Hettiternas användning av järn
Hettiterna har ofta blivit omnämnda som bland de första att använda sig av järn, och har för eftervärlden blivit kända för sin krigskonst, bland annat användandet av hästdragna stridsvagnar
Men faktum är att det inte finns tillräckligt många arkeologiska fynd av järnhantering som bevisar att det hettitiska riket är järnets moderland. Mycket talar numera istället för att det hettitiska samhället under lång tid närmast uteslutande var en bronsålderscivilisation med en minimal användning av järn. Detta utesluter dock inte att hettiterna vid järnålderns ankomst hade ett tekniskt försprång inom järnhanteringen i förhållande till de omkringliggande rikena. En dolk med järnklinga har t.ex. hittats i en hattisk grav från runt 2500 f.Kr, vilket visar på att järn använts i området tidigare. Kanske tog hettiterna - om än i förhållandevis liten skala - över kunskapen från sina föregångare (hattiterna)?
Sannolikt var det hur som helst någonstans i dessa regioner i och omkring Kaukasus, eller norr därom, som det första järnet utvanns.
Arkeologin berättar
I huvudstaden Hattusa (nuvarande Bolazköy) - enligt hettiterna ”de tusen gudarnas boning” - har arkeologer grävt fram monumental hettitisk arkitektur i form av ett kungligt citadell (en fästning), tempel och kraftiga omfattande befästningsmurar - allt detta tillsammans med skulpturer, reliefer och kolonner dekorerade med mytologiska gestalter och enkla strids-, processions-, och introduktionsscener. Byggnadsstilen följde traditioner från Mesopotamien och Syrien. Samtidigt visar fynd av hettitiska bostadshus stildrag som även kan ses i trojansk och grekisk arkitektur, inte minst under den mykenska perioden.
Vid sidan av ovannämnda arkeologiska fynd, kommer vår kunskap om hettiterna främst från alla lertavlor som hittats i Hattusa, nuvarande Bolazköy. De äldsta av dessa är daterade till omkring 1600 f.Kr. Hettiterna finns även omnämnda i grekiska klassiska skrifter och i Bibelns gamla testamente.
Hettiternas storhetstid
Att det hettitiska riket var ett handelsimperium med omfattande kontakter i det dåtida närområdet framgår på de lertavlor som hittats. Kärnområdet hette Hatti och var omgivet av berg i norr och söder, varifrån bland annat koppar, tenn och järnmalm utvanns. På en bördig slätt låg huvudstaden Hattusa. Från detta område kom hettiterna under de kommande århundradena att successivt utvidga sitt område till att bli en stormakt i Mindre Asien.
Omkring 1600 f.Kr dominerade hettiterna Hatti samtidigt som de försökte kontrollera handelsvägarna genom södra Anatolien ner mot Medelhavet, Syrien och Mesopotamien. År 1531 f.Kr omnämns att den hettitiska kungen Mursili I förde sin armé nedför floden Eufrat och plundrade staden Babylon, varefter det (gamla) babyloniska riket gick under.
På 1400-talet f.Kr försvagades hettiterna, men under 1300-talet f.Kr uppstod återigen en expansiv period då de erövrade stora områden utanför Anatolien. Genom dessa erövringar fick hettiterna nu tillgång till flera viktiga hamnstäder längst med medelhavskusten. I samband med det kom hettiterna snabbt i konflikt med Egypten, som också hade ekonomiska intressen i regionen.
Slaget vid Kadesh
I slutet av 1200-talet f.Kr förvärrades förhållandet mellan Egypten och det hettitiska riket då egyptierna under Ramses II (1303-1213 f.Kr) försökte återerövra norra Syrien och staden Kadesh.
I det berömda slaget vid Kadesh omkring år 1275 f.Kr lyckades den hettitiska armén tillsammans med allierade lägga sig i bakhåll för egyptierna. Slaget som följde resulterade i ett stort nederlag för egyptierna, men som tack vare senanlända förstärkningar lyckades rädda delar av armén från förintelse och fångenskap. Trots denna militära katastrof försökte Ramses II med hjälp av propaganda i form av monument och minnesskrifter få nederlaget att framstå som en personlig triumf.
Men den hettitiska kungen Hattusili III (1267–1237 f.Kr) hade också förlorat stora militära resurser i kriget. En kort tid efter slaget vid Kadesh slöts därför fred med Egypten. Detta fredsavtal är det äldsta bevarande nedtecknade fördrag som existerar (se bild). För att försäkra sig om att freden skulle bibehållas ingicks även ett giftermål mellan Hattusili III:s dotter och Ramses II.
En annan anledningen till den hettitiska kungens fredsvilja var sannolikt den interna maktkamp som präglade det hettitiska riket, samt det allt större hotet från Assyrien. Källor gör gällande att hettiterna vid den här tiden hade börjat tillverka vapen av järn. Hettiterna ville samtidigt begränsa fiendens möjlighet att få tag i dessa moderna vapen och inledde ärför ett handelskrig och en blockad mot all assyrisk handel vid Medelhavet.
Men det hettitiska rikets storhetstid skulle visa sig vara förbi. Först drabbades riket av interna maktkamper och inbördeskrig, och kort därefter följde svår hungersnöd och svält.
Hettitiska rikets fall
Omkring år 1200 f.Kr omnämner historiska skrifter de s.k. sjöfolkens ankomst till Cypern. I samband med det bad de hettitiska lydstaterna längst norra medelhavskusten hettiternas härskare om hjälp, varpå hettiterna samlade en flotta till försvar. Strax därefter, sannolikt under slutet av 1100-talet f.Kr, föll det hettitiska riket ihop, tillsammans med dess huvudstad Hattusa som brändes och övergavs.
Perioden som sedan följde i regionen kring Svarta havet och östra delen av Medelhavet har i historieskrivningen betecknats som en 300-årig epok av mörker och nedgång varifrån ytterst få historiska och arkeologiska källor finns bevarade. Sannolikt var det en serie av folkförflyttningar, krig, jordbävningar och klimatförändringar som drabbade området under den här tiden.
LÄS MER: Hettiter
LÄS MER: Turkiets historia
LÄS MER: Järnhantering
Litteratur
Herodotos, Herodotos Historia, Norstedts, 2000
Barry Cunliffe, Europé between the oceans 9000 bc-ad 1000, Yale University Press, 2011
David W Anthony, The Horse, The Wheel, and Language, Princeton University Press, 2007
Kristian Kristiansen och Thomas B Larsson, The rise of bronze age society, Cambridge University Press, 2005
Chris Scarre, The human past, Thames & Hudson; 3 edition, 2013
John P Mckay m.fl., History of world societies, Bedford/St. Martin's, 1992
Text: Johnny Poetzsch, lärare i historia och andra samhällsorienterande ämnen
Hemsida: Poetzsch Historica
