Järnets höga kvalitet blev korsfararna pinsamt medvetna om. Arkeologerna har kunnat bekräfta krönikörernas beskrivningar, men järnets stora roll är antagligen en överraskning för många. När och var växte den afrikanska järnhanteringen fram? Lärde man sig på egen hand, eller kom kunskapen från Europa eller Asien?
Järnhanteringens spridningsvägar
Forskarna är ännu inte riktigt säkra på var kunskapen kom ifrån. Mycket beror på att arkeologin i Afrika kom i gång rätt sent. Många lämningar har också förstörts av olika anledningar. I stort sett är man dock överens om att kunskapen kan ha nått den väldiga kontinenten från två håll.
Den ena spridningsvägen var från Egypten, söderut via Sudan. Egyptierna i sin tur hade lärt sig tekniken från det dåvarande Assyrien, nuvarande östra Turkiet och norra Irak.
I vissa områden i Sudan finns slagghögar kvar som ett minne av gammal järnframställning, och en del av områdets skoglöshet kan säkert bero på att träden avverkades för att framställa träkol. Stora områden i Östafrika är späckade med gamla gruvhål, som tydliga bevis på att det fanns en järnhantering som byggde på inhemsk råvaruproduktion.
Det är lite mer osäkert hur kunskapen nådde Västafrika. Det kan ha varit via Sudan och sedan längs karavanvägarna västerut. Kunskapen kan även ha nått området norrifrån, förmedlat av de folk som levde i Nordafrika och som i sin tur kan ha lärt sig av kelterna i Västeuropa. För den teorin talar att järntekniken kom till området mycket snabbare än andra kulturnyheter österifrån vanligen gjorde. Tekniken spreds över kontinenten snabbare än vad som tycks ha skett i Europa. Det tyder i och för sig på att det fanns regelbundna förbindelser mellan områdena.
Järnet blev en förutsättning för samhällets utveckling. Med redskap av järn kunde afrikanerna nu röja buskar och träd och bosätta sig i områden som förut varit stängda för dem. Med vapen av järn kunde de försvara sig och sin boskap mot vilda djur.
Hayafolket lär ut hemligheten
Det östafrikanska järnet ansågs redan tidigt vara det bästa. Vad berodde det på? Av en slump fick en amerikansk etnolog, dvs folklivsforskare, reda på hemligheten. Han arbetade under 1970-talet med att beskriva hur hayafolket i nordvästra Tanzania levde, och satt och samtalade med några 80-åriga män om gammalt och nytt i deras liv. De berättade att när de var unga var de med om att smälta järn. Etnologen blev intresserad och frågade dem hur det gick till. Gubbarna blev förtjusta över att få visa sina gamla färdigheter och satte i gång.
De byggde en 140 centimeter hög, konformad ugn av gammal slagg och jord från ett termitbo. Under ugnen grävde de en halvmeterdjup grop och fyllde den med förkolnade växtdelar. Strax ovanför själva ugnens bas murade de in åtta blästerrör som stack ett stycke in i ugnen. De fyllde på träkol och järnmalm uppifrån och tände på. I åtta timmar blåstes luft in i ugnen med hjälp av bälgar som gick oavbrutet. Det fina med den här konstruktionen var att blästerluften blev uppvärmd på vägen in i ugnen. I de medeltida europeiska ugnarna kom man upp till 1 500 grader. Här nådde man 1 800 eller mer. Vid sådana gradtal bildar järnslaggen perfekta kristaller som tar upp kol från träkolsbädden i gropen under ugnen, och på så sätt omvandlas den till ett utmärkt stål.
