Lennart Torstenson (1603-1651) var en av Johan Banérs närmaste medarbetare under trettioåriga kriget i Tyskland. Han var särskilt skicklig på att använda artilleriet och blev 1641 fältmarskalk och överbefälhavare för de svenska trupperna i Tyskland.
Johan Banér och Lennart Torstenson har beskrivits som varandras motsatser. Banér var äregirig och ständigt på jakt efter nya lösningar och möjligheter till ärofulla segrar, medan Torstenson var mer analytisk och avvaktande. Trots olikheterna arbetade de mycket bra tillsammans.
Torstenson hade svåra hälsoproblem, men lyckades ändå leda den svenska armén till viktiga segrar, bland annat vid det andra slaget vid Breitenfeld utanför Leipzig 1642 och vid Jankov 1645. Segern vid Jankov var en av Sveriges största under trettioåriga kriget och stärkte landets militära ställning under krigets sista år.
Trots sina återkommande sjukdomsbesvär fortsatte Torstenson som överbefälhavare till 1646. Under denna tid ledde han även det svenska anfallet mot Danmark 1643-1644. Kriget, som senare kom att kallas Torstensons krig, slutade med freden i Brömsebro 1645 och stora svenska landvinningar.
Tiden i fängelsehålan förstörde Torstensons hälsaÅr 1632 blev Lennart Torstenson tillfångatagen av kejserliga trupper under striderna vid Alte Veste utanför Nürnberg. Som högt uppsatt officer kunde han ha förväntat sig relativt god behandling, men istället hölls han under en del av fångenskapen inspärrad i ett mörkt och fuktigt utrymme i fästningen Ingolstadt. Äldre källor beskriver behandlingen som mycket hård, men det finns inga säkra belägg för att han utsattes för tortyr i betydelsen att fienden medvetet skadade honom för att straffa honom eller tvinga fram uppgifter. Det var framförallt de svåra förhållandena under fångenskapen som satte spår i hans kropp. Efter fångenskapen led Torstenson resten av livet av svåra hälsoproblem. Källorna nämner framförallt reumatism och gikt, som kunde ge kraftig värk och göra det svårt eller omöjligt för honom att rida. Det finns även äldre uppgifter om njursten. Besvären kunde vara så svåra att han periodvis måste ledas eller bäras fram under fälttågen. Trots detta fortsatte han som befälhavare och ledde arméer över stora delar av Centraleuropa. Till slut blev sjukdomarna så besvärliga att han tvingades lämna befälet. En fältvagn som enligt traditionen användes av Torstenson finns fortfarande bevarad på Livrustkammaren. Det speciella är inte att vagnen byggdes för honom. Den togs istället som krigsbyte vid det andra slaget vid Breitenfeld 1642 från den kejserlige befälhavaren ärkehertig Leopold Wilhelm av Österrike. Det är en öppen, rödmålad vagn med en sittplats och ett särskilt kusksäte framtill. Enligt traditionen använde Torstenson den därefter i fält. Med tanke på hans svåra värk var en vagn ett viktigt hjälpmedel när han inte kunde färdas till häst. Att just denna 1600-talsvagn fortfarande finns kvar gör den till ett ovanligt konkret minne av både Torstenson och trettioåriga kriget.
|
M LÄS MER: Johan Banér
M LÄS MER: Trettioåriga kriget
S LÄS MER: Torstensonska kriget
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (utg. av Bonnier Alba).
Faktarutan är skriven av Robert de Vries (red.)
Källor till faktarutan:
Statens historiska museer/Livrustkammaren: Fältvagn L Torstenson
Nationalmuseum: Lennart Torstenson
