela Tyskland som drabbade 5-6000 mer eller mindre oppositionella tyska medborgare. De dödsdömda tvingades tillverka sina egna hängredskap, det vill säga pianotråd på slaktkrokar. De sammansvurnas familjer (makar, föräldrar, fastrar, farbröder etc) sattes i ”Sippenhaft” (ordagrant ätt-arrest). Även de dömdas barn fördes bort och gavs andra namn. Senare, efter ett mödosamt letande i krigsslutets virrvarr, kunde dock de rättmätiga mödrarna återfinna dem.

Förrädarstämpeln satt kvar långt efter kriget

I efterkrigstidens Västtyskland hade attentatsmännen faktiskt ännu förrädarstämpeln på sig. De mördades anhöriga fick kämpa hårt för att få tillbaka den egendom som nazisterna konfiskerat efter attentatet. En av de anklagade i Freislers skådeprocesser hade under rättegången modigt ropat till honom att ”idag gäller det mitt huvud, om ett år ert!” Men bödeln dog under ett bombanfall så han slapp stå till svars för sina handlingar. Hans änka hade inte problem att få ut sin pension efter kriget.

Så småningom fick de oppositionella officerarna det erkännande de förtjänade. Ännu skrivs det biografier om dem och deras hustrur. Den siste av de sammansvurna, kavalleriofficeren Philipp von Boeselager, avled i maj 2008.

 

Folke Schimanski
Folke Schimanski

Text: Folke Schimanski, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://www.leopardforlag.se/forfattare/folke-schimanski/

Folke Schimanski är fil.mag. i historia, ekonomisk historia, statsvetenskap, nationalekonomi och teoretisk filosofi. Han är född i Berlin 1936.  Han har gett ut ett flertal böcker, däribland antologin Kvinnan och revolutionen, handboken Media för alla, Dröm och verklighet i DDR, Historien om Weimar, Berlin - en stads historia, De bortglömda (om andra världskriget i tredje världen) och nyligen Mat – en krigisk historia.

Han har arbetat som producent vid Sveriges Radio och skapade där bland annat demokratiprojektet Bandverkstan och ledde programmet Historia att minnas. Han har varit kulturredaktör på Computer Sweden. Hans stora intresse är nu hållbarhetsfrågor.

 

Senast uppdaterad: 13 november 2019
Publicerad: 13 november 2019

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

ANNONS

Liknande artiklar

M

Vita bussarna

Under andra världskrigets sista månader räddades mirakulöst nog cirka 15 000 fångar från...

S

Matbrist och ransonering vid hemmafronten under första och andra världskriget

Kejsar Napoleon fällde en gång det bekanta yttrandet att ”en armé marscherar på sin mage”. En...

S

Lübeck och Hansans imperium

Under medeltiden kontrollerade Hansan sjöfarten i Östersjön. I den ledande staden Lübecks mäktiga...

M

Nazisternas maktövertagande - Hitler blir diktator

Den 23 mars 1933 var en ödesdiger dag både för Tyskland och för en stor del av världen. Det var...

ANNONS

Ämneskategorier

Andra världskriget

Andra världskriget (1939-1945) är det mest omfattande kriget och en av de värsta katastroferna i människans historia....

Tysklands historia

Fördjupa dig i Tysklands historia. Här finns material som behandlar landets historia i små och stora drag.

Relaterade taggar

20 juli-attentatet (mot Hitler) - operation Valkyria

20 juli-attentatet eller operation Valkyria ägde rum 20 juli 1944 och är det mest kända av alla...

Nazityskland

Nazityskland (Tredje riket) innefattar perioden 1933-1945 då Tyskland styrdes av Adolf Hitler och...

SO-rummet tag typ

Statskupper

En statskupp är ett plötsligt maktövertagande i ett land som strider mot de gällande reglerna för...

Adolf Hitler

Adolf Hitler (1889-1945) var ledare för det tyska nazistpartiet (NSDAP) och var Nazitysklands...

SO-rummet tag typ

Uppror och frihetskamp

Här hittar du material som kan relateras till uppror och olika former av frihetskamp genom...