Skräckväldet och revolutionens slut

Vem var Robespierre?

Maximilien Robespierre föddes 1758 i Arras i norra Frankrike och dog 1794, avrättad i giljotinen.

Hans far var advokat, och Maximilien utbildade sig också till jurist. Efter studier i Paris återvände han till Arras och började arbeta som advokat. Han intresserade sig tidigt för politik och samhällsfrågor och ville föra de svagare gruppernas talan. När riksständerna sammankallades 1789, för första gången sedan 1614, valdes han till representant för tredje ståndet i provinsen Artois.

Robespierre uppmärksammades snart i Paris genom sina politiska tal och skrifter. Han hade ingen mäktig talarröst som Danton, men blev ändå en skicklig och flitig debattör. Han talade ofta och höll envist fast vid de principer han ansåg vara riktiga.

Under revolutionens första år drev Robespierre flera idéer som för sin tid var långtgående. Han ville ge alla män rösträtt oberoende av hur rika de var och motsatte sig uppdelningen mellan rika "aktiva" och fattigare "passiva" medborgare. Han försvarade också press- och åsiktsfrihet, politisk jämlikhet och rättigheter för grupper som diskriminerades. Han angrep slavhandeln och slaveriet och stödde större rättigheter för svarta och färgade människor i Frankrikes kolonier.

Robespierre motsatte sig dessutom dödsstraffet. I ett berömt tal 1791 hävdade han att staten inte borde döda en människa som den redan hade besegrat och oskadliggjort. Bara ett par år senare kom han själv att försvara användningen av dödsstraff mot personer som betraktades som revolutionens fiender.

Det kan verka svårt att förena den tidige reformatorn med den Robespierre som senare blev en av skräckväldets främsta företrädare. Förklaringen ligger inte i någon enkel personlig förändring. Frankrike befann sig i krig, uppror pågick inom landet och revolutionärerna fruktade både verkliga och inbillade sammansvärjningar. Robespierre blev övertygad om att republiken under denna kris måste försvaras med hårda undantagsåtgärder.

Under revolutionens första år accepterade Robespierre fortfarande tanken på en kung med begränsad makt. Men hans förtroende för Ludvig XVI försvann, framförallt efter kungens misslyckade flyktförsök 1791. När Ludvig senare ställdes inför rätta krävde Robespierre att han skulle avrättas. Det var en tydlig motsägelse till hans tidigare motstånd mot dödsstraffet. Robespierre menade dock att kungen inte var en vanlig brottsling utan ett direkt hot mot den nya republiken.

Under skräckväldet 1793-1794 blev Robespierre en av Frankrikes mäktigaste politiker. Han satt i välfärdsutskottet, den mäktiga kommitté som ledde mycket av landets regering under krisen. Robespierre styrde inte Frankrike ensam, men hans inflytande blev mycket stort och hans motståndare anklagade honom allt oftare för att vilja bli diktator.

Han kämpade på två fronter. Dels ville han krossa dem som han betraktade som fiender till revolutionen, dels bekämpade han rivaler inom själva revolutionsrörelsen. Våren 1794 avrättades först de radikala hébertisterna. Kort därefter gick samma öde Danton och hans anhängare till mötes när de började kräva ett slut på skräckväldets hårdaste metoder.

Under sommaren 1794 blev Robespierre alltmer isolerad. Frankrikes arméer hade börjat vinna framgångar, vilket gjorde de hårda undantagsåtgärderna svårare att motivera. Samtidigt hade avrättningarna ökat kraftigt, och många ledamöter i nationalkonventet började frukta att de själva kunde bli nästa offer. Konflikterna växte också inom de kommittéer som styrde landet.

Den 26 juli höll Robespierre ett långt tal där han anklagade förrädare och korrumperade politiker för att hota republiken, men utan att tala om vilka personer han menade. Det gjorde många ledamöter ännu mer oroliga. Dagen därpå gick hans motståndare till angrepp i nationalkonventet. Robespierre försökte försvara sig men hindrades från att tala och arresterades tillsammans med flera av sina närmaste anhängare.

Den 28 juli 1794 fördes Robespierre och 21 av hans anhängare till giljotinen på Place de la Révolution, dagens Place de la Concorde. Där hade Danton avrättats mindre än fyra månader tidigare. Nu var det Robespierres tur. Hans fall brukar räknas som slutet på skräckväldets mest våldsamma period.
 

Ludvig XVI och Marie Antoinette

Den franske kungen Ludvig XVI har beskrivits som vänlig och tillmötesgående. Men man har också ansett att han saknat den kraft en revolutionär tid krävde. Det blev den hygglige Ludvig XVI som fick betala för vad de tidigare kungarna ställt till med. Drottningen Marie Antoinette har framställts som vacker och charmfull men ovillig att ta till sig de sociala trender som låg i tiden. Hon var nöjeslysten och slösaktig och blev mycket illa omtyckt. Marie Antoinette påverkade kungen att söka utländskt stöd för en revolutionsfientlig politik. Det kom att betraktas som ett förräderi mot den franska nationen och revolutionen.

Lamartine kände väl till personerna från den stora franska revolutionen 1789. I sin stora bok om franska revolutionen skriver han:

För att råda bot på de olyckliga förhållandena i det franska samhället före revolutionen hade det fordrats en regent med klart huvud och kraftig hand. Ludvig XVI, som vid 20 års ålder besteg tronen 1774 hade ingen av dessa egenskaper. Ludvig XVI hade en fetlagd kropp, något tvunget i ställningen och en viss osäkerhet i gången. Hans börd var det enda, som kastade någon glans över honom.

Drottningen syntes av naturen skapad för att kontrastera mot konungen. Vid hennes ankomst till Frankrike, hade hennes skönhet bländat hela landet. [Hon var österrikisk prinsessa] Hon var smärt, en verklig dotter av Tyrolen. Det naturliga majestätet i hennes hållning gjorde inte något förfång åt gracen i hennes rörelser. Hon hade en själ, som törstade efter tillgivenhet, ett lättrört hjärta; ett tankfullt och intelligent småleende.

Men för att inge mod hos en obeslutsam konung och rädda en stat uti svåra omständigheter, därtill fordras något mera. Hon hade hört det första dånet av stormen, utan att tro på faran. Drottningen berusad av denna omgivningens smicker [hovadelns smicker], förmådde konungen att ena dagen taga tillbaka vad han medgivit den föregående [de reformer kungen gått med på att genomföra]. Hennes hand kunde skönjas uti allt regeringens vacklande.

Nationen [det franska folket] varseblev det till slut och hatade henne. Hennes namn blev för folket kontrarevolutionens fantom. Den 5 och 6 oktober blev drottningen allt försent varse folkets ovänskap. Emigrationen [franska adelspersoner som flydde utomlands] begynte, hon såg densamma med gynnsamma blickar. [Hon stödde de franska adelspersoner som flydde från Frankrike]. Alla hennes vänner var i Coblenz [det var där den flyktade adeln slog sig ned för att avvakta bättre tider eller hjälp från utländska makter att störta den revolutionära regimen]; man förutsatte, att hon var i gott förstånd med dem; detta var också det verkliga förhållandet.

Man anklagade drottningen för sammansvärjning till fördärv för nationen, som i varje ögonblick begärde hennes huvud. Ett folk som reser sig, har behov av att hata någon. En kvinna blev en hel nations fiende. [Senare kunde hon mer eller mindre betraktas som revolutionärernas fånge]. En fånge i Tuilleriernas palats, kunde hon inte närma sig ett fönster, utan att framkalla skymford mot sig och nödgas avhöra dem. Hennes dagar var dystra, hennes nätter oroliga.

Hennes hov var tomt hon såg inga andra än misstänksamma påtvungna ministrar och La Fayette, inför vilken hon blev tvungen att lägga band till och med på uttrycket i sitt ansikte. Hennes betjäning spionerade på henne; hon måste föra dem bakom ljuset för att få samtala med de få vänner, hon ägde kvar. Hemliga trappor; mörka gångar förde om nätterna till slottets vindar de hemliga rådgivare hon kallade till sig. Dessa rådplägningar liknade sammansvärjningar. Hon beredde konungen mången olycka; utrustad med bättre huvud, mera själ, mera karaktär än han, kunde hon inte utnyttja sin överlägsenhet till annat än att inge honom förtroende till olycksbringande planer. Hon var på samma gång tröstarinna i hans olyckor och fördärvet för honom; hon ledde honom steg för steg ända till schavotten; men hon uppsteg dit tillika med honom. [Kungen blev ju avsatt och senare avrättad för förräderi mot nationen. Samma öde drabbade senare även drottningen].

Ur: Alphonse de Lamartine, Girondisternas historia, Stockholm: Bonnier, 1848