Dygdetik

Aristoteles hävdade att dygden i sig är en belöning, och den dygdige kännetecknas av att hen gör det rätta därför att hen vill göra det och känner glädje över att utföra dessa dygdiga handlingar.

Att utföra dygdiga handlingar är att handla i enlighet med den mänskliga naturen. Därför är dygdiga handlingar njutbara för den dygdige, inte bara för att hen älskar dem, utan också därför att de till sin natur är njutbara. Det goda, det lyckliga och det dygdiga livet är i någon mening en och samma sak.

Dygdetik skiljer sig från många andra etiska modeller genom att den inte bara frågar: "Vad är rätt handling?" Den frågar också: "Vilken sorts människa bör jag försöka vara?" En dygdig person har tränat upp goda egenskaper, till exempel mod, klokhet och rättvisa. Tanken är att en människa som har goda vanor också lättare gör goda handlingar.

Det finns två huvudgrupper av dygder: karaktärsdygder (moraliska dygder) och intellektuella dygder. Dessa två typer av dygder svarar mot uppdelningen av själen i en icke-förnuftig del och en förnuftig del, men också mot skillnaden mellan det praktiska och det kontemplativa, alltså eftertänksamma och reflekterande, livet.

Till karaktärsdygderna (de moraliska dygderna) räknas: mod, besinning (måttfullhet), frikostighet, storslagenhet (högsinthet), stolthet, ambition, godlynthet, vänlighet, uppriktighet, kvickhet och rättrådighet. Aristoteles nämner också blygsamhet (skamkänsla) och indignation, som inte i egentlig mening är några dygder, men som ändå kan betraktas som en form av kvasidygder, alltså något som liknar dygder men inte räknas som fulla dygder.

Till de intellektuella dygderna räknas: vetande, kunnighet, klokhet, insikt, visdom, rådighet, medvetenhet och förståelse.

Den moraliska dygden är ett karaktärstillstånd, närmare bestämt en vana eller förmåga att välja den gyllene medelvägen mellan för mycket och för lite. Dygd är alltså en inre hållning som hjälper människan att välja den rimliga medelvägen, ungefär så som en klok person skulle göra. Den är en medelväg mellan två laster, övermåttets och bristens.

Den gyllene medelvägen betyder inte att man alltid ska välja exakt mitt emellan två alternativ. Det handlar snarare om att hitta det som är klokt och lagom i situationen. Mod kan till exempel ses som en medelväg mellan feghet och dumdristighet. Den fege vågar för lite, den dumdristige tar onödiga risker, men den modige vågar göra det rätta när det behövs.

De moraliska dygderna uppnås genom att vi tränar oss i att ofta välja den gyllene medelvägen. Vi blir vänliga genom att utföra vänliga handlingar, måttfulla genom att utföra måttfulla handlingar osv. Eftersom vanan är dygdernas upphov är det viktigt att redan från ungdomen försöka forma goda vanor. Det handlar om att lära sig känna glädje över rätt saker, vid rätt tillfällen och i förhållande till rätt personer, men också om att handla med goda motiv, på rätt sätt och vid rätt tidpunkt.

Epikuréerna

Epikuros (ca 341-270 f.Kr) lärde att lycka är livets högsta goda, men för honom var lycka inte detsamma som ohämmad njutning. Människan strävar redan från början av livet efter upplevelser av behag och tillfredsställelse, och försöker undvika sådant som leder till olust och plåga. Det är helt enkelt en del av den mänskliga naturen och av vår strävan att överleva och leva ett så gott liv som möjligt. Spädbarn gör detta spontant, och vuxna gör i grunden samma sak. Skillnaden är att vuxna ofta kan tänka mer långsiktigt: de kan skjuta upp något behagligt eller stå ut med obehag om det kan leda till något bättre längre fram.

Ett viktigt inslag i den epikuréiska filosofin är just att man bör använda sin livserfarenhet och sitt förnuft när man gör sina val i livet. Vuxna bör inte likna spädbarn genom att alltid välja den kortsiktiga njutningen. Istället bör man tänka igenom vad som ligger i ens eget långsiktiga intresse.

Stoikerna

Den stoiska skolan har fått sitt namn av den pelarhall i Aten (stoa poikilä = den brokiga hallen) där skolans grundare, Zenon, samlade sina elever på 300-talet f.Kr. Längre fram kom kejsaren Marcus Aurelius (död 180 e.Kr) att sprida stoiska tankar genom sin bok Självbetraktelser. Stoicismen blev en av huvudkonkurrenterna till kristendomen under dess första århundraden.

Kärnan i den stoiska filosofin är att det inte finns någon högre auktoritet än förnuftet. Världen är sådan förnuftet visar den för oss. Naturens värld är det som existerar, och det finns ingenting "högre". Gud finns inte utanför eller över världen, Gud genomsyrar den.

Eftersom vi är ett med naturen, och inget "högre" finns, kommer vi inte "någon annanstans" när vi dör. Vi går tillbaka till naturen. Naturen styrs rationellt, det finns ett skäl till att allting är som det är. Vi kan inte ändra det, och vi bör inte försöka ändra det eller önska att det vore annorlunda. Allt som sker, även vår egen död eller närståendes död, bör vi enligt stoikerna försöka acceptera med lugn. Allt är ”enligt naturen”. Om våra känslor gör uppror mot detta menade stoikerna att vi behöver låta förnuftet styra känslorna, så att känslorna inte leder oss fel. Alla livets förändringar bör vi möta med lugn och självbehärskning.

Personer som gick in för den stoiska filosofin kunde ofta uthärda många prövningar utan att visa starka känslor utåt.

Dygdetik handlar om att öva sig i att leva klokt

Dygdetiken belyser att etik inte bara handlar om regler eller konsekvenser, utan också om människans karaktär. Aristoteles, epikuréerna och stoikerna hade olika syn på vad ett gott liv är, men alla betonade att människan behöver öva sig i att leva klokt. Därför handlar dygdetik mycket om vanor, förnuft och självkontroll. Frågan blir inte bara vad vi gör i en enskild situation, utan vilka människor vi håller på att bli.

S  LÄS MER: Etik och moral

S  LÄS MER: Etiska teorier och normativ etik

S  PODCAST: Normativa etiska teorier

S  PODCAST: Etiska teorier och modeller (fördjupning)

Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.

Litteratur:
Shelly Kagan, Normative Ethics, Bookpoint Ltd, 1997
Torbjörn Tännsjö, Grundbok i normativ etik, Thales, 2012
Christer Knutson, Etik i praktiken, Studentlitteratur, 2000
Henrik Ahlenius, Vad är moraliskt rätt? – Texter i normativ etik i urval av Henrik Ahlenius, Thales, 2004

FÖRFATTARE

Text: Leif Löwegren, tidigare gymnasielärare i religionskunskap, historia och filosofi vid Lerums gymnasieskola och ämnesdidaktiker i religionskunskap och historia vid Lärarhögskolan i Göteborg.