Den kristna oppositionen i Nazityskland och fredsmötet i Sigtuna 1942
Det neutrala Sverige spelade en viss roll i de försök som gjordes för att stoppa andra världskriget. Ett sådant var de hemliga samtalen mellan den protestantiska tyska oppositionen och företrädare för den anglikanska kyrkan i Sigtuna, där den kristna Sigtunastiftelsen befinner sig. Denna plan, som förutsatte att Hitlers regim störtades, gick emellertid om intet, då den brittiska regeringen var avvisande. Istället fordrade de allierade ”unconditional surrender”, det vill säga obetingad kapitulation av Nazityskland.
De flesta av Tysklands protestantiska präster bekände sig till Hitlers nya evangeliska kyrka, men det fanns också de som vågade göra motstånd.
Den kristna oppositionen
Motståndsrörelsen i Tyskland försökte under andra världskriget att på olika sätt ta kontakt med fiendesidan. Det var en viktig förutsättning för att få reda på vilka fredsvillkor de allierade skulle ställa sedan Hitler oskadliggjorts. Det skedde via neutrala stater, främst Sverige.
En länk fanns via den kristna oppositionen i Tyskland. Under nazismen bekände sig flertalet protestantiska präster till Hitlers nya evangeliska kyrka. Men en minoritet, de så kallade Bekennende Kristen (BK), ville hålla kyrkan fri från nazistiskt inflytande, och de tog avstånd från raspolitiken. Ett ledande namn var pastor Dietrich Bonhoeffer.
Bonhoeffer hade goda kontakter inom den internationella ekumeniska rörelsen (en rörelse som vill förena de olika kristna riktningarna). Under kriget fick den kristna Sigtunastiftelsen rollen som ett ekumeniskt forum utöver gränserna. Här möttes nordiska kyrkomän och kristna tyska oppositionella, bland annat från den så kallade Kreisaukretsen. De senare planerade att göra slut på Hitlerväldet.
ANNONS
ANNONS
På fiendesidan hade Bonhoeffer en nära vän från arbetet inom den ekumeniska rörelsen. Det var den engelske biskopen George Bell, som tidigt pekade på det nazistiska hotet mot kristenheten men förmådde skilja mellan tyskar och nazister. Båda var entusiastiska anhängare av den ekumeniska rörelsen, för vilken den svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom varit en drivande kraft.
Vid ett besök i Stockholm träffade Bell en pastor Hans Schönfeld som informerade om den tyska oppositionen, och Bonhoeffer och Bell möttes i Sigtuna den 31 maj 1942. De tyska oppositionsmännen ville ha en försäkran från brittiska regeringen, att den skulle vara beredd att förhandla med en ny regim i Tyskland om Hitler störtades. Det nya styret skulle erbjuda ett slut på kriget och den nazistiska terrorn. Det var alltså ett möte som radikalt kunde ha ändrat andra världskrigets förlopp.
Tyskarna informerade Bell om motståndskretsarna i Tyskland och bad honom kontakta den brittiska regeringen. Bell gick till utrikesminister Eden, men denne svarade undvikande i frågan om att träda i förhandlingar med en eventuell ny regim. Han menade dessutom att den tyska oppositionen borde upp till bevis först.
Tyskland skulle kapitulera utan villkor
I januari 1943 ägde Casablancakonferensen rum mellan USA och Storbritannien. Där beslutade man att Tyskland skulle kapitulera utan villkor. Dessutom började Tyskland terrorbombas, något som biskop Bell och två Labourledamöter starkt kritiserade i parlamentet av humanitära skäl. När premiärminister Churchill informerades om Stauffenbergattentatet, kommenterade han det hela med att ”de högsta befattningshavarna i Tyska riket tar livet av varandra”, en beskrivning som han senare tog tillbaka.
På grund av sin inblandning i planerna mot Hitler avrättades Bonhoeffer under bestialiska former i koncentrationslägret Flossenbürg den 9 april 1945. Sitt sista avskedsbrev riktade han till biskop Bell. Detta skedde bara två veckor innan lägret befriades av amerikanerna. Idag står Bonhoeffer staty i Westminster Abbey tillsammans med Martin Luther King och två andra kristna 1900-talsmartyrer.
Folke Schimanski är fil.mag. i historia, ekonomisk historia, statsvetenskap, nationalekonomi och teoretisk filosofi. Han är född i Berlin 1936. Han har gett ut ett flertal böcker, däribland antologin Kvinnan och revolutionen, handboken Media för alla, Dröm och verklighet i DDR, Historien om Weimar, Berlin - en stads historia, De bortglömda (om andra världskriget i tredje världen) och nyligen Mat – en krigisk historia.
Han har arbetat som producent vid Sveriges Radio och skapade där bland annat demokratiprojektet Bandverkstan och ledde programmet Historia att minnas. Han har varit kulturredaktör på Computer Sweden. Hans stora intresse är nu hållbarhetsfrågor.
