Människan är alltings mått
Utmärkande för humanismen är dess moraluppfattning. Den innebär att allt som är rätt eller orätt, gott eller ont, måste härledas från människan själv. Mänskligt liv och den individuella människans behov görs till måttstock för allt som är värdefullt.
Vad utgör grunden för att vi uppfattar vissa handlingar som rätta? Detta är en klassisk fråga. För antikens filosofer var den avgörande frågan om det är gudar eller människor som avgör vad som är rätt. Platon avvisade tanken att moral är en produkt av gudarnas vilja.
Vill gudarna det rätta för att det är rätt,
eller är det rätta rätt för att gudarna vill det?
[ur Faidon]
Filosofen Protagoras (400-talet f.Kr) tog också avstånd från tanken att moralen vilade på gudomlig grund. Han formulerade istället sin kända homo mensura-sats, "människan är alltings mått". Endast sådant som människan kan uppleva som värdefullt eller sådant som har värde för relationer mellan människor, t.ex. vänskap, kärlek och fred, har ett verkligt värde.
Homo mensura-tanken har haft stor historisk betydelse i kampen mot samhälleliga och religiösa påbud vilka velat se det rätta grundat i Guds vilja eller i samhällets ordning.
Alla människor har lika värde
Humanismens människosyn bygger på att alla människor har lika värde, och att alla har samma rätt till en människovärdig tillvaro.
Denna syn på människovärdet kan bl.a. tjäna som norm för en rättvis fördelning av mänsklighetens gemensamma resurser. Den innebär att en människas lycka aldrig kan köpas till priset av en annan människas lidande.
Tillbaka till antiken
Mycket i dagens humanism går tillbaka till renässansens försök att återvinna de mänskliga och kulturella kvaliteter som man ansåg hade gått förlorade under medeltiden.
Renässanshumanisterna vände sig särskilt mot medeltidens asketism och förnekande av människans naturliga behov. Den sinnliga njutningen tillerkändes på nytt ett egenvärde. Sexualitet, konst, musik och teater sågs, liksom under antiken, som medel för människans självförverkligande.
Humanismen idag
Jean-Paul Sartre (1905-1979) gick ett steg längre än renässansens humanister. I sin bok Existentialism är en humanism förnekade han tanken på en i förväg given mänsklig natur. Varje människa är unik och måste därför själv finna det som är värdefullt för henne. På så sätt knyter också han an till homo mensura-satsen. Det finns inget utanför människan att bygga sitt liv på.
Detta resonemang verkar utesluta varje form av religion. Men de humanister som förenar sin åskådning med exempelvis kristendom accepterar tanken på en Gud. De menar att Gud har gett människan själv ansvaret för sitt liv och har utrustat henne med förnuft och samvete. Att ta det ansvaret och att arbeta för ett människovärdigt liv för alla människor oberoende av ras, kön eller handikapp, är en humanistisk tanke som går att förena med en religiös livsåskådning.
När Förenta nationerna bildades efter andra världskriget, sökte man efter en gemensam grund för de olika folk och kulturer som försökte enas. Det gick inte att samlas kring någon religion eller någon politisk ideologi. Det enda som alla hade gemensamt var att de var människor och delade människans livsvillkor. Efter krigets omänsklighet sökte man efter en gemensam mänsklig grund och fann den i humanismen. Denna grund kunde sedan kompletteras religiöst, politiskt och kulturellt och ingå som ett bärande element i många inbördes olika livsåskådningar.
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap.
[Artikel 1 ur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna]
Ekologisk humanism
Protagoras homo mensura-sats, hur positivt den än låter, har i praktiken lett till en nedvärdering av naturen. Eftersom människan var alltings mått, bedömdes växter och djur enbart efter sin nytta för människan. Särskilt under industrialismens epok såg man naturen som ett råvaruskafferi och inte sällan som en sopstation där man kunde lämna sitt avfall. Ofta ledde det till att både djur- och växtarter, vars bidrag till människans välfärd inte var tydliga nog, drevs till utrotning.
Den finske filosofen och humanisten GH von Wright (1916-2003) har tagit fasta på detta och i essäsamlingen Humanismen som livshållning istället förespråkat en ekologisk humanism. Hela naturen har ett egenvärde - jord, luft, vatten, växter och djur bör skyddas för sin egen skull och inte endast för sin nytta för människan. Människan har en särställning i kraft av sitt fria medvetande och sin tekniska kunskap, men därmed har hon också ett särskilt ansvar för sig själv, för andra människor och för hela naturen.
LÄS MER: Humanism
Text: Lennart Koskinen, teologie doktor i tros- och livsåskådningsvetenskap, läromedelsförfattare och f.d. biskop
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i läromedlet "Religionskunskap för gymnasieskolan - Vad ska man tro?"
