Här nedan finns några av orsakerna presenterade, samtidigt som vi har försökt att förenkla dem så gott det går.
Sju orsaker till den franska revolutionen
De främsta bakomliggande orsakerna till den franska revolutionen var:
- Upplysningens idéer
- Amerikanska revolutionen
- Missväxt och svält
- Missnöje mot hovets livsstil
- Missnöje mot adelns rättigheter
- Frankrikes misslyckade utrikespolitik
- Borgarna krävde politiska rättigheter
Upplysningens idéer
Ur ett idéhistoriskt perspektiv var den mentalitet som fanns inbakad i den franska revolutionen till stor del inspirerad av upplysningens politiska idéer. Det gällde framförallt tanken om att varje människa har grundläggande rättigheter från födseln, och tanken om folksuveränitet, att den politiska makten ska utgå från folket.
Amerikanska revolutionen
Förenta staternas födelse blev ett föredöme som visade att många av upplysningens politiska idéer kunde omsättas i praktiken. Samtidigt omfattades inte alla av de nya rättigheterna, eftersom bland annat slaveriet fanns kvar och kvinnor saknade politiska rättigheter.
Missväxt och svält
Under slutet av 1780-talet drabbades Frankrike av missväxt flera år i rad, vilket ledde till prisstegringar, svält och minskade inkomster för bönderna.
Missnöje mot hovets livsstil
Hovet med kungen och drottningen levde i extrem lyx, medan större delen av Frankrikes befolkning var fattiga och fick svälta i samband med den missväxt som drabbade landet (se ovan).
Missnöje mot adelns rättigheter
Under andra halvan av 1700-talet började kungamakten sälja ut olika slags ämbeten och privilegier (särskilda rättigheter) till adeln för att få in pengar till den tomma statskassan. Adeln fick därmed större inflytande över statsförvaltningen och landets domstolar. Det ledde bland annat till att adeln på många håll återinförde gamla feodala rättigheter, såsom tull och äganderätt av kvarnar och vinpressar samt jakt- och fiskerättigheter. Stora delar av den franska bondebefolkningen var arrendebönder (hyrde mark) och hade därmed skyldigheter till adeln. Många av bönderna som bodde på adelns ägor drabbades därför av ett ökat skattetryck.
Frankrikes misslyckade utrikespolitik
Det fanns ett utbrett missnöje mot hur Ludvig XVI skötte landets utrikespolitik. Frankrike hade förlorat flera av sina kolonier till Storbritannien under sjuårskriget (1756-1763). Både detta krig och Frankrikes senare deltagande i det amerikanska frihetskriget hade dränerat statskassan. Dessutom tycktes kungen vara mer intresserad av ridning och jakt än av att upprätta landets anseende. Ludvig XVI kritiserades bland annat för att vara obeslutsam och för att inte lyckas genomföra de ekonomiska och politiska reformer som landet behövde.
Borgarna krävde politiska rättigheter
Generalständerna, som ungefär motsvarade en riksdag, bestod av tre stånd: omkring 300 representanter för adeln, 300 för prästerna och 600 för det tredje ståndet. Det tredje ståndets representanter var framförallt jurister, ämbetsmän och andra utbildade borgare, trots att ståndet representerade nästan hela den övriga befolkningen. Borgarna hade länge varit upprörda över att de inte fått ökade politiska rättigheter i förhållande till hur betydelsefulla de var för landets ekonomi. Adeln och prästerna var dessutom skattebefriade och den tunga skattebördan låg därför enbart på bönderna och borgarna.
Varför var den franska staten nära konkurs?Frankrike hade under lång tid lagt enorma summor på krig, bland annat sjuårskriget och stödet till de amerikanska kolonisterna i deras krig mot Storbritannien. Staten lånade stora mängder pengar och behövde använda en allt större del av sina inkomster till att betala räntor på skulderna. Samtidigt var skattesystemet orättvist och ineffektivt. Adeln och prästerna betalade nästan ingen skatt. Det tredje ståndet fick i stort sett bära hela skattebördan. När kungen försökte införa nya skatter som även skulle betalas av de två första stånden (adeln och prästerna), mötte han motstånd från de privilegierade grupperna. Till slut tvingades han sammankalla generalständerna 1789, vilket satte igång den politiska utveckling som ledde till revolutionen (se nedan).
|
Utlösande orsaker
1789 var Frankrike en krutdurk redo att explodera vid minsta gnista.
I samband med den rådande missväxten och bristen på mat blev missnöjet bland befolkningen alltmer märkbar. Detta tog sig bland annat uttryck i en öppen folklig avsky mot samhällets orättvisor som framträdde tydligt genom adelns pråliga livsstil och det kungliga hovet i Versailles med all sin prakt, lyx och politiska makt.
I maj 1789 lät Ludvig XVI för första gången på 175 år samla generalständerna (riksdagen) i Versailles, ett par mil utanför Paris. Att han valde att samla generalständerna just nu berodde på att landet drabbats av missväxt och att befolkningen alltmer börjat visa sitt missnöje. Statskassan var i stort sett tom, och kungen behövde godkännande för nya skatter och reformer som kunde rädda statens ekonomi.
Tusentals bönder från hela landet hade börjat röra sig mot Paris i hopp om arbete, mat och bättre levnadsvillkor. Samtidigt rådde det brist på bröd, och de kraftigt stigande priserna ökade oron och ilskan i staden. Situationen började därför bli kaotisk.
Tredje ståndet hade tidigare krävt att adeln och prästerna skulle dela skattebördan med landets övriga invånare. Kungen hade försökt genomföra skattereformer, men reformförsöken hade stoppats av adeln och de mäktiga domstolarna.
I mitten av juni förklarade sig det tredje ståndets ledamöter vara Frankrikes nationalförsamling, alltså nya riksdag. Den främsta anledningen var generalständernas orättvisa omröstningssystem, där varje stånd hade en röst. Det innebar att adeln och prästerna tillsammans kunde besegra det tredje ståndet. Tredje ståndet krävde istället att varje ledamot skulle ha en egen röst. På så vis skulle det politiska systemet bli mer rättvist, eftersom tredje ståndet representerade merparten av befolkningen och hade fler ledamöter än de två andra stånden.
När det tredje ståndets vanliga möteslokal på slottet stängdes samlades ledamöterna den 20 juni i bollhuset i Versailles, en lokal där man utövade bollsporten jeu de paume. Där svor de högtidligt en ed att inte skiljas förrän Frankrike hade fått en ny författning (grundlag).
Senare samma sommar fortsatte nationalförsamlingen sitt reformarbete. Natten till den 4 augusti avskaffades adelns feodala privilegier, och den 26 augusti antogs förklaringen om människans och medborgarens rättigheter. Den byggde på revolutionens idéer om bland annat frihet och jämlikhet.
Parallellt med de politiska händelserna som drabbade generalförsamlingen, ökade oroligheterna i Paris. I början av juli spreds ett rykte om att kungen tänkte sätta in militären mot befolkningen i Paris för att få slut på oroligheterna. Följden blev att folket i Paris började leta efter vapen och ammunition för att kunna försvara sig. Det ryktades bland annat att ett stort ammunitionsupplag skulle finnas i Bastiljen, en medeltida fästning som vid tiden användes som fängelse. Den 14 juli stormade en stor folkmassa Bastiljen och dödade fängelseguvernören. Stormningen av Bastiljen blev startskottet för den franska revolutionen. Denna dag, den 14 juli, har sedan 1880 varit Frankrikes nationaldag.
Adeln flydde och kungafamiljen avrättades
Adeln började nu lämna Frankrike samtidigt som hungriga och missnöjda bönder brände ner deras gårdar och gods. Även kungen, Ludvig XVI, och drottningen, Marie Antoinette, försökte sommaren 1791 fly från Frankrike, men greps och fördes tillbaka till Paris där de något år senare avrättades i giljotinen (Ludvig XVI i januari 1793 och Marie Antoinette i oktober 1793).
Vilka låg egentligen bakom revolutionen?
Sansculotterna blev en viktig pådrivande kraft under revolutionens senare och mer radikala fas. De bestod främst av hantverkare, småhandlare, arbetare och andra människor ur Paris lägre och mellersta samhällsskikt. Termen kommer av att befolkningen i tredje ståndet bar långbyxor och inte knäbyxor som var inneplagget bland adeln (Sans ”utan” och culottes ”knäbyxor”).
Historikerna har tvistat om vilka som verkligen låg bakom revolutionen. Den vanligaste uppfattningen är att franska revolutionen var borgarnas revolution. Två historiker, Alfred Cobban och George V Taylor, har dock kritiserat denna uppfattning. De menar att borgarna inte hade någon större anledning att vilja störta adeln då många borgare istället försökte efterlikna aristokratin på många sätt. De ville tillägna sig deras levnadsmönster. Cobban menar dessutom att det fanns många fritänkare bland adeln som var aktiva under revolutionens inledning, och att de tillsammans med välutbildade personer ur borgarklassen, som advokater och läkare, var de mest pådrivande.
Om det nu var som Cobban påstår att vissa delar av adeln var delaktiga i att dra igång den franska revolutionen, så måste man ställa sig frågan varför i så fall stora delar av adeln flydde i panik från Frankrike. Ett möjligt svar på denna fråga skulle kunna vara att man snabbt tappade kontrollen över revolutionen efter att de lägre sociala skikten i samhället blivit revolutionens pådrivande kraft. De flesta bönder och borgare såg adeln som en homogen (enhetlig) grupp, vilket den såklart inte var. Många i Frankrike uppfattade därför adeln som det främsta hotet mot revolutionen samtidigt som de, tillsammans med hovet, fick skulden för folkets missnöje och misär.
M LÄS MER: Varför blev det revolution i Frankrike?
M LÄS MER: Orsaker till den franska revolutionen
M LÄS MER: Franska revolutionen
M LÄS MER: Franska revolutionens följder
M PODCAST: Franska revolutionens orsaker
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
E.J. Hobsbawm, Revolutionens tidsålder, Rabén Prisma, 1997
Bengt Ankarloo, Franska revolutionen, Studentlitteratur, 1992
Carl-Göran Ekerwald, Frihet, jämlikhet, broderskap – ett försök att förstå franska revolutionen, Rabén & Sjögren, 1988
Kåre Tønnesson, Bra Böckers världshistoria, del 10 – Två revolutioner, Bokförlaget Bra Böcker, 1986
FÖRFATTARE
Text: Carl-Henrik Larsson och Robert de Vries, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap
