Åskguden (Horagalles) uppfattades ibland som ond eftersom han var upphov till blixtnedslag och förhärjande bränder, samtidigt var han god genom sitt livgivande regn och sin förmåga att jaga bort onda andar.
Annars var Vindmannen (Biegke ålmaj) ansvarig för väderleken. På trumman framställs han med skovlar i händerna. Med dem skottade han fjällvindarna in och ut ur sina hålor.
Över jaktlyckan bestämde Almannen (Lieib ålmaj). Hans namn syftar på albarken, vars röda färg påminner om blodets.
Råna niejte var samernas Freja. Hon förknippades särskilt med den första grönskan. Hennes attribut på trumman är en slända.
När det gällde havandeskap och födsel tillbads Stamgumman (Madder aahka) och hennes tre döttrar. Av dem ansvarade Skiljegumman (Sar aahka) för nedkomsten medan Båggumman (Juks aahka) avgjorde barnets kön. Den tredje dottern Dörrgumman (Oks aahka) skyddade det nyfödda barnet från elden i kåtan och kylan utanför dörren. Akkorna föreställdes ha sina hem under kåtagolvet. De fick både gröt- och dryckesoffer.
En annan gudinna härskade över den heliga bakre delen av kåtan. Här förvarades trumman och jaktredskapen. Området fick inte beträdas. Det hör alltjämt till god kåtakultur att inte hur som helst gå in i denna bakre del, där man idag ofta förvarar maten.
Björnen
Björnen betraktades som ett heligt djur. Dess kroppsdelar fick inte kallas vid sina rätta namn, utan omskrivande sk noanamn måste användas. Björnen ringades, fälldes, hemfördes och förtärdes enligt en bestämd ceremoni. Köttet måste föras in i kåtan genom den mindre bakdörren. Jägarna och björnkroppen besprutades med tuggad albark av högtidsklädda kvinnor. Här rör det sig säkerligen om en reningsrit. Slutligen fick björnen en regelrätt gravsättning, där alla ben placerades i anatomisk ordning. Det kan möjligen tolkas som en tro på dess återuppståndelse.
Nåjden och sejten
Nåjden (noaidi) var samernas motsvarighet till de afrikanska folkens medicinman och de sibiriska folkens shaman. Hans själ frigjorde sig under extas från kroppen för att besöka avlägsna världar, där gudar och andar bodde. Ibland sökte han efter en svårt sjuk människas själ i de dödas rike. Till sitt förfogande hade nåjden särskilda hjälpandar, som antog djurgestalt och uppträdde som fågel, fisk eller orm med uppgift att bära underrättelser till honom eller vara vägvisare under själsresorna.
Nåjdens främsta instrument var trumman. Med den försatte han sig i trance. Även jojken, samernas urgamla sångart, hade en viktig funktion vid seansen. Ibland var särskilda jojkerskor närvarande. Med hjälp av trummans tecken kunde nåjden spå om renskötsel, jakt, fiske, havandeskap och andra viktiga händelser i livet. Genom att slå med en hornhammare på trumskinnet fick han visaren av ben eller mässing att förflytta sig mellan de olika tecknen.
Trumman var ofta indelad i tre fält motsvarande himlen, jorden och underjorden. Om de dödas fortsatta existens i en underjordisk värld skriver en missionär att de troddes "driva samma hanteringar som de varit vana vid". Dit hörde att spå, skjuta, älska, äta, dricka, dansa och röka tobak. "Dock skulle alla ting därstädes gå långt härligare till!" Den som dött på ett våldsamt sätt kunde, enligt vissa, få sin hemvist i norrskenens värld.
Vissa platser betraktades som heliga och fick inte beträdas av kvinnor, som ansågs orena p.g.a. menstruationen. Här markerades gudomens närvaro av en s.k. sejte, som oftast var formad av naturen själv. Det kunde vara en sten eller klippa med djur- eller människoliknande utseende. Ibland var det en hel fjälltopp, t.ex. Luobakti söder om Torneträsk.
