Étienne Cabets Icaria - utopi med samhället som maskin

I mitten av idealstaten Icaria ligger huvudstaden Icaria, som är ett slags idealt Paris, med en flod som liknar Seine.

Huvudstaden Icaria är nästan cirkelrund. Den delas i två lika stora halvor av floden, som har fördjupats så mycket att oceangående fartyg kan lägga till vid kajerna. I centrum delar sig floden i två armar som flyter kring en rund ö, stadens hjärta. Staden delas i 60 kommuner och delas också av 50 gator i nordsydlig riktning och 50 i öst-västlig. (Hur man inom en cirkel då ska kunna få fram lika stora kommuner ger Cabet inget besked om...)

Varje kvarter har 15 hus längs var och en av sina fyra sidor. Trottoarerna har glastak som skyddar mot regn. Gasljus lyser upp staden på nätterna, och renhållningen är noggrann. Stall, slakthus och sjukhus(!) ligger i utkanterna liksom fabriker, till vilka det går järnvägsspår.

Ett inrutat liv

Människors liv är lika noggrant inrutat som staden. En icarian går upp tidigt, för klockan 6 serveras frukost i kommunala restauranger eller personalmatsalar. Alla äter kollektivt. Maten är vetenskapligt utprovad och garanterat nyttig. Var och en får exakt vad hon eller han behöver. Efter frukosten går icarianskan och icarianen till sina arbeten. Arbetsdagen är 7 timmar på sommaren och 6 timmar under vintern. Det finns ingen privat äganderätt. Nationen äger allt och är allas arbetsgivare. Tekniker och tjänstemän av olika slag ser till att allt fungerar.

Efter arbetet byter icarianen till hemmakläder. De liksom arbetskläderna är lika för alla, praktiska och fastställda av den kommitté som ansvarar för kläder. Vi möter här Napoleons dröm om ett folk som är som en armé, bär uniform och bor i kaserner.

De unga gifter sig efter att ha haft sällskap i sex månader. Mannen tidigast når han är 20, kvinnan tidigast när hon är 17. I åldern 5 till 17 år går barn och ungdomar i skola, en skola som organiserats fram sedan experter noga studerat såväl moderna som antika skolor och deras undervisning. Yrkesutbildning ges i de proportioner som arbetsmarknaden kräver, d.v.s. efter hur många anställda som samhället behöver inom olika yrken.

Styrelsen

Staden och staten Icaria har byggts upp av diktatorn Icar, men har nu en annan styrelse.

Invånarna i var och en av rikets 1 000 kommuner väljer två ledamöter till riksdagen. De behåller sitt ämbete i två år. På liknande sätt väljs en styrelse för varje kommun.

Makten tycks dock finnas hos regeringen vars 16 ledamöter leder varsitt departement. För övrigt bestämmer de olika kommittéerna - den för mat, den för kläder, den som svarar för skolorna och så vidare.

Någon samhällskritik förekommer inte, men man kan komma med förslag till de styrande. Tidningarna är statligt ägda som allt annat. Det finns en rikstidning, en för varje provins och en för varje kommun.

Dröm och verklighet

Etienne Cabet, som varit lärare, advokat och socialistisk revolutionär, ville upprätta sin idealstat i verkligheten. 1848 reste han med 280 entusiaster över Atlanten till USA.

Icarianerna köpte ett landområde i Nauvoo i staten Illinois, inte långt från Mississippifloden. När samhället var som störst hade det 1 800 invånare, de flesta fransmän. Vem som helst fick bli icarian. Vad som krävdes var att man kunde betala ett inträde på 300 franc och var villig att skänka alla sina privata tillhörigheter för att de skulle bli gemensam egendom.