Hur blev man ett helgon?
Den rättsliga undersökning som föregår den katolska kyrkans beslut att förklara någon för helgon kallas kanonisationsprocess. Proceduren inleddes med en ansökan till påven från det stift där den heliga personen verkat. Till ansökan bifogades dels en vita (en levnadsberättelse), dels berättelser om mirakel som sades ha inträffat kring den heliga personen och som visade den berördas särskilda relation med Gud. Dessa mirakel måste ha inträffat efter döden, och kyrkan betonade att det var Gud som utförde dem, inte helgonen. Helgonen fungerade endast som förmedlare mellan människor och Gud.
RelikerReliker (kvarlevor av föremål som kan knytas till helgon) var mycket viktigt för medeltidens helgonkult. En del av helgonprocessen var att man firade skrinläggningsfest, vilket innebar att kroppen togs upp kroppen ur graven (om den hade varit begravd) och lades i relikskrin för att kunna beskådas och vördas av pilgrimer. Helst skulle man som pilgrim kunna gå under, igenom, se in i eller beröra relikskrinet.
|
Mirakelberättelser
Om folk i allmänhet förstod detta är osäkert, men när forskarna har jämfört mirakelberättelser från hela Europa (bl.a. Sverige) visar det sig tydligt att människors religiösa föreställningsförmåga blev mer abstrakt och intellektualiserad med tiden. På 1100- och 1200-talen sker de inträffade miraklen i allmänhet på platsen för de heligas gravar eller under direkt beröring med deras reliker. Längre fram under 1300- och 1400-talen blir denna fysiska närhet däremot mindre viktig. Istället betonas i berättelserna att det är genom bönen som miraklet åstadkoms. Det magiska elementet i undret tonades ned till förmån för den religiösa hängivelsen. Samtidigt låg det i varje stifts intresse att betona helgonets koppling till den egna regionen eftersom det gav status och inkomster från pilgrimer. Helt ville man alltså inte avskaffa den geografiska kopplingen mellan helgon och mirakel. När Skara stift på 1400-talet försökte lansera Brynolf Algotsson som helgon noterades nära hälften av miraklen i Skara och dess omgivningar.
Den första stora kampanjen för att få i gång en kult kring ett svenskt helgon lanserades av Uppsala stift kring Erik den helige i slutet av 1200-talet, vid en tidpunkt då stiftet hade stora kostnader för uppförandet av den nya domkyrkan. Under denna period började också mirakel noteras kring Finlands apostel, biskop Henrik.
Vid sidan av den från kyrkligt håll sanktionerade helgonkulten fanns även lokalt förankrade helgon som dyrkades av människorna i socknen.
Mirakelberättelserna är en viktig källa till medeltidens religiösa föreställningsvärld, men även till dess vardagsliv. De berättar om sjukdomar, familjeproblem och arbete och är egentligen de enda bevarade texter från medeltiden i vilka vanliga människor kommer oss till mötes.
