© 2026 SO-rummet.se
Till vapen för revolutionen – när värnplikten föddes i Frankrike
Beväpnade franska soldater och medborgare går till strid under revolutionskrigen. Revolutionen förändrade synen på armén: nu skulle inte bara yrkessoldater kämpa för staten, utan också vanliga medborgare som ansågs ha en plikt att försvara republiken och revolutionens idéer.
Från bondpojke till medborgarsoldat
Den 23 augusti 1793 beslutade den franska riksdagen, nationalkonventet, att hela landet skulle hjälpa till i revolutionskriget. Beslutet kallades levée en masse, ungefär "massuppbåd", och blev ett viktigt steg mot allmän värnplikt. De som först skickades till armén var ogifta män mellan 18 och 25 år samt änklingar utan barn. Gifta män skulle bland annat tillverka vapen och transportera förnödenheter, medan kvinnor skulle sy tält och kläder och hjälpa till på sjukhusen. En mer regelbunden allmän värnplikt infördes först 1798.
När nyheten nådde avlägsna byar och småstäder var man på många håll långt inne i september. Folk var i full färd med höstsådd och vinskörd. Städernas och byarnas styresmän blev ofta mycket bekymrade. Hur skulle man kunna förmå fullt upptagna bönder att avstå från de unga män som behövdes mest i arbetet?
ANNONS
ANNONS
I jämlikhetens namn skulle de unga män som omfattades av lagen tas ut utan möjlighet att skicka någon annan i sitt ställe. Lokala myndigheter fick upprätta listor över dem som skulle infinna sig och sända dem vidare till distriktens huvudorter, där de skulle öva sig i att hantera vapen i väntan på avmarsch. Frankrike befann sig i ett mycket utsatt läge och kämpade mot en koalition av europeiska stater, däribland Österrike, Preussen, Storbritannien, Nederländerna och Spanien. Syftet var att på kort tid bygga upp en armé på hundratusentals män och driva bort fienden från franskt territorium. Lagen angav däremot inte att soldaterna skulle vara hemma igen efter några veckor. Mobiliseringen skulle fortsätta tills fienden hade drivits ut ur republiken.
Är detta jämlikhet?
Det fanns byar där männen gick med på att bli soldater utan protester, men på många håll protesterade bönderna kraftigt. Motståndet varierade mycket mellan olika delar av Frankrike.
Jämlikhet? Vilken jämlikhet?
Hantverkaren kunde stänga sin verkstad när arbetarna blev soldater – verktygen förlorade inte i värde. Så fort han fick arbetskraft var det bara att arbeta igen.
För bönderna var jorden verktyget. Bara om man arbetade med den gav den en skörd. Bonden kunde inte skörda utan att först ha plöjt, sått och skött marken under lång tid. För att rädda fosterlandet räckte det därför inte med att lyfta bajonetten. Plogen behövdes också, för soldaterna måste ha mat. Oron var särskilt stor i familjer som förlorade en son eller annan ung man som stod för en stor del av arbetet på gården. En rikare bonde kunde kanske betala någon annan för att hjälpa till. Men vad skulle den fattige småbonden göra när en av familjens viktigaste arbetare försvann? Många ansåg därför att republiken också måste hjälpa de familjer som drabbades hårdast.
Vem skulle tvingas lämna familjen och gå ut i krig? Den här bilden från 1793-1794 berättar om en far som erbjöd sig att bli soldat eftersom hans son inte ansågs klara militärtjänsten. Rekryteringen var därför inte bara en fråga för staten och armén. För många familjer kunde den avgöra vem som fick stanna hemma, vem som måste ge sig av och vem som skulle utföra arbetet när en familjemedlem försvann.
Helig jämlikhet? Jo visst, om alla måste vara med. Men helt utan undantag var lagen inte. Offentliga tjänstemän skulle stanna på sina poster, och människor med viktiga uppgifter i krigsproduktionen kunde behövas hemma för att exempelvis tillverka vapen. En smed kunde med goda skäl påpeka hur viktig smedjan var när både jordbruksredskap skulle lagas och armén behövde vapen. Samtidigt förbjöd lagen de inkallade att köpa eller ordna en ersättare som tog deras plats i armén.
Myndigheterna försökte övertyga befolkningen om att hela landets framtid stod på spel. Kriget krävde inte bara soldater utan också pengar, vapen, mat, hästar och kläder. För att få in mer pengar beslutade nationalkonventet i september 1793 om ett stort tvångslån, som framförallt riktades mot de rika. På så sätt skulle inte bara de fattiga och de unga män som skickades ut i kriget behöva bära bördan.
Somliga smet undan
Så ställde de unga männen upp, en del frivilligt och andra först efter motstånd. Några försökte gömma sig eller helt enkelt hålla sig undan myndigheterna. På vissa håll följde familj och grannar de inkallade en bit på vägen när de lämnade hembygden. Avskeden kunde vara smärtsamma. Ingen visste när de unga männen skulle komma tillbaka, eller om de över huvud taget skulle göra det. Motstånd, rymningar och senare deserteringar blev ett återkommande problem för den revolutionära armén.
Så kom de unga männen till staden. Under de följande åren blev granskningen av de inkallade mer organiserad. När den allmänna värnplikten infördes 1798 ställdes de inkallade inför särskilda granskningsgrupper, där också läkare ingick. De utskrivna mättes. Skulle också mycket små män skrivas ut? Hur skulle de kunna hantera gevären? Olika områden hade olika krav. Män som var under 1,50 sållades i regel bort.
ANNONS
ANNONS
Männen försökte med olika knep för att komma undan. En del gick till byns kloka gubbar och gummor. Man tog olika örtblandningar för att försöka framstå som sjuk. Man lade grötomslag som gjorde att armar och ben svullnade och såg eländiga ut. Läkarna hade ofta svårt att se om det var fusk eller inte. I extrema fall förekom även självstympning för att bli bedömd som oduglig till militärtjänst. Att medvetet skada exempelvis en hand eller ett finger kunde göra det svårt att hantera ett gevär. Sådana försök att undkomma militärtjänsten förekom både under revolutionen och under de följande årtiondena.
Myndigheterna försökte i sin tur stoppa fusket och få de inkallade att verkligen inställa sig. Den som vägrade göra militärtjänst, gömde sig eller deserterade kunde drabbas av straff. Samtidigt visar motståndet hur främmande tanken på obligatorisk militärtjänst fortfarande var för många människor. För staten handlade det om att rädda revolutionen och fosterlandet. För den enskilde bonden kunde samma beslut betyda att lämna familjen, gården och hela det liv han kände till.
Utbildning
Så skulle rekryterna utbildas till soldater. Det var så ont om gevär att man på vissa håll fick använda enkla träkäppar som ersättning under övningarna. Bristen på vapen och utrustning var ett stort problem när de många nya soldaterna skulle utbildas och organiseras.
När exercisen var slut för dagen gällde det att sysselsätta de blivande soldaterna. En del städer lät rekryterna reparera vägar och gator. Då protesterade de utskrivna. Om militärtjänsten blev dagsverken var man ju tillbaka i den gamla regimen. Vad hade då revolutionen tjänat till?
På vissa håll drev rekryterna omkring på gatorna och gick på krogarna, och slagsmålen kunde bli många. Ibland sände borgmästarna ut rekryterna på landet. Allt var bättre än att ha stora grupper av sysslolösa unga män samlade i staden. Man skyndade därför på utbildningen så mycket som möjligt.
Avmarsch
När en avdelning eller en bataljon var färdig för avmarsch ordnade myndigheterna ofta en fest. Tidigt på morgonen samlades rekryterna, en orkester spelade "Marseljäsen" och en kör sjöng refrängen. Så fortsatte man med andra krigiska och fosterländska sånger, och till sist gick hela sällskapet till stadshuset, där avmarschen organiserades. Avmarschen skulle bli en symbol för enigheten mellan folket och armén.
Till kanonsalut kunde man sedan tåga till det stora torget. Under frihetsträdet ordnade utskrivningskommissarien de olika avdelningarna. På vissa håll brändes samtidigt symboler och dokument som påminde om det gamla ståndssamhället, till exempel föremål som förknippades med godsherrens privilegier och gamla kontrakt som gav godsägarna inkomster. Under tiden sjöng man återigen fosterländska sånger.
Paris nationalgarde marscherar ut för att ansluta sig till armén i september 1792, året före det stora massuppbådet levée en masse. Målningen visar den högtidliga stämning som kunde omge avmarschen, med fanor, folksamlingar och soldater på väg mot fronten.
Så blev det tyst. Långsamt fördes bataljonens fana fram. På den kunde man läsa orden: "Det franska folket reser sig mot tyrannerna." Det var ingen tillfällig text. I beslutet om massuppbådet den 23 augusti 1793 stod det att bataljonerna skulle samlas under en fana med just denna inskrift.
På vissa håll gjordes ceremonin ännu högtidligare genom att en stadstjänsteman rörde vid fanan med 1793 års nya grundlag i handen. Grundlagen hade antagits samma sommar men kom aldrig att börja gälla. På så sätt fick fanan en stark symbolisk koppling till revolutionen och republiken.
En representant för folket kunde hålla ett tal. Det kunde sluta ungefär så här: "Medborgare, ni anförtros frihetens fana. Den bär som inskrift att fransmännen ska resa sig mot tyrannerna. Fosterlandets välgång beror på er. Gör som era vapenbröder och driv bort de fiender som hotar vårt land!" Med lyfta händer kunde soldaterna svara: "Vi svär! Vi svär att försvara vår fana in i döden och att inte återvända hem förrän fransk mark är befriad från fienden. Leve republiken!"
Soldaterna sjöng frihetssånger medan de passerade under fanan, och festen kunde avslutas med dans. Sådana ceremonier skulle stärka sammanhållningen och påminna rekryterna om att de inte bara stred som soldater utan också som medborgare i den nya republiken.
ANNONS
ANNONS
Till fronten
Så började den långa marschen. En del rekryter var barfota och andra hade träskor. Myndigheterna hade visserligen sett till att det fanns skomakare, men det fattades ofta läder till skorna. Här och där tog myndigheterna kläder och annat material i beslag för att soldaterna skulle kunna utrustas. Några få gynnade hade fått riktiga uniformer. De flesta fick ge sig av i enklare kläder och arbetskläder. Att förse de snabbt växande arméerna med kläder, skor, vapen och annan utrustning var ett stort problem.
Rekryternas chefer var ofta erfarna soldater som gärna berättade om sina strider, äventyr och skador. Berättelserna kunde skrämma mer än de förberedde de unga för vad som väntade. Därför följde ibland också en jakobin med (en anhängare av revolutionens radikala sida) för att stärka den fosterländska och revolutionära andan i truppen.
Det hindrade inte vissa rekryter från att längta hem. Efter rasterna blev några kvar vid vägkanten och ville inte resa på sig, äta eller dricka.
Ibland hyrde man byspelmän för att, som en jakobinsk ledare skrev, "jaga bort den långa marschens tråkighet och roa unga, oerfarna män, som för första gången hade lämnat sina kojor, och få bort deras mörka tankar". När de unga soldaterna dansade på kvällarna glömde de tröttheten och "trodde sig för ett ögonblick vara nära sin hemby".
En grupp franska soldater under revolutionskrigen marscherar fram med gevär och bajonetter. Många av männen i de snabbt växande revolutionsarméerna hade bara fått kort utbildning och fick utstå långa marscher, dålig utrustning, brist på mat och stor risk att drabbas av sjukdomar eller dö i strid.
En dagsmarsch kunde bli omkring 30 kilometer, även om avståndet varierade beroende på vägar, väder och andra omständigheter. Vid etappmålet var det chefernas uppgift att räkna männen. Det fattades ofta några. En del hade blivit försenade och andra hade deserterat, helt enkelt försökt rymma hem. Desertering blev ett stort problem för de revolutionära arméerna. Särskilda truppavdelningar kunde skickas ut för att leta efter rymmare. Det var därför viktigt för ledningen att så snabbt som möjligt få rekryterna bort från hembygden och vidare mot trupperna vid fronten
De upptäckte sitt eget land
De långa marscherna härdade rekryterna. Samtidigt fick många av dem för första gången se andra delar av Frankrike än sin egen hembygd. De förundrades över skillnader i tänkesätt och klädedräkt och över hur olika människor såg på revolutionen. "Här läser man mässan ännu, och man har kvar korset", skriver en av dem, medan en annan skriver: "Vi slog läger i en kyrka där ingen gudstjänst längre hölls." I brev hem berättade de också om sådant de aldrig tidigare hade sett, som "dessa stora handelsskepp som kommer med säd från Turkiet, en säd som ger så smakligt bröd."
Dessa unga män, för vilka byns gräns förut nästan hade varit världens ände, upptäckte nu hur stort och skiftande Frankrike var – landet som de hade kallats ut för att försvara.
ANNONS
ANNONS
Vapen och mat
Geväret var tungt, 4,3 kilo, och soldaten måste lära sig att ladda det snabbt även under stridens stress. Han rev upp papperspatronen, hällde i krutet, förde ner kulan och pappret i loppet och stötte ner allt med laddstaken. Det rådde brist på olja och fett för att underhålla gevären, och många vapen var dessutom i dåligt skick. Ofta fick soldaterna använda jaktgevär som bysmeden hade reparerat, och ibland kunde vapnen till och med explodera i ansiktet på skytten om laddningen blev för stark. När eldkraften inte räckte återstod ofta bajonetten. Soldaterna kunde då få ordern: "Anfall genast med bajonetten."
Men vapnen var inte soldaternas enda problem. Hur ska vi få mat? Det var den ständiga frågan. Trots alla regeringens ansträngningar var bristen på bröd och andra livsmedel ofta stor, och soldaterna tog därför mat från befolkningen där de drog fram. Officerarna blundade många gånger för plundringen, eftersom armén måste försörjas på något sätt.
När stölderna blev alltför omfattande och fattiga familjer drabbades hårdare än de rika, tvingades dock befälet ingripa.
I striden
Så kom striden. Mycket gick på tok för de franska rekryterna. Men mer än en gång besegrade "skomakarhären" mer erfarna soldater i de utländska arméerna. Varje seger utropades som ett bevis för att ett fritt och frihetsälskande folk alltid är överlägset de enväldiga kungarnas arméer.
Många unga män skulle aldrig återse sina hembyar. De stupade i striderna – eller ännu vanligare – dog av infekterade sår eller i de epidemier som följde härarna som en mörk skugga. Så här skriver korpralen Cosse i ett brev hem:
Jag har förfrusit två fingrar under den tid vi legat vid Mannheim. Vi fick ligga hela nätter utan eld och i mycket stark kyla. Vårt kompani, som från början var 90 man, består nu av 25 man, och fler kommer att hamna på sjukhus. Därifrån kommer de knappast tillbaka.
Propagandister för revolutionen
Man kan tycka att allt elände borde ha gjort rekryterna bittra på dem som hade skickat ut dem i kriget. Men för många tycks erfarenheterna istället ha stärkt känslan av att de kämpade för något större än den egna hembygden. De som återvände blev ofta övertygade anhängare av revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och medborgarskap. De hade inte bara varit soldater, utan medborgarsoldater som försvarade den nya franska republiken. På krogar och torg kunde de föra revolutionens budskap vidare: Frihet och jämlikhet!
När Napoleon drygt tio år senare hade blivit kejsare såg hans regim de mest radikala revolutionärerna som ett möjligt hot och höll dem därför under uppsikt. Det berodde på att många av dessa män fortfarande trodde starkt på revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och folkets rätt att påverka politiken. Napoleon hade visserligen själv vuxit fram ur revolutionen, men som kejsare styrde han Frankrike alltmer enväldigt. Därför kunde personer som fortfarande ville försvara de mest radikala revolutionära idéerna uppfattas som farliga för hans makt. Men hos många av dem levde minnet av revolutionens stora löften kvar. De hade själva upplevt hur det gamla samhället förändrades i grunden och hur vanliga människor för första gången fick en tydligare roll som medborgare. För dem var revolutionen därför inte bara något som hade hänt i Paris – den hade förändrat deras syn på vilka rättigheter människor borde ha och vem som skulle få vara med och bestämma över landets framtid.
ANNONS
ANNONS
Från bondesoldater till modern värnpliktI nästan alla tider har människor behövt kunna försvara sina familjer, hem och samhällen. Men hur arméer har byggts upp har förändrats mycket genom historien. I de små jägar- och jordbrukssamhällena under stenåldern fanns inga särskilda yrkessoldater. När fara hotade fick de som kunde strida själva ta till vapen. När större riken och stater växte fram blev krigföringen mer organiserad och härskarna behövde hitta sätt att samla, utrusta och försörja stora grupper soldater. Det fanns flera lösningar. Ibland kallades vanliga medborgare eller bönder in till krigstjänst. I andra fall användes yrkessoldater eller legosoldater som fick betalt för att strida. Ofta blandades de olika systemen. I det antika Grekland bestod arméerna i många stadsstater till stor del av fria manliga medborgare som själva förväntades delta i försvaret. De mest kända var hopliterna, tungt beväpnade fotsoldater som stred tätt tillsammans i täta formationer med stora sköldar och långa spjut. Det var dock inte någon värnplikt i modern mening, och systemen skilde sig mellan exempelvis Aten, Sparta och andra stadsstater. Även den romerska armén byggde från början huvudsakligen på medborgare som kallades in när staten behövde dem. Under de sista århundradena f.Kr förändrades armén stegvis. Soldater tjänstgjorde allt längre och blev mer beroende av armén för sin lön och framtid. Under kejsartiden utvecklades den romerska armén till en stående, professionell styrka där soldater kunde tjänstgöra i många år. Under medeltiden kunde en armé bestå av flera grupper som hade helt olika roller och skäl till att delta i kriget. De adliga riddarna var välutrustade krigare som ofta stred till häst och hade råd med dyra vapen och rustningar. En mäktig adelsman kunde också hålla sig med egna beväpnade män som tjänade honom och följde med när han drog ut i krig. Vid behov kunde även vanligt folk kallas in. Stadsbor kunde få i uppgift att försvara sin stad, medan bönder kunde beordras att delta i strider eller hjälpa till med andra militära uppgifter. Vid sidan av dessa fanns yrkessoldater som hade krigandet som sitt arbete. En del av dem var legosoldater, som stred mot betalning och kunde ta tjänst hos olika härskare beroende på vem som anställde dem. Det var därför sällan fråga om en enda sorts armé. I England blev långbågen så viktig att kungamakten under 1300-talet försökte få män att regelbundet öva bågskytte. En skicklig långbågsskytt behövde nämligen träna i åratal för att bygga upp den styrka och precision som krävdes. I Sverige fanns länge olika former av skyldighet att delta i landets försvar. Bönder kunde kallas ut i krig och under medeltiden förekom bondeuppbåd. På 1600-talet utvecklades senare indelningsverket, där bönder tillsammans försörjde en soldat som fick ett litet soldattorp att bo på. Systemet gjorde det möjligt för Sverige att hålla en stående armé utan att hela befolkningen ständigt behövde vara inkallad. Revolutionen förändrade synen på soldatenDen franska revolutionen innebar ett viktigt steg mot den moderna värnplikten. När Frankrike 1793 hotades av både utländska arméer och uppror inom landet beslutade revolutionens ledare om levée en masse, ett stort uppbåd där hundratusentals unga män kunde kallas till armén. Tanken var revolutionerande i sig: kriget skulle inte längre bara utkämpas av kungens yrkessoldater. Nu skulle nationens medborgare själva försvara landet och revolutionen. År 1798 infördes ett mer permanent system för militärtjänst i Frankrike genom den så kallade Jourdanlagen. Principen var att varje fransk man var skyldig att försvara nationen. Frankrike kunde därmed bygga upp mycket stora arméer, något som senare blev avgörande för Napoleonkrigen. Under 1800-talet spreds liknande idéer till andra länder. Preussen införde ett system med allmän militärtjänst 1814. I Sverige beslutade riksdagen 1901 att avskaffa det gamla indelningsverket och införa allmän värnplikt för män. Våren 1902 ryckte omkring 30 000 män in i den första årskullen i det nya svenska systemet. När miljonarméerna växte framDet var framförallt under 1900-talets båda världskrig som värnplikten visade hur enorma arméer moderna stater kunde skapa. Miljontals människor som till vardags var bönder, fabriksarbetare, lärare eller kontorister förvandlades på kort tid till soldater. Storbritannien, som länge hade förlitat sig på frivilliga, införde värnplikt under första världskriget. USA gjorde detsamma, och under andra världskriget kallades mer än tio miljoner amerikaner in genom landets värnpliktssystem. Efter andra världskriget började utvecklingen så småningom gå åt olika håll. Storbritannien upphörde med inkallelser till sin National Service 1960 och de sista värnpliktiga lämnade försvaret 1963. USA kallade in sin sista värnpliktige 1973 och gick därefter över till en militär som bygger på frivilligt anställda. Värnplikt i Sverige idagSverige hade allmän värnplikt under större delen av 1900-talet. Den vilande värnpliktsutbildningen återaktiverades 2017, och dagens svenska värnplikt gäller både kvinnor och män. Det betyder däremot inte att alla ungdomar gör lumpen. De som bedöms vara bäst lämpade för Försvarsmaktens behov väljs ut till mönstring och utbildning. Från 18 års ålder kan man kallas till grundutbildning med värnplikt. Det finns alltså en tydlig skillnad mellan dagens soldat och soldaten i revolutionens Frankrike. En fransk rekryt 1793 kunde få några få veckors utbildning, bristfällig utrustning och sedan skickas rakt ut i krig. En svensk värnpliktig idag utbildas under många månader för en bestämd uppgift och ingår i ett modernt försvar där allt från stridsvagnar och artilleri till radar, drönare och avancerade datorsystem används. Men grundtanken bakom värnplikten känns ändå igen från revolutionens tid: medborgare utbildas för att kunna försvara det land och samhälle de själva är en del av. |
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Varför beslutade nationalkonventet om levée en masse 1793? Vilka grupper i det franska samhället berördes av beslutet?
- Varför upplevde många bönder att inkallelsen till armén inte var så jämlik som revolutionens ledare hävdade?
- På vilka olika sätt försökte en del unga män undvika militärtjänsten?
- Hur gick utbildningen av de nya rekryterna till, och vilka problem hade myndigheterna med att skaffa tillräckligt med vapen, kläder och annan utrustning?
- Hur och varför användes musik, fanor, tal och andra ceremonier under rekryternas marsch mot fronten?
- Vilka svårigheter och faror mötte de franska soldaterna under marscherna och vid fronten? Ge några exempel från texten.
- Hur kunde tiden i armén förändra rekryternas syn på Frankrike och på sig själva som franska medborgare?
- Hur har sättet att skaffa soldater förändrats från antiken och medeltiden fram till den moderna värnplikten? Ge några exempel från faktarutan.
Fundera på:
- Var levée en masse rättvist? Alla behövde på olika sätt bidra till försvaret av Frankrike, men människorna drabbades olika hårt. Resonera kring vilka som fick bära den största bördan och varför.
- Vilka rättigheter och skyldigheter bör en medborgare ha? Revolutionärerna ansåg att medborgarna hade ett ansvar att försvara landet. Tycker du att det är rimligt att staten kan kräva att människor gör militärtjänst? Motivera ditt svar.
- Kan militärtjänst förändra människors identitet? Många av de franska rekryterna lämnade sin hembygd för första gången och mötte människor från helt andra delar av landet. Hur kan sådana gemensamma erfarenheter bidra till att människor börjar känna större samhörighet med ett land eller en nation?
M LÄS MER: Krig och försvar 1776-1914
S LÄS MER: Franska revolutionskrigen inleds – Frankrike förklarar krig mot Österrike
S LÄS MER: Skräckväldet och revolutionens slut
M LÄS MER: Franska revolutionen 1789-1799
S LÄS MER: Medborgaren och medborgarskapet – en historisk resa
Litteratur:
Den franska tidskriften L'histoire, nr 13, 1979
Jean-Paul Bertaud, The Army of the French Revolution – From Citizen-Soldiers to Instrument of Power, Princeton University Press, 1988
Alan Forrest, The Soldiers of the French Revolution, Duke University Press, 1990
Lars Ericson Wolke, Svenska knektar – indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred, Historiska Media, 2002
FÖRFATTARE
Text: Jan-Olof Fallström, bokrecensent och läromedelsförfattare
Artikelserie om Franska revolutionens Frankrike och Paris
8 Till vapen för revolutionen – när värnplikten föddes i Frankrike
© 2026 SO-rummet.se
